THE LUCKSMITHS
”Staring At The Sky”
(mini-LP, Candle/Border)

Tolv sekunder tog det. Sen hade munspelsintrot på ”Smokers In Love” totalt utplånat novembermörkret och den snöblandade småspiken utanför fönstret. Istället spred sig värmen från down under genom er frusne recensent, som bara kunde konstatera: jajamen, The Lucksmiths har gjort det igen! Den här gången har de valt att göra det i form av en mini-LP. ”Staring At The Sky”, Lucksmiths sjunde skiva i ordningen, innehåller sex låtar av samma fina märke som vi har vant oss vid allt sedan ”A Good Kind Of Nervous” och ”Happy Secret”. Det är samma varma akustiska ljudbild, framburen av Tali Whites tassande trummor och mjuka sångröst, Mark Monnones stundtals ganska egensinniga basspel (i avslutande ”The Opposite Of Coffee” blir basen rentav ett melodiinstrument) och Marty Donalds vemodiga betraktelser, pepprade med fyndiga oneliners och ordvändningar. Ovanpå detta har instrumenteringen byggts ut med banjo, munspel, piano, glockenspiel och en lagom oputsad blåssektion, vilket adderar variation till soundet utan att för den skull ta det alltför långt bort från ursprunget. Bara på ett spår avlägsnar sig Lucksmiths en bit från sitt invanda territorium, nämligen i Monnone-kompositionen ”Before The Sun Came Up”, där Tali White verkar ha bytt sin virveltrumma mot ett vanligt trumset och sin vanliga sångstil mot en mer mumlande variant.
Det är alltid lika mysigt att krypa in i The Lucksmiths lilla värld för en stund, och den här gången är inget undantag. På det hela taget är ”Staring At The Sky” precis vad jag hade hoppats att den skulle vara, och jag har egentligen bara två invändningar. Den första och ytterst motvilliga invändningen rör låtsammansättningen. Skivan innehåller nästan enbart långsamma låtar, med ett par undantag i halvtempoklassen, och även om dessa givetvis är fantastiskt bra saknar jag ändå en riktig jublande upptemporaket i stil med ”Under The Rotunda” eller ”Columns o’ Steam”. I frånvaro av en sådan blir ”Staring At The Sky” som helhet väldigt melankolisk — vilket i och för sig inte är något negativt… Förresten, glöm den där invändningen. Den andra invändningen handlar om formatet. Jag har absolut ingenting emot mini-LP’s rent principiellt, inte alls, men när det gäller Lucksmiths känns det ändå lite väl kort. Det känns som om det roliga knappt hinner börja förrän det är slut. Jag vill ha mer, helt enkelt. Eller, för att citera ur ”ie, eg, etc”: ”I’d like it if we could become closer friends / In fact I can barely wait to see you again / Just say when / Well you know that I’ll be waiting here ’til then”
Min vänskap med dessa oemotståndligt charmiga australiensare har bara börjat, och jag kan knappt vänta tills nästa album kommer.