THE MAGNETIC FIELDS
”69 Love Songs”
(trippel-CD, Merge)

Kanhända är jag en av de få som, med hull och hår, svalt allt — även den minsta trudelutt bara den varit signerad Stephin Merritt. Kanske är det bara jag som inte lyckats hitta en enda skitlåt på något av hans album — vare sig det handlat om Magnetic Fields, Future Bible Heroes, Gothic Archies eller The 6ths.
Han är ett geni! Han är fantastisk! Jag älskar honom! Halleluja!
Jag var vrållycklig från det att jag först hörde talas om boxen. Förstår ni: 69 låtar av Stephin! Lyckan stegrade sig ytterligare då jag fick boxen i min hand. Jag kunde inte gå. Jag sprang från ställe till ställe får att hinna hem snabbare och kunna lyssna på succén.
På tre skivor, 23 låtar på varje, har min älskling lyckats få in country, folksång, musikalmusik, calypso, a capella, lägereldsvisor, punk, kammarmusik, snapsvisor, improvisationsjazz, technopop, afrikansk pop, cheerleadning, disco, gospel, reggae, ambient, pubsång, experimentell minimalism, blues, Boudoir, Rock n’ roll och så sin vanliga electropop. Fast boxen är inte det minsta splittrad…
Faktiskt inte. För det finns något i ljudet som gör det så typiskt. Någon slags hyperpendantisk lathet. Och så det som jag sätter av i en adrenalinexplosion då jag tänker på — hans inre, hans röst, hans samvete, hans låga…
Alltså texterna. ”Now that you’ve made me want to die, you tell me you’re unboyfriendable, and I could make you pay and pay, but I could never make you stay” eller ”Don’t fall in love with me yet, We only recently met, True I’m in love with you but, You might decide I’m a nut, Give me a week or two to, Go Absolutely cuckoo” samma låt slutar — ”Know now that I’m on the make, And if you make a mistake, My heart will certainly break, I’ll have to jump a lake, And all my friends will blame you, There’s no telling what they’ll do, It’s only fair to tell you, I’m absolutely cuckoo.” Jag blir maniskt hatisk då jag tänker på alla idioter som gör låttexter utan att ens försöka göra dem lika smarta och intelligenta som Stephins. Åh, vilken underbar människa!
Med boxen får man också en skitful men jättebra liten bok där en man vid namn Daniel Handler intervjuar Stephin om alla låtar i boxen. De sitter på hans stammisfik i New York och dricker te och Stephin förklarar att han ville göra 100 låtar men att det hade blivit för många skivor och ingen hade orkat lyssna på alla. Fnys. Fast det kanske var lika bra. För med en tår i ena ögonvrån, ska jag erkänna att jag inte köper alla låtar på boxen. Det finns fem pissdåliga låtar man tyvärr måste hoppa över och sju halvbra som man önskar ska sluta så fort som möjligt. Men då ska man veta att sågningsnivån är hög som tusan och att jag — OM jag gillade Ace of Base-techno och improvisationsjazz och minimalism — skulle ÄLSKA de låtarna också.
För jag fattar inte hur han kan. Jag fattar inte hur man kan få till det. Jag kan lugnt säga att detta är det bästa jag vet. Kanske skulle någon mindre frälst skrivit recensionen — måhända är den en smula partisk.
Är det någon som vet hur man kan få tag på Stephin?