[BACKSTAGE] 220 Volt: Laddar batterierna!?!

Ett av Sveriges mest underskattade Hårdrockband måste utan tvekan vara 220 VOLT. Efter att ha funnits i tio år och hunnit med fyra studio- och en samlingsLp tillhör de självklart vårt lands mest etablerade band i sin genre. Däremot har de absolut inte fått det erkännande sam jag alltid har tyckt att de har förtjänat. Svensk press har av någon underlig anledning alltid varit avvisande. Killarna i bandet har aldrig låtit sig nedslås av detta och andra motgångar. De tror på det de gör och är fast beslutna om att lyckas. Bandet består sedan fem år tillbaks av JOAKIM LUNDHOLM – Sång, PETER OLANDER och MATS KARLSSON – Gitarr, MIKAEL LARSSON – Bas och PETER HERMANSSON – Trummor. Senaste Lp’n ”Eye to Eye” släpptes för ganska precis ett år sedan. Jag började med att fråga, alltid lika sympatiske, MATS KARLSSON om hur mycket plattan har sålt.

MATS: Det har väl faktiskt rullat på en del lite här och där. Det är svårt att få exakta siffror. Den har i alla fall sålt över 10000 i Sverige. Har inte hört något på jättelänge från USA men jag vet att de hade förhandsorder på bra mycket mer än så. Det ligger väl annars någonstans mellan 0-15000 i varje land den har släppts. Problemet är väl att vi inte har lyckats att ta oss iväg och spela ordentligt, varken i Sverige eller utomlands. Innan man gör det, blir det inga större försäljningsmängder. Vi har egentligen suttit i en ”lustig” situation hela det här året kan man säga. Det ser ut att lösa sig nu men så länge det inte är klart är det ingen mening att säga så mycket. Vi räknar med att det ska lösa sig på något sätt under resten av året. Sedan hoppas vi kunna börja Jobba som vanligt.
I vilka länder är Lp’n släppt?
Vet inte exakt, men det är i ganska många. Det är i princip hela Europa, USA, vissa delar av Sydamerika och Japan. Vi har fått avräkningar från Singapore och en massa länder som vi inte ens visste hade släppt den. Länder i Afrika, ja i princip finns den överallt.
Är det första plattan som ges ut i USA?
Nej vi har släppt en Lp och en singel förut. De har egentligen inte lagt ner något speciellt jobb på det utan gett ut en liten upplaga för att testa marknaden. Det de har släppt har de tydligen sålt slut på. De gav ut ”Heavy Christmas” singeln där förra julen, i och för sig i en för USA blygsam upplaga v 10-12000. Den sålde slut snabbt.
Hur kom det sig att ni valde MAX NORMAN som producent?
Det var en kille från EPIC i New York här 87 när vi var ute och turnerade. Han var och tittade på några spelningar. Vi skulle få träffa varandra litegrann för det var han som hade legat bakom de plattor de hade släppt innan. Han tyckte det var kul och ville jobba med oss. Vi började att skicka demotaper till honom. Han lovade att han skulle hjälpa oss att leta efter en producent. Det dök upp rätt mycket namn som vi funderade hit och dit på. Var i Tyskland ett tag och jobbade med en snubbe men det blev inte vad vi hade tänkt. Det var några andra förslag aktuella också, bl a killen som gjorde U.D.Os senaste platta. Han har jobbat med JUDAS PRIEST, som tekniker, på flera skivor. Han är engelsman och heter MARK DODSON, en ganska ung trevlig kille. Men det blev heller inte av. Vi bestämde oss till slut för att av alla namn som hade kommit upp var MAX NORMAN det intressantaste. Man hade en referens, visste vad han hade gjort.
Är ni nöjda med MAX och hans produktion?
Ja det tycker jag att man kan säga. Vi kan tänka oss att jobba med honom i framtiden. Vi har varit i kontakt med honom när det gäller en del andra saker. I och med att vi firar 10års jubileum i år så var det meningen att vi skulle ha varit ute på turné nu. Vi skulle ha spelat in ett par konserter. Det var tänkt som en live-Lp eller åtminstone 5-6 live-låtar + lite outgivet material. Eventuellt skulle MAX ha mixat och producerat. Nu är det tyvärr oklart eftersom turnén är uppskjuten.
Hur har er musik utvecklats genom åren?
