Om någon skulle be er nämna en Svensk Rocktrummis, vem vore då den första ni skulle tänka på? Jag är ganska säker på att många av er skulle svara ÅKE ERIKSSON. Mycket har sagts om honom och med all rätt. Han är en stor personlighet och en mycket duktig trummis. Jag har hört honom kallas allt från smågalen showman, spexare till en levande metronom. Med andra ord den perfekta trummisen. Ingen kunde alltså vara ett mer lämpligt intervjuoffer än ÅKE när det gällde att få reda på mer om skinnplågeriets ädla konst. Han är ju också en banbrytande trumslagare på så sätt att han är den förste (åtminstone i Sverige) som åker omkring helt ensam och uppträder med egen trumshow. ÅKE som hunnit bli 36 år visade sig att vara en humoristisk, trevlig snubbe som hade lätt för att dra på mun. Alltså fick han stå för snacket.

ÅKE när började du att spela trummor och varför?
Ja när var det? Det måste ha varit minst 20 år sedan. Varför? Det är det svårt att svara på. Det var väl mitt kall. Tyckte bara att det verkade roligt så jag prövade på. Sedan upptäckte jag ju att det var väldigt kul. Hade väl kanske rytmen i blodet.
Är du självlärd eller skolad?
Jag är helt självlärd.
Har du någonsin gett lektioner? I så fall hur mycket kostar en lektion?
Jag ger privatlektioner. Har väl hållit på med det till och ifrån i 5-6 år nu. Tar 200:- för en timme, fast oftast blir det lite längre. Det är ett lagom pris. För att motivera den som går ska det inte vara för billigt. Ger man bort något sätter man oftast inte värde på det. Man ska vara så motiverad att man vill ge någonting för att få det här tillbaks, då jobbar man också för det.
Hur mycket övar du själv numer och hur mycket övade du tidigare?
Nuförtiden övar jag väldigt sällan, är ute och spelar hela tiden. När jag började övade jag stenhårt. Körde en tre timmar om dagen efter ett övningsprogram, med ledig lördag och söndag. Så var det upplagt i flera år.
Var det ditt eget program?
Ja. Det gäller att ha disciplin, annars blir det aldrig något resultat. När man har spelat ett tag finner man sin stil. Det har jag väl gjort nu.
Vad är det viktigaste för en (rock)trummis?
För att skilja sig från mängden är det väl att vara visuellt rolig. En trummis sitter ju längst bak så han har mycket emot sig. Det gäller att han syns på något sätt. Rent musikaliskt är det som med alla instrument. Det gäller att vara tajt och alla såna primära saker. Det är ingen skillnad om man spelar Jazz, Pop, Rock eller vad det än är. Det gäller att saker sitter där de ska.
Vilka ”trummisar” har influerat dig?
När jag började var det mycket BEATLES förstås. STONES, DAVE CLARK FIVE, PRETTY THINGS och alla de banden. Sedan kom Jazz-rocken i början av 70-talet. Då började jag att lyssna på bl a BILLY COBHAM och TONY WILLIAMS. BUDDY RICH är en av mina stora favoriter, liksom GENE KRUPA. Det finns ju så många, alla är bra på sitt sätt.
Hur viktig är själva utrustningen?
Inte speciellt viktig, det tycker i alla fall jag. Jag menar, du kan köpa ett 5000 kronors trumset och få det att låta bra. Det viktiga är att du vet hur du stämmer. Vad du har för skinn osv. Du kan köpa ett 30000 kronors set och få det att låta illa som tusan. Såna stöter man ofta på, som inte vet hur de ska använda dem. Det viktiga är att man vet hur man ska använda det man har till hands. Att man har rätt slagteknik och så.
Vad använder du själv för utrustning?
Jag kör på TAMA, har ett dubbelt set. Har inte något speciellt dyrt TAMA set heller, utan ett vanligt ordinärt. Det låter bra tycker jag. Använder SHOWSTICK 5B, ganska vanliga stockar.
Kan du rekommendera någon vettig nybörjarutrustning?
För det första ska du ha schyssta skinn på trummorna. Det får du aldrig när du köper dem. Du får fabriksskinn, tjocka vita. Sätt på ordentliga skinn. Det är steg ett. PINSTRIPE tycker jag är bra. Virvelkaggen är också väldigt känslig. Köper man ett billigt set märks det ofta att den inte har så hög klass. Pukor och baskaggen kan man alltid få att låta bra. Virveltrumman är lite känslig så satsa på en bra virvel typ LUDWIG. När det gäller trumpinnar är det en smaksak att välja tunna eller tjocka.
