STEFAN ZACHRISSON presenterar här sina svenska fanzine-favoriter från det senaste året. Och då blir det väldigt få pop-zines…

”Kul att ni håller på…” kan man slött och snällt säga till vilket fanzine som helst, men om man tar mediet på allvar måste man kunna säga att en del är mindre bra, medan somliga är bland det bästa man över huvud taget kan läsa, annars är man faktiskt bara patroniserande (ursäkta svengelskan, men jag tycker att det låter roligt) och flummigt generaliserande. Det stora problemet med de flesta pop-fanzinen är att de saknar personlig originalitet och mest bara består av bandintervjuer med standardfrågor. Kanske fyller de någon funktion för de som gör dem, men världen blir inte ett bättre ställe av deras existens, precis. De bästa fanzinen däremot görs av människor som utgår från sina egna personliga mikrokosmos och därmed blir deras skrifter underbara små unikum. Låt mig härmed presentera ett par av dessa:
Schipperke och Alzheimer, som båda görs av Johannes Nilsson, är det bästa skrivna jag över huvud taget läst det senaste året. Johannes Nilsson är en stjärna, helt enkelt.
Schipperke #3 (36 A5-sidor, 15 kr.) består av åsikter, självbiografi, orättvisa betraktelser och retorik av liknande misantropisk aggressivitet och attack som Ignatius O’Reilly (huvudperson i John Kennedy Tooles roman ”Dumskallarnas sammansvärjning”). Jag nämner Ignatius bara som en referens för den som då kanske vet vad jag pratar om, i själva verket är Johannes Nilsson allt för äkta, originell och oförutsägbar för att bli jämförd, så långt från den förhärskande mediakonformismen som det går. Hans vinklar går ofta ut på att vända in och ut på det uppenbara, att se det löjliga i vanliga sanningar och attityder, och istället se värdet i det undanskuffade eller nedvärderade. Det finns dock inte någon helt klar linje i åsikterna, Johannes Nilsson är omoget motsägelsefull, och det är menat som positiv kritik, det fullvuxet unga och modernt medvetna får man nog av när man läser Nöjesguiden och liknande. Även om Johannes Nilsson är uttalat oironisk innebär inte det att Schipperke inte har humor, bara att den är lite mer cynisk, och faktiskt ofta lite mer rolig, än vanligt. Layouten är så gott som icke-existerande, Schipperke är bara staplar av text, text vilket med önskvärd tydlighet poängterar att innehållet och inget annat är det viktiga.
Alzheimer #3 (52 A5-sidor, 20 kr.) lider av indie-pop fobi och berör pretentiös musik som jag inte är särskilt intresserad av (industri, noise-rock, lo-fi…), och Johannes Nilsson får garanterat krupp av den musik som det mestadels propageras för i Benno. Men det spelar ingen större roll, Alzheimer är ändå nästan lika givande att läsa som Schipperke i och med att den textmässigt är i samma stil. Särskilt artikeln ”Lyssna på kassetter, människa!” om det snobbiga i att äga CD/vinyl-skivor istället för att ha allt inspelat på kassett. Innehåller bland annat också långa samtalsintervjuer med God Is My Co-Pilot och Endless Smile, en drös obarmhärtiga recensioner och ett berättigat påhopp på Sound Affects som inskränkt kallat Alzheimer för nazister i en recension.
Dessutom utgör Johannes Nilsson tillsammans med Fredrik Jonsson redaktionen för Seriechock, ett fanzine som huvudsakligen skriver om serier. #17 (40 A5-sidor, 20 kr.) innehåller en intervju med Debbie Drechsler, en genomgång av Johannes Nilsson serieproduktion (skriven av honom själv), insändare, samt massa recensioner av svenska och utländska zines. Seriechock ger överlag en ganska detaljerad och underhållande inblick i den interna värld (ankdamm) som seriefanzine-Sverige är.
Apropå serier: en gång i tiden gjorde Johan Jacobsson serie-fanzinet Mer Serier, idag sätter han ihop musik-fanzinet The Sound Of Suburbia. Eftersom jag inte är den mest insatte i genren vet jag inte om lo-fi fortfarande är den exakta benämningen på den musik som Johan Jacobssons The Sound Of Suburbia skriver om, men Johan hatar benämningen ”post-rock” i alla fall…
The SOS #3 (44 A4-sidor, 20 kr.) innehåller bland annat långa intervjuer med David Grubbs från Gastr De Sol och Bundy K. Brown från Directions, en sexton sidors respektiv på The Replacements (av SA:s Pierre Hellkvist) och teckningar av David Berman från Silver Jews. The SOS är förmodligen det i sitt område mest insatta musikfanzinet i Sverige för tillfället. Johan Jacobsson är ett fan och skriver bättre än någonsin.
Sveriges mest oseriösa musikfanzine? Starlightjournalen kanske. Det är inget mindre än Doktor Kosmos a.k.a Uje Brandelius narcissistiska anhängarföreningsorgan, som inte bara behandlar utan även görs av Doktor Kosmos själv. Den som är bekant med Doktor Kosmos skivor lär känna igen sig i Starlightjournalens nonsens/politik. Det aktuella numret är #19 (16 A5-sidor) och fås om man blir medlem i anhängarföreningen och det är gratis, ”men det är dyrt och ganska krångligt att går ur”. Varför gör inte fler svenska band fanzines om sig själva? För att de är mycket tråkigare än Doktor Kosmos.
Stupido är en tidning för folk med intresse för de mest obskyra och bisarra fotnoterna i populärkulturens historia. I senaste numret, #3 (30 A5-sidor, kostar gratis), finns en analys av hur Åsa-Nisse-filmerna gick från ordning till kaos, en presentation av författaren Harry Stephen Keeler, en artikel om pajkastningens och nakenfilmens ursprung och massa annat. Trots att Stupido skriver om mycket som kan betraktas som kitsch gör Martin Kristensson och David Nessle det med sådan subtil humor och äkta allvar, att jag med lätthet dras in i deras fascinerande nostalgiska värld.
Få svenska fanzines orkar komma upp i så många som sju nummer. Swing tillhör den lilla skara som dessutom utvecklas för varje nummer, #7 (52 sidor, 20 kr.) är deras klart bästa nummer hittills både innehålls- och utseendemässigt. Att Swing är väldigt USA-influerade visar valen av intervjuoffer i #7, bland annat The Make-Up, Girls Against Boys, Delta 72, Evil Superstars, Man Or Astroman?, Lungfish och V. Vale (som vi även lånat till Benno). Ett problem med Swing är dock att Jonas Ekstrand och Fredrik Denninger ofta är ganska slarviga med det rent språkliga, vilket drar ned intrycket lite, tyvärr.
Alla ovan nämnda fanzines är värda att ha. Som helhet är de billigare, roligare, allvarligare, mer originella och mindre glättiga än någon tidning du hittar i Pressbutiken. Bojkotta Select och Pop, beställ bra fanzines istället. Här är adresserna du behöver:

Adresser:

ALZHEIMER: c/o Johannes Nilsson, Myrstigen 10, 153 36 Järna. Postgiro: 450 10 32-9
SCHIPPERKE: se Alzheimer.
SERIESHOCK: c/o Fredrik Jonsson, St Eriksgatan 57, 1 tr., 112 34 Stockholm. Postgiro: 927 15 76-2
THE SOUND OF SUBURBIA: c/o Johan Jacobsson, Amanuensvägen 3:207, 104 05 Stockholm (jacobsson@mailbox.swipnet.se) Postgiro: 857059-0
STARLIGHTJOURNALEN: c/o Bo Larson, Åsgårdsvägen 8, 818 32 Valbo.
STUPIDO: c/o Martin Kristensson, Amarantertrappan 6, 112 28 Stockholm (martin@argo.kib.ki.se) eller David Nessle, Godhemsgatan 13, 414 68 Göteborg. Hemsida: www.futurniture.se/mattias/stupido.
SWING: c/o Jonas Ekstrand, Borgaregatan 10, 611 30 Nyköping eller Fredrik Denninger, Buskvägen 28, 611 45 Nyköping (ankar.denninger@swipnet.se). Postgiro: 15 894 78-5

FOTNOT:
Serieshock #18 och Stupido #4 har kommit sedan den här artikeln skrivits.