EAST RIVER PIPE
“The Gasoline Age”
(LP, Merge/import)

F.M. Cornog tycks ha en svårbeskrivbar förkärlek till bilar. Redan 1996 års “Mel” svämmade över av låtar som på ett eller annat sätt var sammankopplade med motorfordon på fyra hjul. Inledande “Shiny Shiny Pimpmobile” följer det temat men vad som är ännu viktigare är att Cornogs känsla för melankoliska melodier tycka vara intakt. Efter flera år av bekymmer med rättigheter och skyldigheter till ett tidigare skivbolag är den forne glödlampefabriks-arbetaren (och tillika uteliggaren /red. anmärkning) tillbaka och han svämmar över av energi. Han skapar musik som gör att jag önskar att jag hade ett oändligt antal vemodiga metaforer att sprida omkring mig men inga tycks liksom riktigt räcka till. Den melankoliska gitarrplockande keyboardpopen är så där påtagligt svårbeskriven. Samtidigt som Cornog gör medryckande låtar både i lågt och lite snabbare tempo är man alltid kluven i två delar. Den ena vill hoppa upp av glädje och supa in de avsmittande rytmer som presenteras. Den andra nöjer sig med att ligga kvar på sängen och i avskildhet låta Cornogs sällsynt ledsna och starka röst föra konversationen vidare.
Texterna är liksom känslan centrala delar i musiken. Texterna kan lättas beskrivas som en form av enkla men samtidigt smått gåtfulla konversationer som gestaltar och beskriver hur vanligt folk faktiskt pratar. Kungen av ingenting någonsin belönas i “King Of Nothing Never” med en inte allt för uppmuntrande papperskrona. Låten står frånsett den intressanta lyriken för det första riktigt rockiga inslaget på “The Gasoline Age”. Generellt är Cornogs senaste platta betydligt mindre minimalistisk än tidigare till förmån för bredare arrangemang och en mer omfångsrik ljudbild. Det ges till och med utrymme för ett par rena ljudexperiment vilket nog kan komma som en överraskning för den rättrogna beundraren. Den i övrigt djupare och mer slickade produktionen till trots har East River Pipe skapat ett album till bristningsgränsen fyllt av vemod och melankoli så långt från självömkan man bara kan komma. Ett av 1999 års finaste album är härmed ett faktum. Cornog framstår härmed fortfarande som den okrönta kungen bland ensamvargarna.