Vad ger du för råd till unga trummisar?
Vad jag brukar trycka på är att man ska vara all-round. Man ska inte bara kunna en sak. Det märks på de elever jag har. Oftast kan de spela rock men har ingen aning om vad samba, reggae, jazz och sånt innebär/kräver. Vill man tänka sig en framtid som proffsmusiker så måste man kunna lite av varje, det räcker inte med att bara kunna en stil. Det brukar vara det första som jag tjatar om. Sedan är det ju alla de grundläggande sakerna som t ex att slå en virvel. Jag har inte haft en enda elev som har kunnat slå en virvel när de har kommit första gången. Det är mycket man inte kan om man inte kan den där eländiga virveln.
Vad gör du själv idag?
Mestadels åker jag omkring ensam. Kör min egen trumshow eller ännu mer gör jag s k drumclinics. Åker omkring och visar trumslageriets ädla konst. Med det åker jag omkring väldigt mycket på fritids gårdar, studieförbund, musikhus och sånt. Det är väldigt kul för alla som kommer är intresserade. Det är det inte om man lirar en lördag på disco. Då är det mer öl och brudar som gäller.
Spelar du i något band?
Jodå, håller på med en trio. Den är ganska nybildad. Vi kommer att spela ute en del i höst. Vi spelar mycket sån här ”visa att vi är duktiga”, musik, mycket solo och så.
Det blir en del instrumentallåtar och även några gamla WASA EXPRESS låtar. Killarna i bandet är TONY AJAYI – Gitarr, som endast är 20 år, och OLLE RÖNNBÄCK – Bas. Han lirade en gång i tiden i ett band som hette VANESSA. De spelade in en platta men mer blev det inte. Vi brukar kalla oss ÅKE ERIKSSON & BEDLAM. Jag spelade i ett band för några år sedan som hette BEDLAM. Det här är något helt annat. Det är svårt att hitta på ett bra namn så BEDLAM får hänga kvar tills vi hittar något bättre.
Berätta lite om din tidigare karriär!
Starten på min proffskarriär var med RIKSTEATERN 1974. Sedan blev det EGBA en jazzgrupp. De finns fortfarande. Efter det följde WASA EXPRESS, PERCUSSION ALL STARS (som han gjorde några turnéer med), ATTACK och BEDLAM. Har varit med och släppt skivor med dessa grupper. Jag har också medverkat lite här och där. Har t o m gjort några solosinglar. De är ganska obskyra. De är för samlare som mig. 1983 kom det en som hette ”Let there be Drums”, en gammal SANDY NELSON låt. Sedan gjorde jag en som hette ”Läs högt ur din bankbok”, en humoristisk sak. Vi har faktiskt gjort en singel med den här gruppen som heter ”Shame on You”. Den är så ny att jag inte ens har packat upp kartongen.
Hur kom du på idén med en egen trumshow?
Det var faktiskt inte min idé, utan UFFE BEYERSTRANDs. Han har ju hand om luftgitarrs-SM. Han tyckte att jag som alltid körde trumsolo skulle åka omkring själv och göra det. Då tänkte jag ”oj vilken lusti idé, kan det verkligen funka?”. Jag provade och nu är jag inne på fjärde året. Är ute mycket. Ligger lågt gagemässigt och har mycket jobb istället.
Berätta lite om själva showen!
Håller på i ungefär 20 minuter. Jag försöker att göra det roligt, underhållande, skojigt o s v. Precis sånt där som folk inte tror att ett trumsolo är. Det brukar lyckas. Det är mycket tjo och tjim, i den stilen. Man kan ju inte bara sitta där med en intellektuell rynka i pannan, det går inte. Det måste vara underhållande och kul att se på. Jag har ca 150 engagemang om året. På sommaren brukar jag ta det lugnt, för då stänger de flesta ställen. Då brukar jag jobba på radion och göra program där i stället. Det gjorde jag i somras. Vi gjorde en serie i P3 som hette DA CAPO. Den gick söndagar och handlade om 60-tals pop. Det är nämligen sånt jag samlar.
Till slut du som är en så känd och erkänt duktig trummis, har du aldrig fått något erbjudande från något etablerat band?
Nej, det kan jag inte påstå att jag har fått. Varför vet jag inte. Är kanske ansedd att vara såpass udda (ha ha). Det är ungefär som om någon skulle fråga FRANK ZAPPA om han kunde vara med i deras band. Det går ju inte (ha ha). Jag är inte speciellt intresserad av det heller eftersom jag klarar mig så bra på egen hand. Har gott om jobb och bra gager.