Frågan är om det finns något annat band som ställer sig så helt bredvid, och gör det så fantastiskt bra, som Doktor Kosmos & Starlightorkestern? En kulen höstdag följde jag med Doktor Kosmos på en åktur i Rymdemannens rymdskepp som han fått låna…

Under oss ser vi hur Stockholms stadsträd blir mindre och mindre, och jag börjar med att fråga vad han och bandet gör för tillfället.
— Vi håller på att leta efter en replokal, och fort vi har fått tag i en sådan så ska vi göra mera låtar. Jag tror att nästa skiva kommer ut nästa vår ungefär. Det kommer bli lite mer personliga låtar på den, blandat med de gamla slagordsdängorna så att säga. Men mera lågmälda låtar kommer det att bli, som är mindre rakt på sak. Jag har inte riktigt bestämt mig ifall rymdemannen ska få vara med eller inte, men jag håller på att plita på en text just nu som han kanske får vara med i. Men han kan säkert få komma med. Och så har vi ju precis gett ut två kassetter också, ”Rymde-revolution” och ”For Freaks Only”.
Finns det någon speciell anledning till att det har blivit så mycket sånger om rymden?
— Det är ju ganska tacksamt att ha ett litet eget universum med figurer som man kan använda, men jag vet inte varför det blev så riktigt. Jag bara började med det, och sedan visade det sig att det var en bra form att göra låtar i. Det var juste allegori, att använda Rymdeman som fick vara med och åka saker. Sedan var han ganska ansiktslös och identitetslös. Rymdemannen, han var bra att använda i vilka situationer som helst, passar till allt. Smakar lika gott till pasta som till potatis, så jag använde honom rätt mycket. Han har ju varit både socialfall och inte socialfall. Han har varit rätt mycket olika saker.
Sympatiskt det här med kassetter förresten, trevligt att ni ger ut sådana trots att ni har skivkontrakt.
— Jo, poängen är ju att det ska bli mera nära på något sätt. Skivbolaget hörde kassetterna vi släppt för anhängarföreningen, och de ville absolut ge ut det men då sa vi nej. Vi vill att det ska vara kassetter, eftersom det är en händigare vardagsvara på något sätt. Om man gör en skiva ska det dissekeras och analyseras, det ska vara marknadsföring och hela den grejen. Gör man en kassett gör man ju det för grejens skull, för att man tycker det är kul. Man behöver inte tänka lika mycket på vad folk ska tycka om det man gör, det blir mera ärligt på något sätt. Det känns som att en kassett kan ligga och skräpa i handskfacket i bilen, om man nu har en bil. Man känner att det är en grej som man kan stoppa in och säga ”å, vafan är det här”. Med en CD är det mera att man vet vad man lyssnar på när man trycker i den. Till exempel kan man inte söka låtar på kassett, utan man tvingas lyssna på allting. Det tycker jag är bra.
Jag antar att låtar som ”Det sociala arvet” och ”Cash Is King” inte är en spark mot punkmusiken?
— Nä, vi är ju liksom ingen jävla Hassan-ironi, absolut inte. Samtidigt är jag ju fullt medveten om att det kan uppfattas som lite lustigt när man är så där rättfram. Jag har liksom egentligen bara gjort låtar som man gjorde dem på 70-talet. Jag menar, lyssna på de absolut proggigaste grejerna, de är inte långt ifrån den naivitet som är i de låtarna som jag gör. Jag har bara liksom lånat uttrycket, samtidigt som jag är medveten om att det ÄR naivt och att man KAN flina åt det. Jag är inte dummare än så, jag lever 1998, jag vet ju vad man flinar åt. Men jag presenterar det rakt upp och ner. Till exempel så brukar jag tänka på att inte le när jag sjunger, det är en liten ingrediens som jag kör med. Vi är inget jävla plojband, jag vill inte att det skall vara det. Jag står för allting som jag sjunger om.
Så du ser alltså med respekt på, ja säg… proggrörelsen?
