Ingen kan väl ha undgått att höra talas om Big Fish, bandet som spelar som ingen annan gjort tidigare!? Folk har börjat förstå att det går att skapa bra alternativ musik utan att följa dom redan “uppgjorda mallarna”. Nu har Big Fish hamnat på Sveriges bästa undergroundbolag, Birdnest, så ett riktigt ordentligt genomslag väntas komma inom kort. Här är det sångaren David som författar svaren på intervjun.

Om jag säger att Big Fish är Sveriges mest udda band, vad säger du då?
Ja, jag säger tack…

Det tar du som en komplimang!?
Ja, det tycker jag är jätteroligt. Jag vet inte om det stämmer, men jag har ju inte hört någon annan som sysslar med det vi gör.

Är det en image ni medvetet försöker skapa, att vara annorlunda?
Nä, det låter ju lite fånigt att säga, men vi hade nog det som idé när vi startade bandet, lite grann att vi tänkte att vi skulle… Det var väl jag och Tomas som drog igång, det var rätt länge sen, 88, just för att vi kände att det fanns inget band som gjorde den musiken vi skulle vilja höra. Förstår du?

Jaa…
Så idén var nog lite grann redan från början att göra rätt annorlunda grejer. Det var lite poängen med att starta ett band själv, annars kunde man ju lika gärna lyssna på det.

Nu har ni ju hamnat på Birdnest. Tror du att det kommer att göra er mer “mainstream”?
Näe, vi är väl snarare tvärtom, alltså mera inriktade på att det vi gör framöver ska vara mer bisarrt än vad det är på “Sånger Ur Sten”.

Ni har inga farhågor om att Birdnest är ett “för stort eller kommersiellt” bolag för er?
Vi fick ju erfara mycket utav hur jobbigt det är att ligga på ett litet bolag med Strontium då, för det var ju oftast så att skivorna spelades in och sen blev liggande i uppåt ett halvår-åtta månader innan dom kunde komma ut. Och sen när dom väl skulle komma så blev det liksom en väldigt liten förstapress, och när den sålde slut så dröjde det ytterligare tre månader tills nästa skjuts kom.
Så det var alltid väldigt tidskrävande med ett så litet bolag. Och dessutom har ju Strontium kunnat ge ut våra plattor för att vi har spelat in jättebilligt, i en studio hos en vi kände, men den dealen kan vi inte få längre eftersom den personen inte längre har tillgång till den studion. Så det var liksom nödvändigt för oss att hitta ett nytt skivbolag.
Det var lite olika bolag på gång, bland annat Polygram. Men det kände jag, att där hade det kunnat bli problem, just med distributionskanaler och varuannonser, typ så att man inte får en intervju med i Veckorevyn och sådär, det kan ju bli lite fel. Så att jag tyckte det var rätt skönt med Birdnest, för dom har resurser och pengar, och ändå är dom klart alternativa enligt mig.

Hur hamnade ni egentligen på Birdnest?
Det var Granberg som sökte upp mig. Han kom och ruskade liv i mig på Roskildefestivalen. Jag låg och sov medan NoMeansNo spelade. Då dök han upp och frågade om jag spelade i Big Fish. Jaa, tyckte jag. Ja, men ni får gärna komma över till Birdnest, sa Granberg, så då blev det så.

Ni tvekade aldrig?!
Jo, men det som var tvekan, var ju att både Arvid och Andreas har rätt svårt för punken, alltså både gitarristen och basisten. Dom gillar inte punk alls. Det var väl det som gjorde oss lite tveksamma. Birdnest är ju ett punkbolag, och jag vet att Arvid tycker rätt illa om många utav banden som ligger på Birdnest.

Tror du att ert samarbete blir långvarigt?
Ja, jag hoppas det. Jag menar, Granberg är ju en bra kille, han är ju väldigt kompromisslös, och så länge vi är överens så funkar det väldigt bra. Frågan är hur det blir om man nån gång tycker olika, för som sagt, han ger sig inte, han är fruktansvärt envis. Men jag tycker det är skönt, det är bra stöd, och han jobbar rätt bra för oss nu. Fixar mycket typ spelningar i radio och sådär. Han är duktig. Jag hoppas att det blir långvarigt.

Har ni kontrakt för ett visst antal plattor, eller?
Han har sagt att han vill fortsätta ge ut skivor med oss, men vi har inte skrivit på något längre kontrakt. Vi har ett treårskontrakt med vårt förlag, Sweden Music, och det är ju rätt lång tid egentligen. Men Granberg har bestämt att han ska bryta en singel till ur “Sånger Ur Sten”, och sen får vi se. Men han är beredd att ge ut det vi gör, egentligen.

