DON CHERRY
Art Deco
(A&M)
(70)

Tjenare, Don. Det var ett tag sedan, och under tiden har ju Neneh blivit världsstjärna.
När du började lira med Ornette (Coleman) på tidiga sextiotalet blev ni antingen utnämnda som genier eller hotades med stryk, men ingen lämnades oberörd (förlåt klyschan). En av de som imponerades var John Coltrane, och med honom gjorde du plattan ‘The Avant Garde’ -67 med låtar av Ornette och Monk. När jag var liten grabb fick jag den LPn av jazzpianisten Lars Sjösten (jag var skolkompis med hans dotter) och — här kommer en klyscha till — den förändrade mitt liv och invigde mig i Ornettes underbara tonvärld. På din nya LP ‘Art Deco’ repriserar du två låtar från den plattan. Och det är fortfarande musik som känns ny.
Sedan flyttade du till Sverige och som en av de verkliga “World Music”-pionjärerna inspirerade du svenska musiker att börja utforska musik från Indien, Afrika och Indonesien. Grupper som Arbete & Fritid och Archimedes Badkar (där jag var med) var några där din påverkan var omisskännlig.
Sedan lirade du rock med Ian Dury och Lou Reed, som du ju också skrev låtar med, och lirade t o m med Dag Vag en gång (på LPn ‘Almanacka).
Nu kommer du alltså med ‘Art Deco’, du är tillbaka i Staterna och cirkeln skulle kunna tyckas sluten: här är du tillbaka i jazzen och Ornettes “harmelodiska” språk tillsammans med dina två polare från hans kvartett, basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. Samt en obskyr legend, den muskulösa och kanske något konventionelle tenoristen James Clay. Och det låter bra, det svänger, och det var länge sedan vi hörde dig spela på din lilla ficktrumpet i det här idiomet. Men jag vet ju att du ska döpa nästa LP efter Steves affär “Multi Kulti” här i Stockholm och att toner från hela världen fortfarande ryms i ditt musikaliska universum. Vi hörs igen, snart hoppas jag.