Den 4:de oktober ägde ”världens största musiktävling” rum i Lisebergs-hallen. Av ett stort antal anmälda band tog sig 12 av dem till final i YAMAHA BAND EXPLOSION 1989, och vinnarna, Umeå-gänget ANGEL, åkte 29 oktober till Budokan-scenen i Tokyo för att tävla mot 22 andra band från olika länder.

Klockan 20:00 infann sig undertecknad i Lisebergs-hallen, trött och sliten efter 12 timmar på mässan, men vad gör man inte för att få gå omkring och diva sig med ett presskort på bröstet!? Publikmassan, modell större, uteblev — kanske av samma anledning som jag (om jag nu inte hade blivit tvingad att gå hit), nämligen; hur kan man egentligen tävla i musik!? Själva begreppet ”musik-tävling” är ju ganska sjukt. Men, men! Man tager vad man haver. Snålt om folk alltså, och därmed snålt om respons. Galans uppvärmare, TIME GALLERY från skåne lyckades ganska bra med sitt uppträdande men inte med sin huvuduppgift, nämligen att agera publikvärmare. Publiken var den absolut slöaste jag har sett på väldigt länge. Möjligtvis en och annan applåd kostade de dock på sig. KARIN HJULSTRÖM, från Exter och Gig, var konferansier. Mycket vacker sådan. Först ut på plan i själva tävlingen var ORIENT från Borås. Sex man stark — bra körsång — tråkig låt. Amerikansk tradigrock, enligt de själva. OK då! Nästa band spelade på hemmaplan, nämligen ROAD RAT med CHRISTER ÖRTEFORS som faktiskt lyckades få ett livstecken från publiken. Låten ”CHANGES” framfördes på bl a ståbas, hi-hat och tamburin. De såg ut att vara säkra på sin sak och just framförandet var bra. Av de 12 medverkande banden kom fyra från Danmark. Även juryn hade danska medlemmar. Tredje bandet var ett av dessa och hette BMW BROTHERS. Pop med en knivsudd U2. Segt framträdande. När nästa gäng presenterades frågade fröken Hjulström publiken; ”vad tycker ni om stockholmare?” Ett stort buuu spreds sig lokalen. Efter en repris av frågan blev svaret ett kollektivt ”öööh” istället. Patriotiska göteborgare. Gruppen som hette CHAPTER 5 hade tidigare bara haft en enda spelning och sade sig vara befriade från influenser. Precis som fr Hjulström sade, så tyckte också jag att det lät lite Sade över dem. Ingen direkt publikfavorit.
Från Aarhus i Danmark kom nästa band som körde en ganska bra ballad. SWEET LITTLE COMPANY från Trollhättan var Anders Tegner favoriter för kvällen. Även de hade en folkmusik-touch, typ BIG COUNTRY och THE HOOTERS, men det måste till något extra om man inte vill hamna i facket som ”dåliga U2-kopior”. Framförandet var väldigt bra och kompetent. Publiken började t o m vakna ordentligt. Danskar nästa! AFFAIR, som de heter, kom från Köpenhamn och spelade en dansvänlig funkpoplåt — ”SAY IT’S ALRIGHT”. En mycket bra låt som jag personligen tippade som vinnare. Bland de svenska tävlande så dominerade de hårdare struket helt klart. Danskarna, å andra sidan, har tydligen inte den dominansen bland amatörbanden utan höll sig till en lugnare stil. RACOON hette nästa band, som kom från Jönköping. En riktig sömngångare (mycket tack vare ljudet) i TRAVELING WILBURYS stilen). Alldeles för ”käckt och fint”. Från Umeå kom kvartetten ANGEL (?) och var det enda bandet som sjöng på sitt hemspråk — i det här fallet svenska. Låten hette ”Änglars dans” och var en pop-rockig sak, kanske i stil med EDIN/ÅDAHL. WLDBORN från Gävle visade sig ha en bra låt. ”Little Lisa” men framförandet dåligt och allmänt otajt. Kommersiell hårdrock — som allt annat i Sverige nuförtiden. Näst sista bandet var Skärbacka-gänget ABU-ZIMBEL. Kvällens klart kompetentaste band (om man nu skall ge sig in i ”tävlingen” på allvar), med egen blåssektion. Tydliga influenser från TOTO och RICK SPRINGFIELD — men en ack så tråkig låt. Från Odense kom kvällens sista band. INDIAN ENGINE hette de och var Danmarks enda tunga-gäng, med både en medelmåttig låt och uppträdande.
I pausen visade det sig att RONNY JÖNSSON inte är så rolig längre — eller så har göteborgarna tröttnat på honom, vilket verkar troligast. Hem gick han iallafall inte, eller var det det han gjorde? Sen var det dags för THE FEW, eller THE EXTERS att riva loss ett underbart ös. De blev efter några låtar bestyckade med kvällens ”surprise”; MICHAEL RICKFORS. Skandalen var ett faktum när publiken inte ens under ”Vingar” eller ”When a man loves a woman” rörde på sig. Rickfors gjorde sina låtar på ett suveränt sätt — publiken borde skämmas. Som helhet var banden farligt bra, och därmed var det svårt att utnämna en vinnare — men det gick tydligen. Vilka som vann vet ni redan.