Tidigare låg ni ju på ett litet bolag, Strontium. Berätta lite om vad det var för nåt!
Ja, det var två killar i Göteborg, som startade ett skivbolag för att dom gillade att hålla på med musik, men kunde inte spela själva. Så att dom fanns väl nåt halvår innan vi tog kontakt med dom, när vi skickade vår kassett dit så hade dom väl bara gett ut en skiva. Men dom blev väldigt intresserade och ringde samma dag som dom fick kassetten och ville ge ut en CD. Vi skickade våran demo till alla möjliga bolag som fanns då, det var väl Radium och Mistlur och såna där bolag som inte finns längre. Vi blev refuserade av allihop, men Strontium hängde med på en gång, och var väldigt modiga faktiskt. Jag menar, han är ju en fantastisk person. Den ena killen hoppade av efter ett tag så det blev en snubbe kvar, Christian heter han. Han är kanon, alltså. Men som sagt, det är svårt att få det att rulla på när man inte har nåt rejält startkapital, och när man inte har nån platta som säljer. Jag menar, våra tidigare skivor har sålt ungefär 2000 ex och det är inget som gör nån förtjänst direkt.

Ni har väl legat på Tango Train också…
Ja, eller jag var ju med på Tango Train och körde det bolaget ett tag, så att då när vi släppte den första vinylplattan där, så var det på vårt eget bolag, liksom. Nu är det en kille som heter Gustav som har det, han har varit med hela tiden. Jag är väl inte så mycket inblandad längre. Så det var väl inte mer än att vi använde våra egna kanaler för att ge ut en första platta.

Det är väl ett Uppsalabolag, Tango Trakt. Hur är det annars med Uppsalascenen, tycker du?
Den är fantastisk just nu! Jag tycker det är väldigt roligt. Massor med tunga band som kommer, och som under dom senaste åren verkligen har fått en chans att släppa plattor och så där. Vi har ju tokmycket band här, och vi känner varann allihopa också, så… Det är ju så jävla roligt när det går bra till exempel för Misery Loves Co, för det är ju kompisar till oss. Ja, visst är det rätt bra!! Det finns en scen, och banden kommer och tittar på varann rätt mycket.

Det är Uppsala Rockers!?
Exakt.

Ni har väl ändå hållit på relativt länge med Big Fish, men det är väl egentligen det senaste året ni har slagit igenom. Vad tror du det beror på?
Tycker du att det är så? Kanske norrut…

Ja, jag hade ju personligen hört talas om er tidigare, men man märker att även “vanliga” personer tycker att: — Big Fish… Ja, dom är ju jävla bra. Och det är nu sista månaderna det har blivit så!
Jaså, ja men det kan ju va just så som du säger, att just dom senaste månaderna… I och med att dom har hållit på och kört vår video och haft sig på PM och sådär. Så att det är ju jävligt kul, men jag upplever det ändå som så, att jag ser inte som något genombrott. Dels därför att vi helt enkelt inte säljer speciellt mycket fler plattor nu än vad vi har gjort tidigare, och dels för att… Det har liksom ständigt gått framåt. Varenda gång vi har spelat har vi skaffat oss nya lyssnare, och det har gått i en ganska stadig takt uppåt, och det är så jag vill ha det också. Jag vill inte ha nåt jävla genombrott, för jag tror att det är skitsvårt att kontrollera en sån grej, att försöka hålla stilen sen.

Var ni nöjda med vad ni hade åstadkommit med eran musik för till exempel ett år sen?
Om vi var nöjda? Ja, vi har alltid vart nöjda. Vi har alltid vart så här toknöjda, och princip alltid sen vi började sett oss stå på toppen av vår karriär. Vi ser aldrig så mycket in i framtiden och sätter upp mål och sådär, utan vi jobbar för stunden. Jag kan nog säga att vi ständigt har känt oss som att vi är på topp, det bästa vi har gjort. Och det är ju roligt när det blir så, det tyder ju på utveckling. Så att, vi har alltid vart nöjda. Vi har alltid vart väldigt, väldigt nöjda med våra inspelningar. Men på den här senaste plattan, där fanns det ju ingenting som begränsade ljudmässigt eller tidsmässigt, utan vi fick ju jobba precis hur länge vi ville tills vi var helt jävla nöjda. Det var i princip bara vårt eget tålamod som satte gränsen, att vi inte orkade hålla på så länge. Men den känns nog ändå mest fulländad, för mig i alla fall. Jag minns att jag var lite missnöjd med “Dans Mot Tiden” när den kom till exempel.