— Ja, med största respekt. Jag kan säga att jag ser med samma respekt på proggrörelsen som jag ser på 14-åriga punkare i Sverige idag, som hävdar sina ideal med sådan frenesi, och som liksom inte har någon distans till det. Nu är jag nästan för gammal, och har läst för många poäng på universitetet, för att det inte skall kännas lite grann som att man härmar. Det tycker jag är tråkigt, för jag vill gärna hitta tillbaks till någon slags urnaiv syn på tillvaron. Att ”bara den socialistiska revolutionen kommer så blir det bra”, och sådär. Jag vill gärna vara så, men jag har ganska svårt för det. Jag kan åtminstone behålla min konst intakt ifrån… Att den är som mina ideal, att jag skulle… Som jag skulle vilja att mina ideal är. Äh, fan vad konstigt det här blev, men… Äh, det är så jävla svårt att förklara med… Det handlar om olika nivåer, samma upplevelse… Äh, jag vet inte, fattar du någonting av vad jag menar?
Ja, jag tror jag förstår. Är sången om ”Le Petit Communiste” självbiografisk?
— Ja, det är den i högsta grad. Men kommunismen är ju liksom ingen samhällsmodell som jag jobbar efter att man ska förverkliga, utan det är mera en utopi som får kännas som ett rättesnöre. Det är mer religion. Det är mera den här solidaritetstanken som jag vill hämta ifrån kommunismen, och kanske inte samhällsbyggartanken som jag kan tycka är lite väl centralistisk. Det är EU-tanken nästan, att man skall samla allt under en och samma byråkrati. Då är jag nog mera syndikalist än kommunist, i och för sig. Men sången om ”Le Petit Communiste” är bara en bild, jag kunde lika gärna säga att jag är kristen. Fast nu är jag ju inte det, eftersom jag inte är speciellt vidskeplig. Därför väljer jag kommunismen som min godhets-ideologi. Min jämlikhetstanke är att alla är lika värda och alla är värda rättvisa, och alla är värda att älska. Både boy, girl, poor, rich och artist och worker. Så till vida är jag kommunist i hjärtat, någon sorts emotionell kommunist kan man säga.
Ung Vänsters tidning Röd Press skrev om dig att ”han kan göra bra politisk pop om han bara VILL”…?
— De menar alltså att jag gör det för sällan? Att jag bara ska göra det? Jag känner ju liksom på något vis att det blir jävligt monotont då. Jag tycker ju att det bästa är om man liksom slänger in det, ”hoppsan!”. Om man vet vad man får ”nu skall jag köpa en politisk platta, och det är bara politiska texter, och det är bara politiska låtar, och det är vänster, och det är bara som jag tycker, nu knäpper vi på play, bra, nu får jag alla mina åsikter bekräftade, bra, nu har jag lyssnat på den skivan, tack och hej”… Det är jävligt ospännande. Men i och för sig, mycket av det som jag skriver just nu är förvisso mer explosivt, det är mer rakt på sak vad gäller det politiska ställningstagandet. Ganska mycket argare och revolutionärare, så den nya plattan kommer att vara en ganska röd platta, tror jag.
Vad har du för favoritsynth?
— Antingen en Casio SA-21, eller Yamaha. Jag har glömt serienumret där. Eftersom jag bara kommer på ett namn så blir det Casio SA-21.
Vad tycker du om analoga synthar?
— Jo, de är roliga, fast överskattade — det är en hype utan dess like. Det är väl skojigt och sådär, men de är ju inte värda de pengar som folk begär för analoga synthar. Hittar du en skitsynth som, bara den fungerar så ska de ju ha tjugotusen för den. Det är löjligt. Jag tycker de tidiga leksaks-syntharna som kom i mitten av åttiotalet, 8586, de är underskattade. Där finns mycket, mycket bra ljud. Det är det här ultraplastiga som inte går att återskapa nästan någon annanstans. Det gillar jag varmt. I och för sig, nu säger jag det och om två år är det världens hype kring dem också, och då tycker jag DET är fånigt. Men de har någonting. Precis som man har upptäckt de analoga syntharna som kultföremål och tycker deras ljud är väldigt speciella, varma och analoga just nu. Väldigt odigitala, till skillnad från det som kom direkt efteråt. Fast jag tycker det är jävligt charmigt det också. Det är så… Hyperplastigt! Det är något slags över-plast. Jag vet inte riktigt vad för material det blir då, men det är mer än plast. Det är nästan religiöst. Det är lite fantastiskt. I de syntharna som man gör idag är det ju så jävla bra ljud i att det är tråkigt. De kan ju nästan låta som analoga synthar, om man vill. Jag tycker att obegränsningen är tråkig. När det inte finns några begränsningar när man gör elektronisk musik, då är det tråkigt. Det är så jag tänkte när jag gjorde ”Cocktail”. Att begränsa mej. Då får man verkligen kämpa, då kan det bli stor konst. När man får kämpa inom hagen, liksom.
