Gyttja p.g.a regn och natt-temperaturer närmast jämförbara med Sibiriens. Där har vi resultatet av Rockpartys beslut om att flytta Hultsfredsfestivalen till i juni!
Jepp, denna Hultsfreds-rapport börjar med klagande ton. Jag är nämligen skeptisk till festivalens nya datum. Augusti har många fördelar. I synnerhet är det varmare och så det faktum att man får en hejdundrande avslutning på sommaren. Nu är det slut med sånt! Rockparty har redan bestämt att även 1997 års musikfest ska hållas i juni.
Men slut på gnällandet nu! Det var ju om det NÖJE Hultsfredsfestivalen årgång 1996 detta skulle handla. För Hultsfredsfestivalen är och kommer nog alltid att vara KUL att besöka. Man träffar mycket folk och framför allt, man får bevittna en massa konserter i dagarna tre. Just dessa tänkte jag försöka spegla i denna rapport. Så läs och minns — eller gräm er om ni inte var där!

Torsdagen inleddes lite olycksbådande med regn som smattrade mot tältduken. Det tog som tur var slut ganska snart och efter en näringsgivande nudel-frukost bar det av mot festival-området.
Fjolårets Hultsfreds-festival bjöd på en stor och glad överraskning: Salt. Nu var det dags att överraskas igen. På samma scen fast 10 månader senare bjöd Liberator på en helt otrolig konsert! Jag hade hört två låtar med dem och tyckte att det lät ganska bra. Att se dem live var minst sagt omtumlande. För den som är olyckligt ovetandes, Liberator spelar ska. Sju (?) glada skåningar som gav järnet inför en hängiven publik. Trombonisten öste värst av alla och det är ett under med tanke på att han och de andra i bandet var klädda i skjorta, slips och kavaj. Sångaren hade rakad skalle och hängslen. Hade man mött honom på gatan hade man kanske tagit en annan väg men här förmedlade han kärlekens budskap.
— Hata inte, älska! Kort och koncist.
Det här var min första ska-konsert någonsin men absolut inte den sista. Liberator blev en fantastisk rivstart på festivalen. Tack ska ni ha, grabbar!
Glad och uppspelt lämnade jag Teaterladan (numera kallad Stereo, löjligt!) och begav mig till Pampas för att kika lite på Fireside. Det var inte så där jättekul, antagligen för att jag fortfarande hade föregående upplevelse i skallen. Min vandring fortsatte och jag hamnade på St Dans där Slapdash höll låda. Deras musik är bara för mycket av allting, åtminstone upplever jag det så. Blytungt, stenhårt och brutalt. Usch!
Klockan 17:00 var det åter dags för musik i min smak. Jag traskade iväg mot Stereo för att se Bis. Det är en trio från Skottland som lirar pop. Kombinationen pop och Brittiska öarna brukar ju betyda musik i stil med Oasis och Pulp men så är inte fallet med Bis. De är betydligt ösigare och framför allt gladare än nyss nämnda band.
Några minuter efter det att gitarristerna i Bis tagit sina första ackord börjar jag fundera på om Stereo-scenen är förtrollad. Hur förklarar man annars att de band som spelar där gör helt lysande framträdanden (Souls undantaget)? Bis var på ett strålande humör denna eftermiddag och uppmanade publiken att dansa för dem vilket jag och de andra åskådarna genast gjorde. Bas och trummor var inspelade på band. Fuskigt? Jajamensan, i allra högsta grad, men jag förlåter mer än gärna det här bandet. Gitarristerna röjde på bra och Amanda var cool och söt där hon stod och hoppade bakom synten. Väldigt bra publik-kontakt blev det också och sånt betyder mycket (inte sant, Souls?) Och Bis skiter i allt vad image heter. Inget ”Ooh, vi är så balla” signerat Pulp och definitivt inget never-smiling-Oasis. De är sig själva. Därför är de bäst!!!
På Pampas-scenen var det nu dags för de amerikanska hardcore-legenderna Sick of it all att göra entré. Av någon anledning presenterade Ali Hussein konserten. Jag tittade lite på avstånd men blev mest trött av att se alla människor hoppa omkring som galna framme vid stängslet. När jag tyckte att jag fått nog gick jag till Hawaii-scenen för att kolla lite på Kent. Dessa gjorde mig tyvärr ganska besviken. Med låtar som ”Halka”, ”Blåjeans” och ”10 minuter” borde det kunna gå vägen men det ville sig inte riktigt. Grabbarna är helt enkelt för seriösa på scen.