Ni har släppt då den här “Sånger Ur Sten”, “Dans Mot Tiden” och “Vargavinter”. Vad har ni mer släppt, vad har ni för historia?
Ja, vi började spela ihop 88, i slutet av 1988, i november. Sen så gjorde vi väl den första konserten i maj 89, och så spelade vi lite grann live det året, gjorde lite låtar, och var med på lite olika samlingskassetter som fanns i Uppsala då. Sen så gjorde vi en demo sommaren 1990, och då hoppade en utav medlemmarna av. Han spelade klarinett från början. Vi hade kontrabas, klarinett, skrot och synthar från början, det var en lite egendomlig sättning. Så tog vi med gitarristen i samma veva, och sen så släppte vi en skiva 1990, den här “Hydrology” som är på engelska. Sen så kom första CD’n på sommaren 92, den heter “Vargavinter” och är en fullängdsplatta, som Birdnest har gett ut på nytt nu. Det är roligt. Den kostar bara 80 spänn också, han har pressat ner pressningskostnaderna på den, det är väldigt bra. Och sen så släppte vi “Dans Mot Tiden”, som är en EP, när kom den… Den kom i slutet på 93, och så har vi gjort den här skivan som kom i november förra året.

Ni har väl annars väldigt många livespelningar bakom er, speciellt på festivaler. Är det nån skillnad för er att spela på festivaler jämfört med en vanlig spelning?
Jo, visst. Det är det ju. Det är jävligt roligt att spela på festivaler, just därför att vi utmärker oss genom att vi spelar en lustig blandning av musikstilar. Det är lätt att väcka ett intresse ohörda. I programmet till exempel, det står ju alltid att “Big Fish är väldigt udda”. Förstår du?

Det är många som blir nyfikna!?
Ja, precis. Exakt. Det är många som blir nyfikna, och sen dyker dom upp. I såna lägen så jobbar vi ganska hårt från scen för att verkligen rycka med samtliga i publiken. Dom gånger det funkar så är det suveräna kickar. Jag tycker faktiskt att det är roligare egentligen, att spela för en publik som aldrig har hört oss förr, än att spela för en publik som kan alltihop och kanske sett oss live åtskilliga gånger, för dom vet ju vad dom har att vänta sig. Det är mycket roligare att ta en publik med förvåning, och i och med att vi har svenska texter så funkar det ganska direkt ändå. Folk tar till sig våran grej på en gång. Vi satt och snackade här om dan, och vi har säkert gjort upp emot trehundra livespelningar. Det är omöjligt att räkna, men vi har spelat jämt i fem år, så det är verkligen mycket. Det är ju det som absolut är anledningen till att man håller på, att få framföra musiken på scen, det är det absolut roligaste.

Jag tycker att er publik till stor del består av punkare. Då säger du att vissa i bandet inte gillar det…
Ja, punkarna i sig har vi väl inget emot, men dom gillar inte punk alltså, gillar inte den här nya…

Den nya punkvågen?
Jag menar, jag tycker det är bra. Jag tycker att det är jävligt hälsosamt egentligen, men jag tycker mycket av det är skit, och jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till hardcore/skate-prylen. Jag har skitsvårt att veta vad jag ska ta för ställning, för jag ser ju hur otroligt mycket trendstyrt det är, och jag ser hur otroligt trångsynta dom människorna är, som åker skateboard och köper svindyra såna här Stüssy-kläder och alltihop, och inte är öppna för nånting annat. Är det nånting som är fel i ett band, nån som har fel frisyr eller fel skor så gillar dom det inte, och det är ju verkligen knäppt. Men annars att den alternativa musiken, om man nu fortfarande kan kalla den så, har vuxit på senare år och fått ett genomslag, det tycker jag är bara positivt. Det tycker jag är skitbra.

Varför tror du annars att typ punkare dras till Big Fish?
Ja, vad tror du?

Jag har faktiskt ingen aning!
Jag vet inte, jag tycker det är rätt roligt. I början var det väldigt mycket synthare som lyssnade på oss, och det blev lite jobbigt i längden, för att den publiken var också väldigt så där… Jag menar, av nån anledning så accepterade dom Big Fish men ingenting annat. Vi brötade ju på med elgitarrer och alltihop, och gjorde ju mer eller mindre hårdrockslåtar. Ändå så accepterade dom det, Big Fish var OK, medan andra band som spelade mycket mindre crossover än vad vi gjorde var helt otänkbara för syntharna. På nåt vis så tror jag nog att dom i viss mån skrämde bort delar av våran publik i Uppsala, vi blev liksom lite grann stämplade som ett synthband. Då längtade man verkligen efter att få punkare i publiken, för det var den publiken man ändå lite grann eftersträvade, tycker jag. Men nu, jag vet inte riktigt, det är väl nån sorts punk vi spelar. Men vi har faktiskt en rätt blandad publik, det är alla möjliga typer av människor. Det är rätt mycket hårdrockare och sådär som också lyssnar på oss.

