Med ”Songs to fan the flames of discontent” har Umeå-bandet Refused släppt sin hårdaste och absolut bästa platta hittills! De tolv nya låtarna bäddar för ett genombrott så för den som vill intervjua grabbarna finns ingen tid att förlora.
Jag skrev ner ett gäng frågor och skickade dem de 100 milen upp till Umeå där Refuseds sångare Dennis Lyxzén besvarade dem. Och här är den: intervjun med de hårt rockande Refused! Håll till godo!

Klockan är cirka ett på natten när Dennis tar itu med mina frågor. Han har, som han säger, redigt mycket att göra men har bestämt sig för att svara på alla brevintervjuer innan Refused sticker till USA på turné.
— Det är bara att bita ihop! Läget är OK, jag lyssnar på Billy Bragg och svarar på intervjuer.
Alla insatta vet att straight edge och veganism ligger Refused varmt om hjärtat. På senare tid har det stormat rejält kring veganismen i samband med attentat mot slaktbilar och korvkiosker. Media har givetvis inte suttit sysslolösa. I så väl TV som tidningar har Dennis och hans band fått tala ut om eventuella samrören med militanta veganer. Att man svurit sig fria från dåden och t.o.m. uttalat sig negativt om dem har journalisterna inte brytt sig så mycket om. I mitt tycke är pressens häxjakt lika meningslös som slaktbils-nedbränningarna och att Dennis är trött på att diskutera straight edge/veganism är inte svårt att förstå. Han vill dock förtydliga att det inte är livsstilen i sig som han är less på.
— Jag är inte less på straight edge men jag är less på det faktum att all vår övriga politik ska ignoreras och att jag ska tvingas diskutera korvkiosk-bränning i timtals. Hur som helst så är det väl egentligen kommersiell — konventionell — media vi är less på, sensations-journalistik. Men jag älskar fortfarande straight edge även om det inte känns det minsta relevant att diskutera.
Reportaget om Refused som gjordes av SVT:s Norra magasinet är inte heller något som Dennis lovordar.
— Nej, jag orkar inte ens tänka på hur vinklade alla framställningar om oss har varit. Norra magasinet gjorde timslånga intervjuer med oss om allt från Morbid angel till värnplikt men det enda de tog med var det vanliga vegan-tjafset. Senaste halvåret har vi tackat nej till all slags medial medverkan gällande allt utom vår musik.
Därmed släpper jag straight edge-ämnet och börjar istället bombardera Dennis med frågor om just musik. ”Songs to fan the flames…” är namnet på Refuseds senaste album som enligt mig är bandets bästa hittills. Hardcore-tonerna har slätats ut en aning och fått sällskap av mer ”vanlig” metal. Resultatet är otroligt kraftfullt och även Dennis är nöjd med skivan.
— Jag är nöjd även om det är saker som kunde göras bättre. Men det är bara bra, det är helt klart en schysst platta.
Ni låter argare än någonsin, tycker jag.
— Ja, det kanske vi gör. Det är nog för att ljudet är mer naket och hårt än förut. Inga feta dist-mattor att gömma sig bakom, plus att vi väl är lite förbannade ibland.
Är ni lika arga när ni sitter och skriver låtarna?
— Nej, jag tror mer att låtarna är ett uttryck för vår ilska än en ren manifestation av den. Vi är nog några av världens lugnaste och mest harmoniska killar!
Jag tycker att man på vissa ställen på skivan kan höra en del emo-ekon typ Fireside och Salt. Jag tänker då närmast på introt till ”Return to closet” som doftar Fireside och ett återkommande gitarr-riff i ”Last minute pointer” som för tankarna till Salt. Dennis är dock inte den förste att hålla med.
— Det är i så fall inte med mening. Kan inte påstå att vi gör det dock.
Han sticker i alla fall inte under stol med Refuseds förkärlek till trashmetal-lirarna Slayer. I book-leten till ”Songs…” finns en travestering på Slayers logo samt att sista låten på plattan heter just ”The slayer”.
— Ett av de hårdaste banden någonsin, menar Dennis.
Hårt är också det ”nya” Refused. Mycket gapa och skrika blir det för herr Lyxzéns del och man kan undra om inte halsen tar stryk av detta.
— Nej, jag börjar bli van. Har sjungit punk i snart nio år så jag har blivit härdad.
Ni har ju förändrat hardcore-soundet efter varje platta, tycker jag. Har det skett medvetet eller omedvetet?
— Vi har bara gjort det vi velat göra och om det innebär stilbyte så antar jag att vi är ganska omedvetna eller rättare sagt obrydda. På senaste skivan är det ju en helt annan line-up än tidigare så jag antar att det har gjort sitt.
Jag frågar Dennis om han har någon låt på nya skivan som han är extra nöjd med och det har han.
