MISFITS
“Famous Monsters”
(LP, Roadrunner/House Of Kicks)

Jaha, då var det dags att kamma fram devil-locken igen då! Den femte oktober fanns den mycket efterlängtade uppföljaren till Misfits återkomstmästerverk “American Psycho” äntligen ute i handeln. Sedan förra skivan har bandet hunnit sparka sångaren Michael Graves (för att han hellre ville åka på ett hockeyläger än på en turné med bandet!), göra en turné med fiaskosångaren Mychael Hidious (efternamnet beskriver hans sångartalanger rätt bra), ta tillbaka Graves för att sedan hamna i en sådan motivationssvacka att det var tveksamt om horror-punkarna från Lodi, New Jersey skulle ge ifrån sig några fler livstecken överhuvudtaget.
Men Jerry Only, mannen som varit med längst av alla, som startade bandet tillsammans med den inte helt okände Glenn Danzig, vägrade låta det dö. Han satte sig resolut ner och började skriva nytt material, vilket medförde att resten av bandet vaknade till liv — både Graves och Doyle (Onlys bror, som är gitarrist i bandet) började bidra med låtar. Och vilka låtar sen! För även om “Famous Monsters” inte är en riktigt lika klockren pärla på nosen som förra skivan så snackar vi ett singalongpunk-låtsnickeri av en kvalitet som få andra når upp till.
Att Graves, som trots allt är 15-20 år yngre än de andra i bandet, skulle utvecklas som låtskrivare var väl inget att förvånas över. Både hans och Onlys låtar har lite mindre drag av fotbollskörer den här gången — de är lite smartare, lite smidigare, men fortfarande fruktansvärt starka och dessutom mer varierade än jag någonsin hade kunnat vänta mig. Utan att någonsin tappa misfitskänslan bränner bandet av en riktig femtiotalsballad; “Saturday Night”, för att sedan dra igång “Scarecrow Man” som känns rent jazzig ibland. Generellt sett är det mer meck än någonsin, särskilt i de klassiska snabba Doyle-låtarna, men visst hittar man även de sedvanliga “woah-oh”-refrängerna som är något av bandets varumärke — man hittar ganska många för att vara ärlig.
Textmässigt är det tyvärr inte lika roligt. Att i princip varenda låt är influerad av (och döpt efter) nån skräckfilm är nog tänkt att fungera som ett tema men känns mera som en lösning på akut skrivkramp. Hur häftigt känns det med en låt om töntfilmen “Boxing Helena”? Vissa av Graves texter står sig rätt skapligt, men de kommer aldrig i närheten av de vansinnestexter som Danzig skrev på sin tid. Tydligen vill Only inte skriva saker som inte passar för unga öron eftersom han har fått för sig att han vill vara en positiv förebild av något slag. Man får glädja sig åt att han fortfarande går med på att skriva refrängpunk av finaste märke i alla fall.
Såhär en månad efter att “Famous Monsters” kom ut kan jag bara säga att det här är en riktigt bra skiva som jag lyssnar på i stort sett varje dag. Även om den som sagt inte riktigt har samma direkthet och lättillgänglighet som sina föregångare så bjuder den på en fest för örat (om än inte för ögat — misfitsskivor, för att inte tala om deras merchandise, blir bara fulare ju längre tiden går), det här känns som en skiva som tål extremt slitage. Jag tänker inte råda er att köpa den här skivan, jag anser inte att det behövs. Jag ser det som en fullkomlig självklarhet att alla vill äga minst ett exemplar av ett sådant här mästerverk.