Annars har eran publik synnerligen växt när ni släppte eran nya skiva, “Sånger Ur Sten”, ni är ju nästan på topplistor nuförtiden. Hur känns det?
Ja, hur känns det? Det är roligt. Alltså vissa typer av feedback, eller vad heter det, gensvar man får är ju mycket roligare än andra. Egentligen så bryr jag mig inte så mycket om det står nåt generellt uttalande i nån stor tidning om att Big Fish är ju på gång. Det rör mig inte så mycket. Men det är ju väldigt roligt när man träffar folk ute, som hört talas om en och som gillar en. Det tycker jag är skitkul. Det är skitkul när såna som du ringer och är så entusiastiska, det tycker jag är roligt. Även i mindre zines och sådär, så har vi fått väldigt bra recensioner, och det är viktigare för mig. Vi har faktiskt blivit ganska sågade i dom större tidningarna, DN och Svenska Dagbladet sågade oss totalt, och även i Slitz senaste nummer har vi fått en riktigt elak recension. Där beskriver dom vår publik också, hör och häpna. Dom ägnar halva recensionen åt att skriva “Ja, på mindre välbesökta rockfestivaler så finns det en speciell typ av människor som är svår att förstå sig på, som hoppar varandra blodiga till Big Fish’s musik”.

Jaha, dom anser alltså att Hultsfred är en “mindre välbesökt festival”?
Ja, dom snackade väl om Arvika och RajRaj, men precis, vi spelade ju på Hultsfred, och det var ju där det var som mest. Men dom beskrivs i alla fall som dom som alltid är fullast och dom som kräks i andras tält och som skriker spetsfundiga Big Fish-citat i örat på varann. Jag tycker det är rätt kul.

Hur känns det annars att bli sågade? Jag vet att Charta 77 blev sågade i Expressen, och dom har visst tryckt upp tröjor med den recensionen. Är det nåt som ni hade kunnat tänka er?
Det är svårt att ta, för det är klart att man tar åt sig. Det är hemskt men man gör ju det. Usch, jag menar innan vi släppte plattan låg jag och hade mardrömmar om att bli sågad, och sen så blev jag precis så sågade som jag var rädd för att bli. Och den recensionen i Svenska Dagbladet, det var egentligen den första recensionen jag fick på plattan, och det var en ren sågning. Det kändes fruktansvärt, det gör det. Jag tycker det är jobbigt. Och hur mycket jag än skulle vilja slippa så blir jag påverkad av det också, och blir på nåt vis… Det händer att jag kan känna mig ganska blockerad i mitt textskrivande ifall jag fått för mycket skit. Jag lever på uppskattning, det är det som får mig att funka, och får jag kritik så är det som att det tar stopp.

Nä, men det är ju klart att man tar åt sig av kritik, varifrån den än kommer.
Visst. Men ändå, samma person som recenserade oss i Svenskan hade tagit Mariah Carey’s julplatta till årets bästa, och då förstår man ju att det är ju som det är. Däremot så finns det en man som heter Calle Johanneson som bor i Västerås och ger ut Pie Mag. Han är ju en kompis till mig sen länge, en som jag verkligen ser upp till. Han har en sån jävla koll på musik, och han tyckte inte om “Sånger Ur Sten”, och det blev jag väldigt ledsen av. Han har alltid gillat oss, men han tyckte väl inte att det var så roligt, att det var lite upprepningar och sådär. Sånt tar jag verkligen åt mig av. Nu har han i och för sig ändrat sig lite grann på sistone. Han har lyssnat fler gånger på skivan och gillar den ändå.

Ni gjorde ju annars både en video och en singel på “Nyårshambo”. Är det bara för att sälja mer skivor eller finns det nåt annat syfte bakom?
Video och singel är ju en grej, vi har aldrig släppt nån singel förut, man förväntar ju sig att… Det är snarare att man ska hitta en anledning att inte släppa en singel än att hitta en anledning att släppa. Det vanliga är ju att man gör det. Och sen så tyckte vi att det skulle vara så kul om vi skulle lyckas få ut låten någon vecka före nyårsafton. När vi nu hade en så årstidsrelaterad låt hade det kunnat bli rätt roligt, det var sånt upplägg på nåt vis. Det var därför vi valde just den låten. Sen så hann den ju inte komma ut förrän typ en dag före nyårsafton ändå, och det blev ju lite misslyckat. Jag menar, jag var ju skeptisk till att spela in en video, såklart, samtidigt som man tyckte att det var rätt kul. Men som dom har spelat den nu på TV har den ju blivit ett fantastiskt forum för oss. Det är ju verkligen så, det är ju jättebra. En video minns ju folk på ett helt annat sätt än en låt dom hör på radio, det blir ju mer en helhetsupplevelse. Jag tycker det är lite konstigt, men jag tycker det är kul också.