— Jag gillar ”Last minute pointer”. Det var den sista låten vi skrev och den är cool.
Annars finns det ett par sånger från Refuseds övriga repertoar som han är rejält trött på. Det är ”Pump the brakes”, eller ”Pump my anus” som Dennis kallar den, och ”Symbols”. Till ”Pump the brakes” gjorde man faktiskt en video för några år sedan som i mitt tycke blev svinbra. Mycket live-klipp och stagediving samt en lustig sekvens där Dennis trasslar in sig i ”skate-kedjan” och vurpar. På nya plattan har man valt att filmatisera ”Rather be dead”. Denna video har inte riktigt samma charm utan är mer hipp och ”riktig”. Grabbarna står i ett rum och spelar medan sniglar krälar på väggarna, golvet och på trummisens hi-hat. Dennis förnekar bestämt att det var Refused själva som kläckte idén.
— Det var en av dårarna som filmade. Jag lovar att vi är oskyldiga, jag lovar!
Är det verkligen respekt mot djuren att sätta sniglar på kroppen, på väggarna och på cymbalerna?
— Ja, vi var också tveksamma till den behandlingen av dem. Men vi tog det lugnt även fast det förekom ett eller två spruckna skal efter vår hårda film-session.
Hur kändes det att ha två av dem i ansiktet?
— Sniglar är slibbiga och kalla.
Är det kul eller trist att spela in videos?
— Det är så förbannat trist så det kan du inte fatta.
Dennis får en betydligt allvarligare fråga av mig, nämligen den om hur han tycker att rasismen ska bekämpas.
— Man måste bekämpa det kapitalistiska system som föder och göder rasism, sexism, homofobi och dylikt. Det är det enda sättet.
Jag tar upp fallet med nazi-konserten i Norrköping där polisen inte sade sig ha resurser att gå in. Ganska underligt, kan tyckas, eftersom rave-partyn stormades utan problem vid ungefär samma tidpunkt. Dennis skräder inte orden.
— Dagens polis skyddar morgondagens Hitler! Polisen är lika mycket våra fiender som nassarna så vi kan aldrig förlita oss på dem. Vi får helt enkelt göra det själva. Du och jag, kom igen!
Våld är något som jag är emot men Dennis anser att ett visst våld tyvärr kan vara berättigat ibland.
— Ja. Alla stora demokratiska framsteg som kvinnors rösträtt, slaveriets avskaffande, fack- och samlingsrätt har skett genom att folk tagit saken i egna händer och inte förlitat sig på ett korrumperat och sjukt parlamentariskt system. Jag skulle kunna skriva en uppsats om våld — kanske jag borde — men kortfattat så kan det vara fullständigt berättigat.
Jag återgår till musik-ämnet och frågar hur det är att leva i rocksvängen. Dennis svarar att det både är kul och tröttsamt. När det är jobbigt brukar han se på alternativen och då känns det bättre menar han.
Refused var tidigare i år ute på en gemensam turné med Fireside och Entombed. Dessutom har de hunnit med att spela in en låt tillsammans med Di Leva. Den ska vara med på en samlingsskiva som släpps av Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Att arbeta ihop med denne specielle man tycker Dennis bara var trevligt.
— Det var spännande, nervöst, inspirerande och roligt. Något som alla borde få göra.
Hur är läget annars nu med dig och Refused? Hur går det utomlands?
— Nu är jag allt bra trött annars är det bra. För två timmar sedan vart det också officiellt min födelsedag. 24 år och fortfarande punk som få! Det går hyfsat utomlands, vi får se efter sommaren.
Vad har ni för framtidsplaner?
— USA-turné om en vecka, Europa-turné i september/oktober och sedan får vi se. Kanske ta det lugnt ett tag.
Innan jag sätter punkt glömmer jag inte att fråga Dennis om han följer den härliga TV-såpan Tre Kronor. Svaret blir dock:
— Nej, jag ser nästan aldrig på TV. Jag tror dock att Jon följer det slaviskt.
Därmed tackar jag Dennis för att han ställde upp på en intervju och önskar honom och resten av Refused lycka till i framtiden. Dennis menar att han är värdelös på att svara på musik-intervjuer. Speciellt kul tycker han inte att det är heller.
— Ärligt så tycker jag att det är skittrist! Jag gillar politik bättre än rock.
— Det finns tre stycken hemlösa i Umeå, hur många finns det där du bor? Tänk på det!

DENNIS GILLAR:

RANDY, BOB HUND, SEPARATION, NINE, FIRESIDE, BLOODPATH, OUTLAST, STARMARKET, LOOSEGOATS, TRIO LLIGO, CANDYSUCK, FOREHEADS, SAIDIWAS, DOUGHNUTS, KENT, LIBERATOR, ABHINANDA, FORCED INTO, FINAL EXIT, BREACH, OUTSTAND, ACURSED, SLARED, REVIVE, HELLACOPTERS, SATANIC SURFERS, ADHESIVE
”Plus 1000 till. Vi har en strålande musikscen i Sverige.”

OCH…

BOB TILTON, BOUNCING SOULS, ASSFACTOR 4, PROPAGANDHI, THE JAM, STILL LIFE, ELVIS COSTELLO, THREADBARE, ICONOLLAST, BORN AGAINST, MEREL, LOS CRUDOS & BILLY BRAGG