FÖRSTA GÅNGEN JAG kom i kontakt med Benno var sent på hösten 1995. På den tiden bodde jag i Göteborg och gjorde ett popfanzine som hette Gospel medan Benno var en sida om svensk alternativrock på det då väldigt mystiska nätet. Benno hade funnits knappt ett halvår (jag vet, vi var alla så mycket yngre på den tiden…), startat som ett ambitiöst projekt på högskolan i Kalmar.
Jag hade läst om IT-fenomenet Benno någonstans och kommer ihåg ett första telefonsamtal med Torbjörn, är ganska säker på att vi då kom in på My Favorite och snart hade jag ett blandband i min ägo som inleddes av Tullycrafts ”Popsongs Your New Boyfriend’s Too Stupid Too Know About” och slutade med att jag på allvar upptäckte den amerikanska nittiotalsindiepopen, tack för det!
Och jag minns en första träff med Kristofer lite senare i Stockholm. Det var nog då jag verkligen kände att även om jag egentligen inte var så inne på alla band det skrevs om i början i Bennos dåvarande tidningsdel Stokage, så var vi ändå väldigt mycket inne på liknande idéer. Som att ”indie” kunde vara något annat än en fånig pose. Så vi fann liksom varann. Jag gav ut det sista numret av mitt fanzine sommaren 1996 och strax efter det flyttade jag till Stockholm, med inte mer utvecklade planer än en vilja att göra saker.
Ungefär samtidigt flyttade även Benno till huvudstaden och blev en ideell förening. Plötsligt var ”alla” samlade och jag kommer ihåg ett tidigt möte i lokalen på Strindbergsgatan 54, slutet av augusti 1996, där jag — förutom Messiah, Tommy, Erik, Peter, John och en del andra old school Benno-personer — för första gången träffade en liten norrlänning med långt hår, stora polisonger, ”Evil Dead”-tröja och glatt humor. Han hette Per och man kan lätt säga att han är en ovärderlig anledning till Bennos sedemera hyfsat komplexa pop-ideologi.
Jag blev snabbt mer och mer insyltad i Benno-historien. Minst sagt. Tyckte att det enda egentliga problemet med Benno var att det var helt nätbaserat, det kändes som fluff som bara försvann… Men under 1998 formades det Benno som jag känner bäst: ett samlingsnamn för en massa olika saker: tryckt tidning, skivetikett, postorder, nätradio, ökända diskussionsforumet Topics och konsert/fest-arrangör. Det fanns liksom ingen anledning att inte försöka göra så mycket som möjligt när vi ändå höll på.
Vi var ju väldigt intresserade av musik, men var inga ”kalenderbitare” (vad är det? vad gör en sådan?) som någon kallade Benno i en memoriam nyligen, tvärtom — vi var aktivister. Och även om vår verksamhet kan tyckas uppsplittrad så hade vi förmodligen inte kunnat hålla på så pass länge som vi nu gjorde om det inte varit för alla olika faser, nya projekt och olika människor som var bra på olika saker. Vad hade vi gjort utan till exempel entusiasmen och engagemanget hos Kristian, Christer, Micke, Anna, Tommy, Åse och Lotta (utsedd till snällaste personen i indie-Sverige när hon jobbade med vår postorder!)?
Jag ville alltså att vi skulle samla krafterna och ge ut en tryckt tidning. Trots nackdelarna med papperstidningar (tryckkostnader, distribution, you name it…) tyckte jag så klart att fördelarna övervägde. Att det skulle vara något man bokstavligt talat kunde ta på och som kändes beständigt, något som hade en helt annan kraft än en nättidning, som hade potentialen att nå ut och påverka mer. Jag har alltid gillat tidningar väldigt mycket och influenser för tryckta Benno var på olika sätt bland annat amerikanska Chickfactor, gamla svenska Grimsby Fishmarket och Id och engelska nättidningen Tangents.
Det var inte bara en tidning, de allsmäktiga pretentionerna var högre än så. Tidningen skulle inte bevaka en scen utan vara en del av den. Det fick gärna vara internt, för om vi förstod litade vi på att andra gjorde det. Den skulle ha identitet och stå för något, precis som helheten Benno. Detaljer var viktiga: inga band på omslagen, för hela innehållet var lika viktigt. Och, så klart, ju större och mer omskrivet ett band var desto mindre intressant blev det i våra ögon. Skandal! Men varför skulle vi skriva om det om alla andra gjorde det?
(Här började jag skriva en lång harang om Bennos musikaliska inriktning, förklara massa saker… Men jag stryker det eftersom… tja, tidningarna, skivorna och det mesta andra finns kvar och det mesta är sagt både en och två gånger och antingen gillade man det vi gjorde eller så gjorde man inte det och det är inte så mycket jag kan göra åt det, jag har liksom inget att förklara)
De där stressiga helgerna då jag, Anna och Micke — som alltid stod för layouten förutom till det första numret där Henrik Walse hade Annas plats — producerade tidningen tillhör mina bästa Benno-minnen. Så intensivt, så mycket trassel, så kul. Rekommenderas verkligen! Tidningen trycktes i 2000 exemplar, vilket inte är speciellt mycket. Utifrån upplevdes Benno säkert som större än vad det egentligen var, mycket hjälpt (somliga skulle säga stjälpt) av diskussionsforumet Topics där det ett tag kändes som om alla som var något i pop-Sverige mer eller mindre tog hedern av varandra och sig själva. Men de som läste tidningen inspirerades förhoppningsvis.
Men någon gång under 2001 kändes det som om luften började gå ur oss… Vi bestämde oss för att lägga ner hela verksamheten utom postordern som Daniel kommer fortsätta att driva. Precis som det alltid finns en massa anledningar till att man håller på finns det lika många till att man vill sluta. Man skulle kunna säga mycket, men den korta versionen är att vi har hållt på länge — sex år! — och ganska framgångsrikt hunnit med det mesta av det vi velat göra. Och nu sätter vi punkt innan vi blir helt less. Festivalen känns som en perfekt avslutning. Här kommer sista numret och sista skivan och sedan: mission accomplished.
Många av de som sysslat med Benno kommer ju inte sluta existera (nähä!) utan så klart fortsätta att göra saker. Vem vet, det här kanske bara var början på något. Keep dreaming your magnificent dreams.
Tack och Hej då säger Benno!