Med en fingertoppskänsla för kvalitet som ledstjärna verkar ingenting främmande för skivbolaget DARLA RECORDS: spretig lo-fi, sängkammarpop, emo, hemproducerad hip-hop, japansk electronica… Torbjörn Thorsén träffade James och Chandra, paret som driver Darla, en solig julidag i Alamo Square strax utanför deras kontor/hem på Scott Street i San Francisco.

San Francisco. Backarna känns som om de lutar 45 grader, husen är enormt färgglada, spårvagnarna rasslar, och Bank Of America står och glänser i sin prakt trots att ”The Towering Inferno” gjorde sitt bästa för att jämna den med marken. Japantown är precis det gytter av tingeltangel som förväntas, och husen i Pacific Heights så stilrent vräkiga som bara massor av pengar kan bekosta. Hela San Franciscos rykte som radikal thinktank är som bortblåst (eller snarare flyttat till Berkeley/Oakland men knappt heller där syns några fria radikaler till), ersatt av en snällare, mer familjeanpassad version som passar de grånande tinningar som vill återuppleva det vilda sextiotalet. Till och med det erkänt frigjorda Castro är helt oerotiserat. Som en Disneyversion av den sexuella mångkamp som kablades ut över världen under sjuttiotalet. De enda som verkar stå emot pressen är knarklangarna i the Mission, men även de verkar vara utrotningshotade ty Silicon Valley håller sakta men säkert på att krypa allt närmare. Inte ens langarna med de mest hängivna pundarna som kunder klarar längre av att finansiera de lägenhetspriser som upstarts-kidsen från förorterna trissat upp.
— San Francisco var verkligen en oerhört kreativ stad att bo i för ett par år sedan, berättar Chandra Tobey när jag träffade henne och hennes blivande make James Agren en solig julidag i Alamo Square strax utanför deras kontor/hem på Scott Street i San Francisco.
— Det var en osannolik tid. Massor av unga människor flyttade hit utan pengar för att göra sin grej. Och det gick på grund av att det fortfarande var väldigt billigt att bo i San Francisco. Men nu är allt så dyrt att ingen har råd att bo här längre. IT-boomen i Silicon Valley har tagit död på hela konstscenen.
Trots att San Francisco mer eller mindre håller på att dras ner i ett kommersiellt träsk är hon snarare lakoniskt konstaterande än uppgiven.
— Men trots att själva musikscenen är ganska död i San Francisco så finns det ändå massor av unga som verkligen brinner för musik kvar.
När Chandra och James startade Darla Records för ett par år sedan var målet i sann kalifornisk slackeranda satt strax ovanför fotknölarna.
— Vår enda ambition när vi startade Darla var att bara jobba för oss själva och inte åt någon annan och hittills så har det fungerat över förväntan, skrattar James.
Att starta ett skivbolag under den brinnande amerikanska indievågen som sköljde över kontinenten i mitten av nittiotalet var som att tappa in i en aldrig sinande oljekälla. Det fanns en uppsjö av band i varje stad med självaktning och med en förstauppställning som innehöll Grifters (Darla 001), Superdrag (Darla 002) och Velocity Girl-avknoppningen Heartworms (Darla 003 och 004) placerade Darla sig snabbt i toppskiktet av den amerikanska indiedivisionen. När de sedan introducerade samlingserien ”Little Darla Has A Treat For You” vändes hela deras värld på ända. Tanken bakom ”Little Darla…” är lika enkel som genialisk: En CD i kvartalet med band som på något sätt är knutet till bolaget/distributören Darla. Singelspår, låtar från kommande album, bortglömda guldkorn och exklusivt material i en salig blandning. Succén var omedelbar. Skivorna kostade bara sex dollar och prenumererade man så kom skivan direkt hem i brevlådan. Som ett indie-generationens eget Mr. Music.
James och Chandras fingertoppskänsla för kvalitet verkade aldrig svikta. Till och, med omslagen var estetiska små mästerverk och James menar att paketeringen ibland är nästan lika viktig som musiken.
— Jag spenderar väldigt mycket tid med designen, nästan för mycket. Men det är svårt att sluta när man väl startat, erkänner han nästan förläget.
