THE HEPBURNS
”Champagne Reception”
(mini-LP, Radio Khartoum/import)

Band ska inte bara dyka upp sådär igen efter en fem-sex uteblivna album och tro att det är OK. Du och jag vet ju vad de hållit på med. De har köpt ändamålsenliga kläder, inrett sina hem så det är mysigt och CD-boxar — med de stora artisterna — har ersatt det som en gång kallades musiksmak och nyfikenhet… Och de har börjat pensionsspara. Naturligtvis. Kort och gott: De har odlat en livsstil som punkaren i oss avskyr.
The Hepburns, från Wales, gjorde en av 80-talets bästa skivor, ”The Magic of The Hepburns”, sedan följde två 12:or; ”Goalmouth Incident” och ”Electrified” innan de lyckades slarva bort mastern till sitt andra album och därmed försvinna helt från popscenen. Och även om det är egoistiskt och fult så kan jag tycka att det var lika bra det. För skivan som skulle följa upp den magiska debuten — jag har en omixad kassettkopia hemma — är alltför långhårig och skäggig. Nästan allt jag gillade med Hepburns är borta. Men minnena från deras turnébuss på väg till Birmingham — där Nicklas och jag gjorde vår sämsta intervju någonsin (vi minns knappt ett ord av vad som sas — och ljög helt oförskämt ihop hela artikeln i Grimsby Fishmarket), den extatiska konserten i Oxford (vi minns lite mer), samt deras glimrande poplåtar lever kvar (helt och hållet)… Ni anar inte hur många gånger jag gnolat: ”We are salt and peppercorns blowing in the stiff breeze” från låten ”I’ll Be Back Before The Milkman” och hur många av mina blandband som fyllts med låtar ur Hepburns katalog. Och allt det här har räckt — i alla fall för mig. Så när de dyker upp här med ”Champagne Reception” blir jag livrädd att Joe Labero haft ett finger med i spelet — och att jag ska få hela deras vuxna myspys över mig. Men konstigt nog slår alla mina fördomar bak ut. Hepburns låter faktiskt som de varit nerfrusna under hela 90-talet — och de låter unga och hungriga. ”Champagne Reception” är så befriande och chosefri att jag riktigt längtar tillbaks till tiden då vi fyllde vårt Grimsby Fishmarket med band som ingen, ingen, ingen brydde sig om. This is the end says Terry, but I know it’s not.