Vad är det här nu då? Ännu ett nummer fullt av massa orerande om ointressanta obskyriteter och fåniga åsikter som ingen jävel bryr sig om? Ja, du gissar rätt: Benno hälsar på igen! Det är januari och om du kan läsa det här överlevde tydligen popmusiken millennieskiftet, även om det fortfarande finns en del irriterande buggar som vi får dras med ett tag till. Förmodligen är det nu man ska göra en massa viktiga listor över förra årtusendets viktigaste, säg, indie-singlar, eller vad som helst. Men eftersom Benno inte ser pop som något i imperfekt, eftersom vi är alltför upptagna med det ogripbara nuet, så får ni ursäkta om vi struntar i det. Men en populär medial åsikt 1999 var i alla fall, så vitt jag förstod, att musikklimatet och särskilt det svenska var ett ruttet lingon. Stämmer det? Ja, kanske… Men bara om man utgår från att det inte finns något glapp över huvud taget mellan mainstream och kvalitet, när det i själva verket är ett gap som ser ut att bli allt större — det kommersiella blir kommersiellare, det smala allt smalare, men håller på att hitta egna vägar. Det innebär ju så klart att popmusik inte har samma massgenomslagskraft längre, att “pop” inte är en förkortning för “populär” utan något i sin egen rätt. Och inte mig emot. Ju mindre musik fungerar enligt minsta-gemensamma-nämnare principen desto bättre; revolutionerna sker i ens eget huvud. Och Benno kämpar inte för “den goda smaken”, vi bara ger vår snedvridna version.
Allt det där hänger ihop med det som jag upplever som den stora grejen inom musikklimatet de senaste åren, det vill säga fragmentariseringen överlag, där det kommer mer och mer musik — och mer av allting — hela tiden, vilket gör att alla intresserar sig för mer eller mindre olika saker och de gemensamma referensramarna luckras upp. Större pluralism, mindre likriktning och förutsägbarhet, (nästan) vad som helst funkar; bättre musik och attityder till varför man över huvud taget håller på. Det finns kanske inte något enda som entusiasmerar alla, men däremot finns större (val)möjligheter att överhuvudtaget bli entusiasmerad av en massa olika saker. Internet — med allt vad det innebär av kommunikation, information och distribution och annat fint — har så klart varit och kommer vara avgörande viktigt om vi fortsätter att göra något vettigt av det. “I want everybody to upload as much as they download on the internet (that’s the new moral imperative)”, för att citera Momus.
Ens reaktion på denna nya ordning kan antingen vara att man känner sig förvirrad och tappar intresset helt/begraver sig i retromusik/handlar senaste hypen på Statoil i Kallinge eller något liknande kul — eller så ser man att det är en inspirerande situation som kräver ett piggt förhållningssätt där man får ut mer ju mer man själv ger. Och det känns onekligen som om de som pratar högtidligt om kris — “rockens död”, jaminsann — längtar tillbaka till en mer lättolkad enhetlig dinosauriesituation som inte existerar längre, till en nygammal punk/progg/sextiotal/ett nytt U2, vad som helst med “impakt”. En nostalgiskt unken längtan som legitimeras som någon slags pseudokritik men som mest innebär att man riskerar missa det som verkligen händer och det är möjligt att jag upplever det helt galet subjektivt men just nu är min känsla av musikklimatet mer punk och DIY än jag någonsin upplevt tidigare. Det kan inte vara dåligt!
Och vad händer i Sverige? Jo, det startas fler skivetiketter än på minst 15 år, det släpps fler skivor, fler debuter, och den svenska nuvarande independentvågen är både betydligt bredare — från Doktor Kosmos till Pluxus till Fint tillsammans till Seamonster1 till Nya Sampan till Girlfrendo — och ljusår musikaliskt roligare och mer individualistisk än “indie”-vågen för fem år sedan då alla faktiskt lät som b-versioner av Popsicle. För att dokumentera detta kommer vi i slutet av mars att ge ut “Benno Presents Vol. 4” som en flashig retrospektiv samlings-CD med det i våra öron bästa från denna scens två senaste år.
Ytterligare planer för 2000? I juni fyller Benno fem år! Till sommaren är det möjligt att vi anordnar en liten festival. Vi funderar på att ge ut ett nummer som handlar om allt utom musik, men det här numret du nu välkomnas in i kan lika gärna vara det sista. Vi fortsätter med vår mailorder, att arrangera konserter, ge ut skivor, nätradion etc. Vi fortsätter att fortsätta, helt enkelt. I alla fall en stund till. Och vad kan man säga om detta vårt fjärde nummer då? Tja, att vi har varit ute och rest kanske.
Vi är ganska nöjda.

Er ödmjuke tjänare
STEFAN ZACHRISSON