Vid ett första ögonkast kan ”Little Darla…”-samlingarna verka väldigt splittrade, men de sys ihop till väl fungerande enheter med James och Chandras känsla för kvalitet som ledstjärna. Spretig lo-fi, sängkammarpop, emo, hemproducerad hip-hop, japansk electronica, ingenting är dem främmande. Och när banden med klassiska rocksättningar av någon anledning sviker (eller kastar in handduken) smyger sig band med obskyra namn som Ui, Mirza, Bright, Füxa och California sig sakta upp ur undervegetationen.
— När vi började att ge ut spacerock och ”Bliss Out”-serien så blev många väldigt konfunderade, berättar James. Det var som att det ena måste ta ut det andra. Att det inte gick att både ge ut indiepop samtidigt som man gav ut någonting annat.
— Men vi kommer alltid att utvecklas om det dyker upp någonting nytt. Är det bra så är det bra och då kommer vi att vilja ge ut det. Det finns ju ingen mening med att bara ge ut indiepop-skivor endast av den anledningen att det var det som vi gav ut när vi startade.
Chandra fortsätter:
— ”Drum’n’Bliss” har utvecklats till någonting som vi är uppriktigt stolta över. Inte för att det är en revolutionerande ny genre eller för att det har gjort oss till miljonärer, men vi har ju alltid strävat efter att försöka göra någonting annorlunda. Att ge ut skivor som inte låter som alla andra. Och det tycker jag att vi lyckats med.
— Banden fanns ju redan där, spinner hon vidare, det enda vi gjorde var att samla ihop dom. Det finns massor av lokala DJ:s och band som är inne på electronica, men de flesta är mest inne på att göra hårdare saker, att vara experimentella, San Francisco är verkligen staden om man vill göra experimentell musik och vara intellektuell. Vi ville ge dom söta banden ett forum.
Hon säger faktiskt så. Söta.
— Alla gör ju grejer i sina sovrum nu för tiden, fortsätter hon, band dyker upp överallt. Vi har till och med gett ut grejer from Arkansas.
— Just nu verkar det som om östkusten har en mycket livligare electronica-scen än vad vi har här. Flowchart, som vi ger ut och som driver Fuzzy Box, spelar på raves hela tiden. Jag tror att dom spelar live nästan varje vecka. Deras kopplingar till klubbscenen är mycket starkare än vår och dessutom verkar det som att är de är mycket öppnare för nya saker.
Men de San Francisco-baserade Darla-artisterna är inte helt och hållet världsfrånvända. Under den lysande pseudonymen Friends Of The Library samsas Technicolor, Junior Varsity KM, Sweet Trip och deras vänner och arrangerar drum’n’bliss-klubbar i San Francisco allt som oftast. Kenric (Junior Varsity KM) och Roby (Sweet Trip) agerade kompband åt Takako Minekawa när denne turnerade i USA under våren -99. Underbarnet Kenric har även ett förflutet som trumslagare i de undersköna indiewimpsen Skypark (vars förgrundsgestalter Brent och Andrew nu funnit en ny skepnad i de med all rätt haussade The Fairways).
Under hela vår intervju är det Chandra som är den pådrivande, som vaket svarar på frågor, glatt vinkar till sig kvarterets hund och springer upp för att hälsa på ”the baby” — husets enda. Men när Sweet Trip kommer på tal så lyser den annars så loje James plötsligt upp.
— Det finns verkligen inte ett enda band som låter som Sweet Trip, och det handlar inte bara om att de använder hårda technorytmer parade med eteriska gitarrer och sensuell flicksång.
— Det finns ett drag av Latinamerika i deras rytmer, fortsätter han. Och det är ju väldigt påtagligt att det beror på att Roby är från Panama, men de har även massor av asiatiska influenser. Viet är vietnames och Valerie är från Filippinerna.
Sweet Trip kan nästan ses som det ultimata Darla-bandet, de förenar poprötterna — hos tidigare nämnda Heartworms, för att inte tala om Tullycraft, Feelings, Photon Band och Holiday Flyer — med de ambientteknologiska framtidsvisionerna hos artister som Exhalera Deck, Windy & Carl, Mall och American Analog Set.
I en intervju i det senaste numret av Giant Robot listar Sweet Trips medlemmar sina senaste skivinköp och spännvidden är lika talande för bandet som för Darla i allmänhet. I skivpåsarna samsades bland annat New Edition, The Aislers Set, Zion 1, Erik Satie, The Pastels, Mötley Crüe, Mouse On Mars, DJ Quik, Arling & Cameron, Cornelius och Takako Minekawa.