Är ni nöjda med eran video?
Ja, jag är nöjd. Det var Birdnest som satte oss i kontakt med han som har regisserat den här videon, och så pratade vi lite grann med honom. Han fick lyssna på låten och så fick han skriva ett sorts koncept/manus till det där, och det tyckte vi såg ganska konstigt ut, vi tyckte: — Va fan ska det bli av det här? Så att vi tänkte att: — Nä, men det här är inge’ bra. Men sen när vi satte oss ner och funderade hur vi ville ha det så kom vi på att det var ingen av oss som hade nån som helst jävla koll på video ändå, eller på film, och det är jävligt svårt att tänka i en till dimension på en låt som redan är klar. Man har melodin, man har texten och så har man arrangemanget och sen så är det färdigt för oss, att lägga till en visuell dimension är jättesvårt. Så att vi lät honom göra precis som han kände för ändå, och jag tycker att den är vacker.

Ni tog ju den låten från “Sånger Ur Sten”, och just det namnet, “Sånger Ur Sten”, det är ju rätt lätt att koppla samman till eran stundtals medeltida musik. Var det ett medvetet drag för att oinsatta lyssnare ska veta vad ni är för nånting?
Just titlar på plattor tycker jag är väldigt viktigt, och jag tycker att vi har haft väldigt bra titlar på skivorna, titlar som egentligen har känts mer rätt än vissa av låtarna på skivorna. Så vi har funderat väldigt länge på vad skivan ska heta, hit och dit. Sen skrev Arvid den här “Stensång” och så kom jag med namnet “Sånger Ur Sten”, tyckte att det passar rätt bra med musiken som jag vill att det ska låta. Och just som om det kommer ur berget samtidigt som det även kan stå för en lite mänsklig grej.
Det är klart att man avsiktligt gör en skivtitel som ska leda tankarna till den musiken, det är ju lyckat om det blir så.

En av era skivor hette ju “Dans Mot Tiden”, och den titeln har jag funderat lite över. Ni spelar ju ganska uråldrig musik, är det så att ni försöker överbrygga musikaliska generationsklyftor med det namnet?
Du menar mellan oss och fyrtiotalisterna, eller?

Nja, snarare mellan 1500-talet och 1900-talet.
Ja, “Dans Mot Tiden”… Vad ska man säga om det? Det var väl lite grann också en sorts… Ja det har du rätt i. Dels är det såklart en koppling tillbaka till där vi hämtar inspiration, 1500-talet, och samtidigt då… När vi gjorde den plattan var det verkligen mycket jobbiga tendenser i samhället, det är det ju fortfarande, det är lite en kommentar på det också. Stopp och belägg, liksom. Det förändrades för fort, och dom förändringar som kom var verkligen inte förändringar som jag gillar. Vi är väl inte direkt några bakåtsträvare heller, vi kan ju inte sitta och säga att det var bättre förr, och det försöker vi väl inte säga i texterna heller. Det är ju sällan som just texterna är så medeltida, Lars Brundin skriver ju lite sånt, men jag gör oftast inte det utan skriver nutida texter. Musiken… Vi har hittat en energi i det här som vi tycker är häftig att hålla på och jobba med, och än så länge är vi ju rätt ensamma om det, men jag tror att det kommer komma mer och mer icke anglosaxiska rötter i rocken. Det känns så naturligt. Det har ju varit bara amerikanskt nu i trettio år sen rock’n’rollen kom. Det är kul att det går att sätta ihop andra traditioner med det här uttrycket också.

Du sa ju annars att du inte var så nöjd med just “Dans Mot Tiden”!?
Nja, jag är skitnöjd med låtarna, men jag var inte riktigt nöjd med soundet och med min sång och så där, det var mer såna där yttre grejer. Jag tycker jättemycket om dom låtarna, jag tycker det är bland dom bästa låtarna vi har gjort.

Ja, det är min uppfattning också. Jag vet att det finns folk som tycker att ett band som Big Fish inte hör hemma i nittiotalets musikutbud. Vad har du att säga åt dom?
Du menar, att dom tycker att det är mer sjuttiotal och progg och så, det vi håller på med?

Typ att “det är dåtiden, man ska inte gå bakåt med sin musik”.
Ja, vad fan ska man säga om det? Det är klart att vi hör hemma i nittiotalet, därför att vi finns i nittiotalet och jag tror att vi är ett typiskt nittiotalsband. Det är ju blandningar, alla håller på med blandningar nu, alla håller på med olika sorters crossover och alla gamla etiketter och stilar löses ju upp totalt. Så jag tycker att det är helt fel. Sen att det höll på en del på sjuttiotalet också, och blandade hårdrock med folkmusik, det är ingenting som vi tog del av. Dels är vi för små, och det var ingen av våra föräldrar som var proggare, det är först nu som jag har köpt lite skivor med Kebnekajse och tycker det är rätt roligt. Det är verkligen ingenting som vi har hemifrån eller så. Ja, vad ska man säga? Jag vet inte alls.