Det har väl kanske blivit lite ”straightare” om man säger så. Ändå tycker jag att vi har lyckats att behålla rätt mycket av tyngden i musiken. Det är det vi strävar efter. Det kan vara bra melodier, kanske kommersiellt gångbart på sitt sätt, men vi släpper aldrig tyngden som finns i det. Det tycker vi är viktigt.
Vad är ert kännetecken?
Jag vet inte riktigt vad det är nu. Förut har det väl till stor del varit mycket gitarrer, mycket gitarrstämmor och sånt. Det hade vi mycket av den här gången också, men tyvärr kom inte så många av de låtarna med på plattan. Vi hade nästan 50 låtar på tape. Flera av dem har vi jobbat lite med nu efteråt. Det var egentligen inte det att de inte var bra. De var inte bra rätt igenom. De låtarna som hamnade på plattan var de som kändes bäst just då. Nu kan det hända att vi tycker ”f-n vi skulle ha tagit med den låten” men det spelar ingen roll för så kan man inte resonera.
Vad är 220 VOLTs styrka som band?
Jag tror väl att vi trivs jättebra tillsammans. Det syns och börjar även att höras. Vi har blivit såpass mycket bättre musiker allihop, under de här åren som har gått. Jag tycker också att vi har blivit mycket bättre på livesidan sedan vi var ute på turné sist. Det är sådana saker man måste bevisa, det kan man inte bara säga. Det känns i alla fall så när vi repar. Vi är mycket mer samspelta nu för det går fortare att presentera en idé, att få ihop det och få det att låta bra ganska fort. Förut kunde vi hålla på en månad innan alla började fatta och började spela låten som den skulle spelas, ändå kanske det inte blev tillräckligt bra. Vi är mycket mer ett band nu än vad vi var tidigare.
Hur har utlandslanseringen gått?
På vissa håll har det gått bra, vi har fått mycket press. Speciellt i Japan har det varit mycket (vi får 20 brev om dagen från japanska fans). I Sverige har det inte stått en rad någonstans. Utlandslanseringen kan man säga går så bra det kan gå så länge man inte är där. Det händer inte speciellt mycket förrän man kommer dit.
Tror ni fortfarande att det finns en chans för er att slå igenom nationellt och internationellt? Ni har ju funnits såpass länge nu och har släppt en del skivor. Är det inte försent?
Jag tror så här: man jobbar och gnetar och folk hör lite grann då och då. Namnet jobbas in i medvetandet hos folk. Det saknas väl rätt låt ännu så länge. Men om låten dyker upp så känner folk igen namnet. ”Ja just det de har hållit på länge. De har jag hört talas om”. Så kanske de kollar upp vad det är. Jag tror att om det tar tid så tjänar vi på det. Vi hinner utvecklas och bli bättre hela tiden. När man ska presentera en sak internationellt så måste det vara fruktansvärt bra. Personligen tycker jag att så länge det inte händer något stort så spelar det ingen roll. Därför att då är det på sätt och vis nytt för folk om det verkar bra. Se på GUNS’N ROSES, det tog en 17-18 månader innan deras Lp var uppe på topp tio. Vi har inte gett upp den här plattan ännu för vi känner att det finns fler låtar som vi kan släppa som singlar.
Tycker du att ni fortfarande har kvar CBS, ert skivbolag, fulla stöd?
Ja det tycker jag väl. Periodvis blir det jobbigt. Har man jobbat länge med en sak och det sen inte funkar som man tänkt då händer det att man blir less emellanåt. Även att de tycker ”ska det aldrig funka”. Det är mycket beroende på omständigheter runt omkring. Det är så mycket människor inblandade, vilket gör att det tar lite för lång tid med vissa saker. Det är sånt man inte riktigt kan styra. Har lärt oss ganska mycket om den här branschen de sista åren. Det är inte lätt.
Hur långt har ni kvar på kontraktet?
I princip innebär det att vi ska göra tre plattor till. De börjar väl även märka vilken respons CBS i andra länder ger det här projektet. Det innebär att de vet att de har back-up från annat håll. Det gör att de också jobbar hårt för att få det att hända någonting. Förr eller senare måste det gå. CBS utomlands har jobbat med oss i några år så de börjar känna till vilka vi är.
Kan ni leva på musiken?