Bandets etniska mix speglar även det San Francisco/Kalifornien som Darla kallar sitt. Både James och Chandra har spenderat nästan hela sina liv längs Stilla Havets kust, James mera kringflackande och Chandra som homie i Oakland (tillsammans med bland andra Ciao Bella-medlemmarna Mario Hernandez och Jamie McCormick). Och Darla har sedan starten alltid haft samma adress: 625 Scott Street. Det enda som förändrats är att lägenhetsnumret 301 bytts ut mot lokalnumret 303.
För att ta sig dit måste man gå genom en tunnel bredvid garaget som mycket väl kan konkurrera med Gamla Stans smalare passager. Väl inne på gården står dörren till kontoret oftast på vid gavel och den fönsterlösa lokalen rymmer förutom skivbolaget Darla även lagret för distributören och postorderbolaget med samma namn.
Väggarna är täckta av hyllor, golvutrymmet minimalt (jag vågar inte ens tänka på hur deras lägenhet såg ut innan de flyttade ner kontoret hit) och den enda stolen samsas i en skrubb tillsammans med datorn som bringar ordning i kaoset.
Chandra berättar att de skulle anställa flera om de bara hade råd, men samtidigt påpekar hon att de nog inte skulle få plats. Justin från Technicolor packar skivor till affärer och postorderkunder i världens alla hörn och i takt med att Darlas kontaktnät blir allt vidare så ökar antalet skivor som de saluför.
Men samtidigt som de beklagar sig för att det är trångt och att postorderverksamheten tar för mycket tid så påpekar de behovet — och lyckan — av att ha ett samarbete med andra bolag såväl som direktkontakten med kunderna.
— Att ha ett kreativt partnerskap med en massa olika personer är enormt viktigt. Som att jobba med Blackbean & Placenta. Mike släpper praktiskt taget varenda band som finns. Nämn ett band och han har redan gett ut dom. Och på den andra flanken har vi Skippy MacFadden på March Records. Den totala pop-etiketten. Och Fuzzy Box som ger ut massor av dansmusik. Att kunna ha den spridningen under ett tak är helt fantastiskt.
James verkar trivas i rollen som spindeln i nätet. Samarbete och öppenhet snarare än konkurrens är en av grundpelarna i Darlas affärsidé. Och trots att han ser Darla först och främst ur ett företagsperspektiv går det inte att ta miste på den beundran som han har för de ideal som präglar indiescenen.
— Blackbean är världens punkigaste bolag. Det finns ingenting som ens liknar det som Mike håller på med. Han har indiepop, noisecore, dans musik. Allt. Han släpper åtta skivor i månaden. Helt själv.
— Skippy på March påstår att det är förorening, inflikar Chandra för att sedan fortsätta:
— Vi vill ju inte jobba med en massa människor som alla gör samma sak. Det är därför som vi jobbar med både Blackbean och March och det innebar att vi har vi kunder som beställer Blackbean-skivor som samtidigt passar på att köpa skivor med band utgivna på March.
— Det vi strävar efter med Darla är nog att olika människor ständigt ska kunna hitta nya favoriter.
Ett mål satt något högre än de fotknölar de siktade på när de startade och som hittills tagit dem så långt som ”Darla 100” — en samling med material från alla tidigare utgåvor. Bättre sätt att sammanfatta ett av de senaste fem årens intressantaste skivbolag kan jag inte tänka mig.

AKTUELLA DARLA-SKIVOR

TULLYCRAFT: Singles Collection (LP -00)
DIVERSE ARTISTER: Darla 100 (trippel-LP, -00)
I.S.A.N.: Digitalis (EP, -00)
TECHNICOLOR : Far From Home/Bliss Out v.16 (LP, -00)
DIVERSE ARTISTER: Little Darla Has A Treat For You v.13 (LP, -99)
LALI PUNA: Tridecoder (LP, -99)
COLOR FILTER: Remix (dubbel-LP, -99)
DIVERSE ARTISTER: Drum & Bliss v.2 (dubbel-LP, -99)
COMMERCIAL: Commercial (LP -99)
LILYS: Zero Population Growth/Bliss Out v.15 (LP, -99)
MY MORNING JACKET: The Tennessee Fire (LP, -99)
HOLIDAY FLYER: You Make Us Go (LP, -99)
STEWARD: Goodbye to Everything You Love (LP, -99)
SWEET TRIP: Alura (EP -99)
THE CAT’S MIAOW The Long Goodbye/Bliss Out v.14 (EP, -99)