Nä OK då.
Vad tycker du? Jag har väl inte hört det där så mycket, att vi inte hör hemma i nittiotalet, det är inte så många som har kallat oss bakåtsträvare.

Jag har väl inte heller hört det så mycket, men jag har hört det sägas, och jag tycker det är så fel att det är värt att ta upp.
Man kan väl inte säga att det är bakåtsträvande om man går hela vägen tillbaka till 1500-talet!! Det förstår väl vem som helst att det inte är det samhället vi försöker återskapa eller nåt sånt där skit, utan bakåtsträvande skulle väl i såna fall vara att gå fem år tillbaka i tiden och börja spela heavy-metal igen eller nåt. Då kan man snacka om bakåtsträvande. Men att ta femhundra år gamla influenser…

Tycker du på så sätt att dagens punk är lite bakåtsträvande. Ta upp saker från slutet av sjuttiotalet och börja med det…
Mmm, ja kanske. Jag tycker om dom punkband som har mera tyngd och är mera precis, mera rakt-på-sak musik, och inte så mycket att bara skramla på. Jag tycker att den nya punken är väldigt bra om den ändå känns nittiotal… Hur ska man säga? Vet inte riktigt hur jag menar, men det ska liksom vara rätt tungt och rätt hårt slående.

Kan du ge exempel på ett band som du tycker lyckas med det?
Där satte du dit mig. Nä, jag vet inte, jag kan inte tänka på nåt nu direkt, faktiskt. Jag tycker Charta 77’s nya platta är skitbra, det tycker jag är roligt. Det låter ganska hårt och tungt om det, men sen har jävligt svårt för typ Räserbajs och sånt här. Sån här plojpunk tycker jag inte är kul.

Det måste till och med jag till viss grad hålla med om, att det oseriösa kan gå en lite på nerverna. När jag annars lyssnar på eran musik så har jag väldigt svårt att hitta influenser, möjligen lite Cornelis Vreeswijk på textsidan. Har ni egentligen några förebilder? Är det kanske så att ni vill skapa en ny musikgenre, en genre som ingen tillhört förut?
Ja, jag tycker inte att det skulle skada. I och för sig så finns det massor med plats för fler band som vi, och jag tycker att det är så fruktansvärt drygt att gång på gång på gång behöva bli jämförd med Nordman, för dom håller ju på att spela schlager, och det är ingenting annat. Det är skitjobbigt, för det är så otroligt ‘out’. Första gången jag hörde Nordman så trodde jag att det var Nick Borgen eller nånting. Det finns ju ingen av oss i Big Fish som ser några som helst likheter i uttryck och attityd. Sen att dom också använder folkmusik, men vad fan… Tänk ifall det inte hade funnits nån reggae, då skulle folk säga att Millencolin rippar Ace of Base (Njaaa /Red). Det är samma typ av snack.

Jag var ju tidigare lite grann inne på era texter. Är det inte besvärligt att skriva typ vistexter, hade det inte varit lättare med lite mer “standard”?
Hur gör man standardtexter? Vad är det?

Ett exempel är några av dagens punkband. Vissa skriver samma saker som dom gjort i femton år.
Jag fascineras ju av visan, jag tycker det är fantastiskt roligt med låtar där texten liksom bär själva låten framåt. Texter är viktigt för mig. När jag skrev på engelska kanske jag skrev mer standardtexter, men jag tycker det är väldigt svårt att skriva ‘blaha-blaha’ på svenska eftersom det är mitt eget språk. Ingen kommer att missa det ifall jag står och sjunger nåt nonsens. Det kommer folk att höra på en gång, eftersom alla pratar det här språket och det är ju en kommunikation. På ett sätt känner jag mig ibland begränsad, och jag tycker att det är lite jobbigt att behöva säga nåt hela tiden. Jag skulle nog gärna vilja ha förmågan att skriva lite mer direkt och lite mindre intellektualiserat. Bara skriva ur mig, skriva av mig. Jag kan inte riktigt det, utan jag måste alltid tänka efter, jag måste alltid ha en bärande idé för att kunna göra en text, och då kanske det ibland kan bli lite styltigt, jag vet inte.
Nä, vi har väl inga förebilder musikmässigt bland rocken idag, utan det är mycket roligare att låta sig inspireras av nån rytm man hör på TV från nån annan. Jag skriver mycket låtar utifrån rytmer, hittar ett roligt sväng, och sen så kommer melodin av sig själv. Jag vet inte hur dom andra i bandet gör, men det är aldrig sådär att vi får låtskrivarinfluenser. Ja, i och för sig. Just nu håller vi allihop på att lyssna rätt mycket på sån här riktigt supermanglig drog-hårdrock, typ Monster Magnet, och tycker att det är jävligt roligt. Det kommer nog att bli någonting sånt i framtiden, vi håller på med en låt nu som är lite så där, bara en enda stor vägg av sväng och tunga gitarrer. Sen så vet jag att gitarristen är väldigt fascinerad av Pantera och sådär, vill ha just den här disciplinen, det här kompromisslösa gitarrljudet. På så vis, soundmässigt och så, kan man ju låta sig influeras, men jag tror inte att det går att ta influenser låtskrivarmässigt eftersom det inte finns något band som spelar den musik vi tänker göra.