Skönheten ligger i begränsningen?
— Ja, på något sätt. Eller kanske så här, som Goethe tror jag sa: ”I begränsningen visar sig mästaren”. Där får man verkligen visa färg. Har man obegränsade möjligheter, då är det ingen match liksom. Poeter och sådär, om vi skall ta litteraturen som parallellexempel, de har ju alltid i alla tider jobbat med begränsningar. Ta alla versmått som de hittar på till exempel, det är ju en begränsning. Just för att man vill ha någonting att stångas med. På samma sätt vill jag stångas med de små, små, SMÅ syntharna och FÖRSÖKA klämma ut någon musik ur dem.
Vad har du för idoler?
— Egentligen så borde jag ju kunna säga det väldigt fort. Man är alltid så försiktig när man säger vilka idoler man har, för då dras det slutsatser: ”Jaha, är han din idol? Men då vill du låta som han alltså? Men jag som alltid har trott att…”, och så där. Men man vill ju inte kopiera sina idoler, utan man har ju dem bara som en slags inspirationskälla, det behöver inte alls märkas i det man gör själv. Men en idol som jag har, som jag tycker gör jävligt bra låtar, det är Kjell Höglund.
Vilka av hans låtar tycker du är bäst?
— Det får nästan bli allihop från best of-plattan. Eftersom ”Dagen” är nästan en rip-off, så säger jag väl att ”Man vänjer sig” är bra, såklart. Men det känns lite som ett vanligt val. Ett mer ovanligt skulle vara… Hmm…
”Häxprocess”?
— Jo, den är bra. Sedan tycker jag väl att ”Genesarets sjö” är bra. Jag begriper inte riktigt varför. Ärligt talat så begriper jag inte alltid vad han menar med sina texter, men det tycker jag är helt oväsentligt egentligen. Han har ett jävla juste uttryck, ett äkta uttryck. De gånger jag sett honom live har han varit likadan, lite småfumlig och sådär. Jag tycker det är jävligt ärligt på något vis. Han verkar inte kokettera med det, utan han verkar vara sådan. Han verkar vara en ganska blyg person. Sympatisk. En annan, utländsk, idol är Plastic Bertrand som är en belgisk sångare, som jag tycker gör juste låtar. Han gör ”rawk’n’roll”, han har till och med gjort en låt som heter ”Rock’n’Roll”.
Liksom Daft Punk!
— Ja, alla franskspråkiga rockare har ju någonting artificiellt över sig. De FÖRSÖKER göra rock, men de lyckas ju liksom inte med det riktigt. Det tycker jag är jävligt juste. Det har ju Doktor Kosmos hämtat mycket inspiration ifrån, speciellt då på rockoperan ”Stjärn-Jerry”.
Vi gör ju rock, men vi spelar ju inte på samma villkor som dom andra rockarna. Vi gör ju rock SOM OM DET VORE rock. Det tycker jag är ett juste perspektiv, när man står i det hörnet av rockrummet.
Lee Dorsey?
— Ja, han är bra. Han har gjort många bra låtar. Vår låt ”Böghockeyns dag” är ju i princip, i alla fall från början, en cover på hans låt ”Ya-Ya”.
Dör Stjärn-Jerry i slutet av rockoperan?
— Det tänker jag inte svara på (skratt).