Tvärtemot de flesta svenska band, återkommer TAPIRERNA till musiklivet med en platta långt ifrån alla internationella drömmar.
— Vi har snarare blivit mer svenska. Varken textmässigt eller musikaliskt har vi sneglat på musikklimat eller publikens förväntningar. För första gången har vi gjort en platta helt utifrån oss själva och våra egna förutsättningar.
’Trick & tro’ visar upp ett band som, tio år efter starten, är lekfullare och naknare än någonsin.

Legenden säger att det vid sekelskiftet fanns en balinesisk trapetsgrupp som turnerade runt i Europa under namnet Tapirerna.
Tapirer var annars ett gammalt internskämt som göteborgarna Camouflage odlade innan det blev dags för namnbyte förra året. Djurarten med sin egenartade halvsnabel (Ola: ”charmigt fula som oss”) har i övrigt inget med LPn ’Trick & tro’ att göra. Titeln har annars stort symbolvärde för plattans text och musik i vardag och poetisk romantik.
— ”Trick” är saker man lurar sig själv med för att göra vardagen bättre. ”Tro” avser övertygelsen om att allting verkligen kommer att bli bra, säger sångaren/gitarristen Ola Jörhall.
Trots att bandet är intakt sen vi sist hörde ifrån dem för snart två år sen — Ingemar Karlsson, gitarr, Ingvar Larsson, klaviatur, Elisabeth Johnsson, bas och Peter Björklund, trummor — så är det ändå ett delvis nytt band vi möter idag.
De har tagit ner allvaret och gjort sin kanske bästa LP någonsin. Varför låter det så här nu?
— Egentligen är det konstigt, för på ett plan håller man bara på och gör sina låtar och det är först i intervjusituationer efteråt som man tar distans till vad man gjort och försöker bedöma det.
— Vi var avslappnade både gentemot influenser och till oss själva denna gång. Vi kände inte att vi hade något att leva upp till i prestige eller så.
— Vi lät musiken bestämma sin egen riktning. Och då blev det lekfullt.
Tapirerna gjorde en samarbetstrevare och skickade producenten Dan Sundqvist hela tjugofem nya låtar för lyssning. Dan valde tillsammans med gruppen ut det material som skulle bli den slutliga mixen på ’Trick & tro’. För att de skulle jobba ihop bestämde parterna ganska omgående.
— Han kom in i helt rätt läge för vi var öppna för ett experiment, att använda oss själva som försöksobjekt och kolla vad som händer tillsammans med en musikproducent. Och för att lite grann få reda på vår gräns.
— Personligen var jag tilltalad av det Dan gjorde med Freda’, en kombination av svensk ådra och internationellt sound där han lyckades skapa nerv och närhet. Nånstans ville vi få ett möte mellan det skolade och det oskolade. Det var ett av skälen till att vi valde just honom. Samtidigt slumpade det sig så att Pere Ubu hade ett lite skumt möte med Pet Shop Boys-producenten på ’Cloudland’-LPn, så det var fler som hade samma tanke som oss…

sökte förnyelse

Tapirerna ville dessutom ha någon form av förnyelse, utan att veta exakt vad. Så Sundqvist fick lite rollen av katalysator. Vilket säkert påverkade lekfullheten bl a i en del låtars början och slut. ’Trick & tro’ inleds med ett Hollywoodskt stråk-sound i bästa ”Trollkarlen från Oz”-anda, och ”Blommiga burkar” återkommer med ytterligare femton sekunder när du tror att låten tagit slut.
— Jag tror att han delade vår uppfattning om det vi är bra på; det lekfulla, varma och den naivistiska hållningen som även är ett slags linje i plattan. Vi bestämde att de här särdragen skulle hållas kvar, men att måla med mindre färger och ändå ha nära uttryck.
En hastig resumé av Tapirernas musikaliska karriär speglar egentligen tre faser. De tre första albumen under namnet Camouflage — som enligt ryktet såldes dyrt (namnet alltså) till en tysk rockgrupp — startade i den minst sagt Cure-inspirerade självbetitlade debuten -85. Plattans starkaste spår ”Syster Sol” hade ändå tillräckligt mycket av nordiska klang för att än idag framstå som originell. Plattan följdes året därpå med ’En Förtjusande Vän’, lite mer avslappnat, lite mer utrymme men fortfarande tyglat av förväntningar och viljan att smida eget trots fortsatta undertoner av Cure. Utbrottsförsöket fullföljdes på ’La La La’ 1988 där gruppen tog i så de nästan sprack. Det blev inte patetiskt, det blev allvarsamt. Och det var precis vad de inte behövde. Men jag tillstår att de strama tyglarnas diktatur över musiken gav ett viljestarkt resultat med kluvna antydningar om både återvändsgränd och framtida storverk.
— ’La La La’ var en slags reaktion på ’En Förtjusande Vän’ som vi i gruppen tyckte blev alldeles för lätt och poppig. Men nu idag s å känns ’Trick & tro’ och ’En Förtjusande Vän’ som nära släktingar, den plattan var lyckad faktiskt. På ’La La La’ spände vi bågen högt i nerv och råhet, vi la t o m bort låtar vi ansåg för mesiga. Det är inget lyckat recept. Man måste låta musiken bestämma…

nyvunnen självtillit

’Trick & tro’ är en platta som handlar om nyvunnet självförtroende. Kanske ett resultat av att Tapirerna nästan helt hållit sig borta från musikscenen under förra året. Ola fick sonen Kasper (med Tinna Möller, sångerskan i ljuva Brand som ”har en hög fina låtar liggande hemma som bara väntar på att bli inspelade”), och alla som fått barn vet att prioriteringar förskjuts. Världen ändrar form, nya värden skapas. En attitydförändring som knappast kan döljas.
— Jag hittade väl rätt med sången den här gången, jag har blivit bättre på att tolka lite klurigt naiva texter och melodier jämfört med det råa allvarliga uttrycket. Att sången förbättrats är nog resultatet av en process, man blir ju äldre, jag har precis fyllt trettio. Det handlar om att hitta sig själv och det finns ju inga genvägar.
’Trick & tro’ har också en textrad som borde inleda varje morgonbön:
”Inget kan förstöra mej idag”.
Och när Ola fortsätter ”Varmare land” som låten heter, andas det en ny tillförsikt: ”Jag säger ja till allt, till lyckan som sipprar ut och till allt det där svarta vi får ändå. Kom min vän, vi gör ett varmare land”.
— Just dom stroferna känns lite som kärnpunkten i textskrivandet denna gång. Jag ville vara mer direkt, det fick bära eller brista. När man får barn blir tiden mer knapp, man måste komma snabbare till essensen i det man vill säga när man får en stund över för sig själv. Man tvingas bli klarare, även om man aldrig kan vara riktigt säker på om andra tycker att man trampar över kanten och blir patetisk. För mej funkar det. Och tycker andra tvärtom, så bjussar jag på det.
Ännu återstår för Tapirerna att smälta samman det lekfulla på ’Trick & tro’ och den konstnärliga handen bakom penseln på ’La La La’. Men just nu är bandet i ett tillstånd av ”lycka & kraft” som förebådar revansch för julaftonens tunna Bommenspelning. Något som också ska bevisas på turnén som strax startar för att avslutas i maj.