Jag sa att jag tycker att ni influeras av Cornelis Vreeswijk på textsidan, stämmer det?
Jag tycker han är helt fantastisk. Det finns väl ingen som inte tycker det så att säga, men på senare år så har jag verkligen… Jag tycker det är kul när ni drar paralleller till det, för att jag tycker att det är verkligen kvalité. Det är skitbra.

Jag vet att det finns folk som tror att ni är nationalistiska, för att ni hämtar inspiration ifrån gammal svensk kultur. Jag har dock väldigt svårt att förstå hur man kan misstolka texter så…
Vi har ju helt uppenbara politiska tendenser på vissa skivor, samtidigt som det är runor på omslagen. Då fick man ju höra att det var nationalistmusik, och det är ju så fruktansvärt fel. Samtidigt som hela den svängen började växa som fan precis i den vevan. Jag blev ju livrädd och tyckte att nu är det dags att visa för alla var Big Fish står. Det är ju helt vansinnigt ifall man måste vara nationalist för att kunna ägna sig åt kultur, och tycka det är intressant med gamla tiders Sverige. Jag menar, folkmusiken är ju något som är format av vårt klimat och våran natur och allting sånt, och jag tycker att det känns jävla häftigt, att bo just här och att kunna dyka i det arvet. Jag är ju kulturintresserad, jag har pluggat kulturantropologi och tycker att det är skitspännande med alla typer av kulturer, men det är ju ändå den svenska som jag kan identifiera mig bäst med eftersom jag är uppväxt här. Så jag tycker det är helt vansinnigt. Men jag tror inte att nån tror det längre att vi är nationalister. Det är ju snarare så att dom i alla intervjuer snackar om vårt ställningstagande mot rasism. Vi har ju spelat på massor med såna galor, och vi är ju uttalade anti-rasister, det är i princip det enda som vi verkligen går ut med att vi tycker.

Om jag då lämnar era texter och går över på er musik. Den är ju skapad av en väldans massa olika instrument. Ni måste väl vara ganska skickliga musiker för att behärska så många olika instrument?!
Jamen, det är ju inte vi som spelar dom här medeltidsinstrumenten på plattorna, utan vi har kontakt med ett band med gamla akademiker, dom heter Joculatores Upsaliensis, dom har gett ut plattor sen sjuttiotalet. Dom är lite musikarkeologer, och håller på och bygger instrument efter medeltida förlagor. Det är ju inte dom som har gjort musiken, men det är dom som spelar. Vi är väl inte skickliga musiker alls, vi har väl blivit med åren… Alltefter som vi har spelat blir man ju såklart bättre, men det är ju inte spelskickligheten som är poängen med vårt band. Det har det ju aldrig varit. Hur tänker du? Vi kan ju skriva melodierna och alltihop, och sen så att säga… Ja, innan vi upptäckte det här med krumhorn, vi hade ju inget sånt på “Vargavinter”, där är det ju bara synthar och gitarrer och bas, nån som spelar fiol på en låt i och för sig. Vi hade ju en idé om den här medeltida tutan, vi visste hur vi ville att det skulle låta, men vi hade ingen aning om vad det var för instrument. Sen så fick vi, på nåt jävla sått, kontakt med den här killen som spelade krumhorn, och då var det helt rätt liksom, så att då valde vi att hålla fast vid det. Det är ett roligt ljud, det är lätt att ha tillsammans med distgitarrerna, och har mycket rytm. Det sticker ut ändå, liksom. Jävligt lyckat. Lite på gränsen till falskt hela tiden och lite gnälligt. Jag tycker det är helt rätt, så det vore ju ballt att ha nån i bandet som spelade det, men live så kör vi ju dom där slingorna ifrån en sampler, från en synth.

Hur fungerar det när ni spelar live? Ni kan väl inte spela allt samtidigt?
Låtarna är lite nerbantade, men vi har tagit med en trummis nu, han är inte med i bandet, men det är han som spelar på “Sånger Ur Sten”. Vi turnerar med honom nu, och det är skitroligt. Så vi har alltså trummor, och så har vi rytmmaskiner, samplers, som spelar loopar och sånt, och sen så har vi skrotslagverk, dragspel, klaviaturer, gitarr och bas och sång. Det är ju Tomas som spelar klaviatur, slagverk och dragspel om vartannat. Så han är ju en jävla tillgång, honom skulle man gärna behöva fler av, om man säger så. Men basisten spelar bara bas, och gitarristen spelar bara gitarr, och jag sjunger i princip bara, jag gör inte mycket annat på scenen.

