LAURIE ANDERSON
Strange Angels
(Warner Bros)
(60)

DAVID VAN TIEGHEM
Strange Cargo
(Private Music)
(0)

Om jag säger att Laurie Anderson gjort sin mest ”normala” LP innebär det inte någon negativ värdering i sig. Det är endast ett konstaterande av att låtarna här har tydligare och mer konventionella sångstrukturer än någonsin tidigare. Att hennes sång följer ett vanligare vokalt mönster — till skillnad mot förut då folk tjatade om att hon inte sjöng, utan ”pratade”.
Hennes egna fantastiska Synclavier-ljudlandskap och engagerade insatser från excentriker som Adrian Belew har fått lämna plats för en hord av slipade studiomusiker, samt ovanligt tyglade bidrag från Nana Vasconcelos (hörs han?), Ambitious Lovers (Arto Lindsay och Peter Scherer) och David Van Tieghem (hörs han?) m fl.
Jag unnar Anderson en semester från den allmänna uppfattningen om henne som ”svår” k-som-i-konst och välkomnar en platta som säkert kommer att nå och uppskattas av de som hittills tyckt att musiken varit för otillgänglig i längden.
Här har hon tydligt renodlat de fångande pop-element som tidigare alltid funnits inbäddade någonstans i hennes plattor.
Givetvis är ’Strange Angels’ i sin, för Andersons mått mätt, något begränsade form ändå något av det mest begåvade och obestridigt kreativa som 1989 gav oss i skivväg — dvs som relativt ”vanlig” musik. Det är väl bara jag som är en surpuppa och vet att jag kommer att fortsätta spela sönder mästerverken ’Mr Heartbreak’ och ’Home Of The Brave’ istället för denna. Bobby McFerrin måste dock få ett omnämnande för hur hans ordlösa sång lyfter sydafrikabaserade ”Monkeys paw”. Mer sånt hade behövts!
David Van Tieghems senaste soloalster hade dock inte behövts alls. Betänk att denne man med sin osannolika slagverksarsenal varit en betydande del i Andersons musik genom åren, att han figurerat i sammanhang som Byrne/Eno, Talking Heads, Steve Reich, Nona Hendryx och diverse Laswell-konstellationer. Van Tieghems enmansföreställning ”A Man And His Toys”, en sanslös blandning av performance och musik, är en av mina största live-upplevelser — inte minst hans ohyggligt virtuosa spel på allehanda objekt.
Varför gör han då efter två obetydliga LP en tredje som består av den mest åderlåtna new age-muzak, uråldrigt blippande syntar, tomt malande trummaskiner och ”melodier” som låter som musik till en rutten animerad barnfilm från Polen? Varför urskiljer vi aldrig de trettiotalet slagverksattiraljer som så noga räknas upp på konvolutet (”aftershave bottle, amplified tennis racket” etc)?
Fråga inte mig. Låt mig bara, tyvärr, konstatera att Van Tieghem lyckats åstadkomma en stark kandidat till ”Årets Mest Menlösa Skiva”.