Lite hårdare tongångar väntade så småningom på Pampas. Teddybears STHLM gjorde mig nöjd 1995 så det skulle bli spännande att se hur de klarade sig i år. I publikhavet stötte jag på Viktor i Monster och passade på att berömma denne för hans förträffliga orkester.
Teddybjörnarna överträffade sig själva. Deras gig denna afton var dubbelt så bra som det förra året och killarna var som vanligt fulla av galna infall. Ballast var när en lirare kom inrusandes med en uppblåsbar banan som han började attackera bandet med. Han brottades strax ner av Jocko och Klas sprang fram och snodde en cigarett av honom. Uppgjort? Nääääää.
Efter att både ha skrattat och diggat till ett av Sveriges bästa live-band stack jag tillbaka till tältet. Nästa punkt på programmet för min del var inte förrän 00:30 så jag beslöt mig för att försöka sova lite. Först vid 1-tiden vaknade jag och fick därmed bråttom till festival-området. Inte var dag man får chansen att se Björk live!
När jag anlände till Hawaii var Björk i full färd med att avverka ”Human behaviour”. På scenen hade träd satts upp och en enorm ljusshow förstärkte upplevelsen ytterligare. Att man stod där i den svinkalla juni-natten och tog del av en konsert med Björk var lite svårt att förstå. Vilken stämning!
Efter att ha trollbundit sina åskådare gick Björk hastigt av scenen. Ett mäktigt jubel uppstod när hon sedan återvände med orden:
— One more song but then you have to go to bed ’cause it’s very late!
Extranumret bestod av ”It’s oh so quiet” endast ackompanjerad av ett dragspel och det var bara att njuta. Okej, ett storband hade varit strået vassare men man var nöjd ändå. Björks konsert var en upplevelse som jag inte lär glömma i första taget.
Man är väl egentligen inte riktigt funtad om man går och ser Refused direkt efter Björk men jag ville inte missa Umeås HC-stoltheter så det fick bli som det blev. Ali Hussein dök upp som presentatör och sedan kom Dennis och förklarade att NU BLIR DET PUNK-ÖS!
Det var ett löfte som hölls. Det blev ett ös utan dess like och Dennis och co stod inte stilla i en sekund utan flög omkring kors och tvärs över scenen. Mycket mellansnack blev det också och Dennis fick applåder när han sa åt ljus-killen att ta bort strålkastaren så att han kunde se publiken. Coolt! Alla ”hits” radades upp: ”Coup d état”, ”Pretty face”, ”Rather be dead” etc etc. Deras cover på Randys ”TV-freak” fick vi inte höra (Varför???) men bandet gick lös på Prodigys ”Voodoo people” och det var ju inte heller så illa.
Refuseds konsert blev en ypperlig avslutning på festivalens första dag. Tyvärr glömde jag bort att Mindjive skulle spela precis efter så jag återvände till tältet och sovsäcken. Misstag nr 1.
Frukosten på fredagen bestod av knäckebröd och mjukost. Efter denna måltid bar det av mot festival-området. Det såg oroväckande tunt ut i programbladet så i brist på annat gick jag och såg Disfear. Kängcore har aldrig varit något för min softa person men det var kul att få se en konsert med ett sådant band en gång. Ljudet var otroligt kass. Det lät som om samma ackord spelades hela tiden. Jag lämnade snart St Dans för att istället se Disfears motsatser: Mike Flowers Pops. Att se detta kultband var en klart trevlig upplevelse. Mike var cool där han stod och dirigerade sitt band med taktpinne. Givetvis spelade de Oasis-covern ”Wonderwall” men även Björks ”Venus as a boy” blev easy listening. Fruktansvärd musik egentligen men klart kul!
Idde Schultz. Många ryggar nog tillbaka när de hör hennes namn eftersom hon är förknippad med radio-plågan ”Fiskarna i haven”. Det är lite synd for de andra låtarna på hennes platta har ett klart bättre stuk. Idde fick till en helt klart lyckad konsert denna dag. Det serverades t.o.m. en punk-cover, Problems ”Jag vill inte ha”. Great! T.o.m. ”Fiskarna” lät bra live men under den låten började det hagla skor och grejer mot den duckande Idde.
Från en dam i den svenska rock-eliten till ett gäng som nyligen släppt sin debutsingel. Dipper har spelat förband till Bob Hund och har lite av det bandets galenskap över sig. Sångaren hoppade upp och ner till den flummiga, lite punkiga rocken som levererades. Kul för stunden men idag kommer jag knappt ihåg ett skit.
