”Pulse Machine” är ett åtta minuter långt musikstycke jag inte vågar rekommendera någon.
Åtta minuter pulserande mardrömslikt buller. Det är som att falla handlöst genom ett svart schakt där tiden och fallet upphör och övergår i ett tillstånd. Runtikring pulserar det svarta schaktet som en levande organism.

”Pulse Machine” avslutar en LP med musik komponerad för dator av göteborgaren Zbigniew Karkowski. Skivan heter ’Bad-bye Engine’ (Radium) och till sin hjälp har han haft datorprogrammeraren Ulf Bilting.
Karkowskis musik är mycket speciell. Den är mörk och rå. Hela tiden bärs den framåt av en puls där släktskapet med rockkulturen är tydligt.
Hans stycken är korta och intensiva. De går på knock-out med samma målmedvetenhet som en gång Sex Pistols.
Till vardags går Karkowski på linjen för komposition vid Göteborgs musikhögskola. Om hans musik ska etiketteras så är det elektronisk konstmusik. Men de kritiker som skriver om klassisk musik fattar uppenbarligen ingenting av vad Karkowski gör. För dem blir det möjligen en provokation. Men det är mer.
Med Zbigniew Karkowskis musik har svensk konstmusik blivit modern. Äntligen finns här en motsvarighet till måleriets Max Book och litteraturens Stig Larsson. Musiken på ’Bad-bye Engine’ påminner faktiskt om Max Books måleri: samma massiva svärta, men så kommer man närmare och upptäcker färgskiftningarna, landskapet och rörelserna.
Karkowski, som är trettio år gammal, är ett välbekant namn för de som intresserat sig för den experimentella musikscenen. Tidigare var han med i gruppen DNA som genomförde en del, mer eller mindre, bejublade framträdanden i Göteborg. Sedan har han förekommit i en mängd sammanhang. Ibland med en gitarr, ibland bakom elektroniken men alltid i samband med ett jävla oväsen.
Möjligen går svenskt avant-garde mot en ny vår. I Stockholm står bland annat Dror Feiler för oväsendet. Känd som medlem i Lokomotiv Konkret men på senare tid också som kompositör, han går numera på musikhögskolan i Stockholm. Radium gav nyligen ut LPn ’Saw’ med The Too Much Too Soon Orchestra med Dror Feiler som motor. Det är en live-upptagning från Fylkingen i Stockholm där musikerna bl a trakterar borrmaskin och cirkelsåg. Skivan är rolig som ljudexempel på larm man kan återfinna på Fylkingen som scen för experimentell musik. Men inte mycket mer.
Senare i år kommer en skiva med Drors egna kompositioner. Den är värd att varna för.
Slutligen: pianisten, improvisationsmusikern och kompositören Sten Sandell. I höstas kom hans skiva ’Now Or Never’ (Bauta Rec). Den är lite ojämn men där finns några oerhört fina små stycken. När Sandell spelar klaviatur med sampling tillsammans med gitarristen Sören Runolf och olika slagverkare är det mycket speciellt. En slags gamelan från storstaden. Vackert. Säreget.
Precis som Feiler spelar Sandell ofta ute i olika sammanhang. Inte minst på Fylkingen. Gå lyssna. Ett skönt avbrott från rockgnetandet.