Ja periodvis kan man göra det. I Sverige är det väl inte så hemskt många som livnär sig bara på musik. Vi har gjort det förut men för tillfället har vi andra sysslor också. Vi hjälper andra band, spelar på andras plattor och ibland får vi jobba extra på andra ställen. Det handlar bara om att man ska kunna överleva.
Det är alltså inte så glamoröst som många tror!
Nej, det kan vara fruktansvärt. Det är ingenting för någon som inte har bestämt sig för ”att det här ska jag göra, sen spelar det ingen roll hur lång tid det tar”. Om man inte har den inställningen så klarar man det inte.
Tycker att det har varit relativt tyst om er sedan skivan kom. Vad har ni sysslat med? Har ni spelat ute någonting?
Vi har spelat ett par spelningar bara. Sedan har vi varit på väg till USA i ungefär ett halvår. Kan inte gå in riktigt på vad som har hänt. Det har inget med musik att göra utan är bara en massa fjant. Det är politik. Det har ingenting med oss eller musiken att göra, men det är ju vi som får lida för det. I slutändan får alla lida för det i och med att vi inte kan turnera och skivbolaget inte får några skivor sålda. Jag hoppas att innan det här året är slut ska all den här sk..en vara löst. Då kommer vi att jobba som demoner. Nu släpper vi en ny singel. Vem vet, det kanske lossnar lite i och med det.
Vad tycker ni om den svenska M.O.R turnén?
Vi hade faktiskt väldigt kul. Hela grejen var kul som sådan. Sedan att ett band ska åka på däng i pressen, det får man väl ta. Det kan ju inte vara tre Hårdrockband som är bra samtidigt. Jag har träffat folk som var där första kvällen och som var på andra ställen också. De gillade det. Huvudsaken är ju att folk gillar det.
Hur mycket tror du att er lumparperiod under 86 har stoppat upp er karriär?
Det gick ju bort över ett år sammanlagt så det är svårt att säga. Sådana saker vet man inte, det går aldrig att gissa. När vi hade gjort AC/DC turnén var det meningen att vi skulle ha gått ut med några nya låtar. Inte en full Lp kanske, men i alla fall. Det är några av e låtarna som är med på senaste skivan. Sedan skulle vi ha varit ute hela sommaren och turnerat. Då hade vi ett ganska bra läge. Då hade det kanske kunnat lyft ordentligt. Problemet var att vi aldrig fick reda på om vi skulle rycka in i juni eller augusti, förrän det var försent. Dels för att boka turnén och dels för att få tag på ett PA och ljus som var värt att turnera med. Att släppa plattan då var ingen idé. Det har blivit såna oförutsedda och oförberedda stopp som gör att det har blivit väldigt jobbigt. Fast det är bara att jobba på. Allt arbete vi lägger ner som ingen annan märker kommer vi att ha en väldig nytta av senare. Reaktionerna blir ”oj har han blivit så bra”. Det är därför att man har tjurat på.
Vilka är höjdpunkterna under er karriär så här långt?
Dels när vi var ute med AC/DC. Det var fruktansvärt kul. Sedan när vi var i USA ganska stora delar av förra året och spelade in plattan, åkte runt på promotion och liknande. Där behandlas man på ett annat sätt. De har en annan respekt för artister. Det är inte det att de fjantar sig för en, utan de betraktar det som ett yrke. Det gör de inte här. Här hemma är det mer ”jasså du håller på med musik, men vad jobbar du med då?”. I USA är de vana att artister är stjärnor, det är rockstjärnor. Man blir behandlad med en annan respekt för det man gör.
Hur låter det nya materialet?
Det är det många som är nyfikna på. Jag kan säga att det är ganska blandat. Tycker personligen att vi alltid har strävat efter att blanda upp tempon och låtmaterial. Det ska finnas litegrann av allting. Det är det vi jobbar efter, att få det så varierat som möjligt. Alla ska kunna hitta sin låt. Ibland misslyckas man kanske. Det känns denna gång som om materialet inte är lika slickat som på ”Eye to Eye”. Det är lite röjigare och ruffigare rock’n roll. Kanske lite hårdare och bluesigare.
Till sist vad önskar du dig mest av allt just nu? För 220 VOLTs räkning.
Det vore väl att en del människor som vi håller på att förhandla med skulle ringa upp och säga ”nu kör vi”.

Undertecknad håller både tummar och stortår för att någon/några ska offra ett antal perioder på MATS och hans ”kumpaner”.