Klockan 16:15 var jag inställd på att få se Rocket from the crypt på Stereo. Konserten var dock uppskjuten (hihi) 45 minuter och flyttad till Pampas. Jag orkade inte vänta så jag stack till tältet. Misstag nr 2. Efter att ha suttit vid tältet och njutit av en tallrik nudlar återvände jag till festivalområdet. Mina kompanjoner skulle se Fear Factory men sån skit pallar jag inte med så jag valde Joykiller istället. De är från ”over there” och lirar snabb punkrock. Publikantalet inne på Stereo var minimalt men sångaren gjorde allt för att få igång de som var där. Han snackade otroligt mycket och visade personligen hur man surfar. Med ett schysst ljud och mer folk kunde det ha blivit riktigt skojigt.
Bad religion drog storpublik till Hawaii-scenen klockan 19:30. Jag har aldrig gillat dem och det lilla jag såg av deras konsert blev ganska långrandigt. ”Atomic garden” är i och för sig en bra låt men den kom inte så jag drog. (Var det kul, Patrik?) Istället gick jag till Stereo och såg Bif Naked. Det var intressant! Tänk er Björk ackompanjeras av slammriga gitarrer! Ungefär så lät det.
Senare på kvällen kände jag mig lite ska-sugen och på St dans spelade ett nytt ska-band kallat Tongue Gongue. De var klart dansvänliga men förlorade en hel del på att de inte hade något blås. Relativt kul var det ändå och att göra ska av ”Ghostbusters” måste väl betraktas som genialt? Tack för den!
Efter dansen drog jag mig tillbaka till tältet för att vila inför kvällens drabbningar. Det resulterade i att jag somnade och gick miste om såväl Passage 4 som Bazooka. Misstag nr 3.
På lördagen började man känna hemlängtan. Nudlarna var inte lockande för fem öre och sovsäcken ville man gärna byta ut mot en varm och mjuk säng. Efter frukosten bar det av mot festivalområdet för att inleda sista dagen med Melony. De skötte sig fint. Som väntat spelade de samtliga låtar från debut-EP:n ”Skycracker” plus en massa nya käcka pop-dängor. Det sorgliga i sammanhanget var att publiken lekte Vem-kan-stå-stilla-längst?-leken. Ett av Sveriges bästa pop-band är utan tvekan värt mer än så. Men Melony hävdade i alla fall själva, när de så småningom klev av scenen, att de haft skitkul. Den ironiska generationen?
Desto röjigare blev det när No fun at all sparkade igång på Pampas. Ali Hussein var där och presenterade men jag fattar inte varför han inte drog några skämt. NFAA gjorde i alla fall en bra spelning trots att ljudet var svindåligt. På ”Happy for the first time” bjöds José från Abhinanda och Millencolin-Form in för att gästsjunga. Trevligt! Mycket surfing blev det och vakterna behövde inte stå sysslolösa. Men varför fick vi inte höra ”Wasted”???
Senare på kvällen gjorde Popsicle en godkänd spelning på Hawaii. Att höra favvisar som ”Sandy”, ”Sunkissed” och ”Not forever” live var kul även om killarna var lite väl stela på scen. De var inte direkt som Refused om man säger så.
Efter denna stillsamma pop-stund förflyttade jag mig till Stereo för att få en hälsosam hardcore-injektion. 59 times the pain öste så att hela lokalen skakade! Publiken ägnade sig åt surfing och lät vakterna slita som djur. Jag måste säga att sångaren har lite väl mycket macho-attityd på scen. Killen kommer från Fagersta, inte South Central! Ljudet sög mer än lovligt så det var inte så lätt att uppfatta melodierna om man inte hört låtarna förut.
59 TTP har ett helt knippe med coola, hårda låtar men det var faktiskt deras covers som var mest populära denna afton. Suicidal tendencies ”Join the army” orsakade poga-orgier och Black Flags ”Nervous brekdown” blev en ypperlig final på konserten. Ännu ett exempel på hur bra det kan bli på Stereoscenen!
Sedan såg jag bara ett band till denna Hultsfredsfestival, Gordon. På St dans bjöd Göteborgs ska-stoltheter upp till just dans. Knappast i klass med Liberator men fullt dugligt att skanka loss till. Innan jag återvände till tältet tog jag en snabb titt på Dog eat dog som verkade ha kul på Pampas. Jag funderade i några sekunder på att se Naked men p.g.a. natt-kylan slog jag de tankarna ur hågen. Misstag nr 4.
Och dagen därpå bar det av hemåt. 1996 års Hultsfredsfestival var en angenäm upplevelse där BIS, BJÖRK, LIBERATOR och REFUSED tillhörde de absoluta höjdpunkterna. Att få komma hem och duscha, sova ut samt äta en måltid icke bestående av nudlar var inte fy skam det heller. Aldrig mer nudlar!!!
Åtminstone inte under de närmsta 12 månaderna.