FLIN FLON
”Boo Boo”
(LP, TeenBeat/import)

I förra numret skrev jag om Flin Flons debutalbum ”A-OK” och nu är det dags för uppföljaren ”Boo-Boo”. Det är följaktligen inget fel på produktiviteten hos Mark Robinson och kompani. ”Boo-Boo” är en mycket bra skiva bestående av minimalistisk pop i gammal god TeenBeat-anda. Enda problemet med ”Boo-Boo” är att den känns förhållandevis lik sin föregångare. När jag hörde Flin Flon för första gången kändes det som om de hade funnit en helt ny ljudbild, och att de trots sin standarduppsättning med gitarr, bas, trummor hade lyckats plöja nya fåror i den stundom lätt förutsägbara gitarrbaserade popmusiken. ”Boo Boo” ryms inom precis samma ramar som ”A-OK” gjorde och skivan är bra, men jag hoppas innerligt att Flin Flan försöker förnya sig till nästa album. Annars riskerar de fastna inom sina egna uppsatta ramar. Men jag kan inte annat än att rekommendera ”Boo-Boo”, speciellt för den som ännu inte upptäckt detta bands storhet.
Sedan måste jag bara kommentera bandets något udda syn på de bägge konkurrerande (?) formaten LP och CD. LP-upplagan heter ”Boo Boo (Version)” och består av samma låtar, fast om-mixade och lagda i en annan ordning än på CD:n. På LP-upplagan av ”A-OK” finns det stopp-spår mellan varje låt för att varje enskild låt skulle spelas för sig och inte som helhet. Jag kan förstå och sympatisera med dessa idéer i teorin men har lite svårt med dem i praktiken. I fallet med ”A-OK” fick det mig förmodligen för första gången någonsin att välja CD före vinyl när jag har haft chansen att välja mellan dessa bägge format. Att vara tvungen att manuellt byta spår mellan varje låt kändes väldigt tröttsamt. Och i fallet med nya skivan tycker jag att det är lite jobbigt att behöva välja vilken version som jag ska köpa (nu när jag har lyssnat på både vinyl- och CD-versionen så tycker jag att de är ungefär likvärdiga). Det känns ju lite extremt att köpa skivan både på vinyl och CD bara för att det är olika mixar av låtarna. Ja ja, vem har sagt att livet ska vara enkelt.