Du sa att ni turnerar. Det var ju snack om att ni skulle turnera med Charta 77, hur blev det med det?
Vi satte upp ett paketpris, men det var inte så många som ville boka det. Vi har gjort en spelning, i Halmstad, tillsammans med Charta, det var skitkul. Ett jävla stöd från publiken också. Men, det var väl helt enkelt så att spelställena valde att boka oss för sig och Charta för sig, för det är ingen utav oss som har problem med att få spelningar. Dom bokar ju Charta friskt, och oss också, men just den här tillsammansgrejen blev väl inte så attraktiv, jag vet inte varför. Det blev ju ganska dyrt. Med tanke på att vi är två ganska stora band, och det är stor produktion. Det är mycket folk, och det är mycket instrument som ska med.

Vilka summor rörde det sig om?
Jaaa, vad var det dom skulle ta för det där? Jag tror att dom skulle ta typ tolvtusen för paketet, för båda handen. Det är ju inga mycket pengar om man jämför, men det är väl en större satsning än att boka banden var för sig.

Jo, det är det ju helt klart. Men om ni inte turnerar med Charta, är ni väl i alla fall ute på nåt slags turné. Hur funkar det?
Vi kör helgturné nu, vi har haft varenda lördag uppbokad nu, utom just igår. Det var väl enda lediga lördan på kanske fyra månader eller nånting sånt. Vi spelar hela tiden på helgerna, eftersom Tomas jobbar, och jag pluggar på folkhögskola, så vi kan liksom inte ta ledigt på veckorna. Så vi turnerar på helgerna, det vanliga är att vi spelar själva och så är det nåt lokalt förband.

Efter att ni har turnerat klart, vad kommer att hända?
Jag vet inte. Vi kommer väl att spela på lite festivaler i sommar. Vi tänker sluta, vi tänker inte göra några spelningar under slutet av april och maj. Så att det ändå finns nån sorts intresse, så att vi inte är helt utspelade när sommaren kommer. Det ser vi fram emot, och sen så blir det väl, vi har redan börjat jobba på nya låtar, så det blir väl en ny platta kanske. Men man vet aldrig, det får gå som det går. Plötsligt en dag så finns inte inspirationen kvar, och då är det bara att lägga av. Man får inte bygga för mycket på att man har ett band, även om det är viktigt för en. Det är inget man kan räkna med, man kan inte räkna med att man nästa dag ska tycka det är kul längre, och då är det som sagt bara att lägga av, det finns ingen annan anledning.

OK, hur kommer ni att utvecklas musikaliskt? Kommer ni försöka förändra er?
Det kommer vi definitivt att göra. Alla är överens om det, men vi vet inte riktigt vartåt. “Sånger Ur Sten” känns lite grann som en fulländning av den idén som vi har haft sen strax efter “Vargavinter”, om ett sound och en typ av låtar. Åtminstone för mig så motsvarar “Sånger Ur Sten” ganska mycket den idé, eller den visionen, jag haft om hur Big Fish ska låta. Och det är ju både kul såklart, att ha uppnått det, men det är lite otäckt också, för det blir lite återvändsgränd. Vi kan inte göra en likadan skiva till. Jag vet inte riktigt vartåt det ska utvecklas.

Ni har väl inga planer på att börja sjunga på engelska igen!?
Nej, det vore väl ingen poäng riktigt.

Hur kom det sig att ni slutade sjunga på engelska?
Det var faktiskt Strontium som sa… Vi tänkte ge ut “Vargavinter” först, med hälften av låtarna på engelska och hälften av låtarna på svenska. Då sa dom att: — Det här vill vi inte ge ut. Ni måste göra en helsvensk platta, annars så får ni inte göra det. Då kände man ju sig skitförbannad, manipulerad och sådär, eftersom då var ungefär hälften av vårt material engelskt, och hälften var svenskt, så att det var ju våran grej. Men så här i efterhand så ser man ju att det var klart rätt beslut att ge ut en helsvensk platta, och det är ju skitkul att kunna köra på svenska. Jag tycker det är jätteroligt.

Jamen, då var det väl allt då. Har du nåt att tillägga?
Nä, jag tyckte det var väldigt uttömmande.

Ja, då ska du ha ett uråldrigt bautastenstack där det står “Lycka Till I Framtiden” i runskrift!
He-he. Den var ny. Tusen tack själv.

Ja, om ni har kämpat er igenom den här låånga intervjun borde det stå klart för er i att Big Fish inte är som andra band, varken musikaliskt eller verbalt. Big Fish nås genom att skriva till: David Giese, Tingslätten 6, 754 40 Uppsala.