PETER SCION
“The Sampler”
(LP, Domestica)

Musikaliska ekvilibrister kan vara så där obarmhärtigt och outhärdligt trista att lyssna på när de i sin iver att visa hur duktiga de är glömmer bort känslan bakom sina tekniskt krävande solon. Peter Scion är sin oerhörda skicklighet i utövandet av gitarrens ädla konst till trots inte ens i närheten av denna självcentrerade kategori musiker. Tvärtom så andas Peter Scions syradoftade folkmusik så mycket känslor och vemod att knappast ens de kenyanska friidrottarnas lungor skulle räcka till. Medan Atman placerar oss i de sydpolska bergen, Charalambides på de vidöppna fälten i Texas tar Peter Scion åhöraren till den svenska urskogen.
Inledande låten med den passande titeln “In the Forest” är inget annat än en strålande ljudkuliss till en morgonvandring genom en övergiven och tillsynes uråldrig barrskog. Den tidiga morgondimman har fortfarande inte riktigt givit med sig men vår guide är erfaren. Han visar hemvant i vilket område och i vilket sällskap han hållit hus den senaste tiden. “Elisabeth Love” är hämtad från ett album som ska ges ut nu under hösten och är med en sval och mystisk kvinnoröst kombinerad med inspirerat flöjtspel en alldeles förtrollande liten sak. “Devachan”, från albumet med samman namn från 1997, fortsätter skogsvandringen med en 20 minuter lång manifestation i att bygga upp förtätad stämning i första hand med hjälp av akustisk gitarr men även av cello. “Gentle Johnny” från samma album vibrerar medeltida stämning med Peters mörka röst ständigt i mittpunkten. “Cloak Of Shame” (från “Tree Music”) fortskrider långsamt i en anda inte helt olik ofta förbigångna Timothy Renner (Stone Breath, Mourning Cloak m fl). Den diskreta akustiska gitarren ligger som en trogen följeslagare hack i häl med vacker sång vilken i sin tur röst omgärdas av ett sus som närmast kan efterliknas med suset som uppstår när grenarna från en ålderstigen gran visslar i vinden. “The Black Dog” är ett egendomligt kluvet spår med både en obestämd känsla av kompakt mörker men också med en vagt optimistisk rytm. Mina tidigare orgier i beröm till trots har vi ännu inte kommit till plattans självklara höjdpunkt. Versionen av Townes Van Zandts “Kathleen” är inget annat än ett mindre mästerverk. När Peter vemodigt utbrister “I am not in the mood for sunshine anyway…” känns det som han slår huvudet på spiken när det gäller de mörka Skandinaviska vintrarna. Utan tvekan vinterns vackraste följeslagare.
Jag ska inte hemfalla åt den lockande metoden att beskriva resten av skivans enskilda låtar. Jag nöjer mig med att beklaga att jag inte upptäckt detta geni förrän nu. Förhoppningen från utgivaren Lars Holmquists sida är att denna samling ska öka intresset för hans konventionella utgåvor. Att jag fastnat på kroken är sannerligen inte att ta i. Kort och gott en strålande introduktion till de mörkaste av mörka svenska skogar.