Fanzinets historia börjar på trettiotalet, när inbitna och envetna filmfanatiker (läs: science fiction-intresserade) fick för sig att skriva om det de gillade och dessutom kopiera för att ge till andra.

I USA har man valt samlingsnamnet ”zines” och tagit bort ordet ”fan” eftersom det oftast handlar om annat än musik — det kan handla om allt ifrån sex och relationer till politik och vidare till second hand-fynd och skrotsamlare. Och då enbart om till exempel relationer.
Ser man på dagens fanzines i Sverige känns det mer besläktat med Do It Yourself-andan och sjuttiotalets punkfanzines. Vi är ett U-land i fanzinebranschen, men ändå på god väg. Och säkert finns det, i vårt ynkliga lilla land, en lika stor procent som inte vet att det de gör kallas fanzines — precis som i Staterna. Vågar man gissa mörkertalet?
Ett typiskt, svenskt fanzine är till exempel Bestialisk Mangel (#2, A4, 52 sidor). Det finns fortfarande mycket att lära för redaktör Cladam, men utvecklingen sedan förra numret är påtaglig. Trots de tramsiga och pubertala inläggen innehåller Bestialiskt Mangel en del information. Offren är bland annat Mrs Whore, Satariel, My Bloodveiled Skies, Midvinter, Lord Belial och Otyg.
De extremt pratiga inledningarna till varje intervju är det största tecknet på att fanzinet är nytt. Rolig kuriosa är att betygsättningen på skivorna utgörs av upp-och-ned-vända kors och när något är riktigt uselt är domen ett rättvänt kors. Nostalgisidan med den gamla insändarsidan från Seriemagasinet #23 1984 är ett historiskt monument om kriget mellan syntare och hårdrockare på åttiotalet, som bara måste läsas.
Intervjuerna i Diet Of Rock #2 (A5, 40 sidor, $10) är däremot långa och pretentiösa. Talföra band med starka åsikter fyller sidorna, såsom Make-Up, Dwarves, Acursed och His Hero Is Gone. Hederlig klipp-och-klistra-layout, med inte alltför stort kaos. Däremot har delar av texterna ramlat bort här och var…
Vad som kan känneteckna Diet Of Rock, förutom det ambitiösa innehållet är att redaktören Jonas Olson gärna tycker och tänker om skivorna han recenserar. Det blir lite splittrat när han inledande försöker vara ödmjuk och senare framstår som en iskall recensent.
Samma schizofreni har Lina och hennes Alarm! #3 (A5, 28 sidor). Hon vill vara så emo-aktigt oskuldsfull och samtidigt som attackerar hon överraskande — antingen mot läsaren, sig själv eller det hon skriver om.
Roligast i det här numret är när hon låter fem svenska musiker och andra vänner skriva en kärleksförklaring till någon av deras idoler. I övrigt recenserar hon bara; böcker, skivor och fanzines. Och så medföljer en annorlunda receptbok, fast inte med det numret jag fick. Jag bara vet det ändå. En receptbok där känslorna står i centrum för matlagningen. Lite för ansträngt emotionell, men för Lina själv är det här säkert väldigt befriande.
Tidigare var det punken som dominerade, men nu finns det hardcore-fanzinen i överflöd. Ganska färska Apocalypse fanzine #2 (A5, 36 sidor, 14,90 kr) från Tystberga känns lite lekfullare. Innehållsmässigt är de däremot som andra fanzines i samma genre är som mest. Förutom att de inte är hysteriskt politiskt korrekta.
Intervjuerna är inte särskilt banbrytande och inte bandvalet heller. I #2 får vi läsa om Bob Hund, Daybreak, Lash Out, The Hellacopters och Outstand. Med glimten i ögat får vi också en dos Tystberga-humor i form av ett egenhändigt skrivet horoskop. Visserligen låter de lite kaxiga emellanåt, som Pie Mag, men innerst inne är de ganska snälla.
Bright Eyes #3 (tabloid, 48 sidor, 29 kr) håller hårdrockens fana högt. Som vanligt pendlar de mellan gamla rävar som U.D.O. och Blind Guardian, till debuterande Fierce Conviction. Bright Eyes tycks leta efter en egen stil i layouten, som hittills är lite luftig och fylld med illustrationer bakom texterna. Tids nog kommer de nog att rätt.
Vissa av intervjuerna ger mer än andra och liksom Bestialisk Metal har Bright Eyes en del kvar att lära. Däremot bör de ha applåderas då deras val av band är unikt — de tar upp musik som många andra avskyr eller rentav ignorerar. Har potential.
Otto Ohne Ziehl har splittrats och därmed även Bältros — det litterära fanzinet, med annorlunda inslag. Avskedsnumret från Bältros, #6 (A6, 40 sidor, gratis), innehåller intervjuer med Lars Winnerbäck, rapporter om performances och ett svar från socialministern Margot Wallström, eftersom killarna i ett tidigare brev bad henne stänga av strömmen i hela Stockholm.