Att recensera demokassetter kan lätt jämföras med samma skräckblandade glädje som att titta på skräckfilmer. Man har sett (hört) så mycket skit men av rädsla för att missa nån riktigt bra fortsätter man att titta (höra) på dem och hoppas att en dag hitta ett riktigt guldkorn.
I detta nummers demosamling verkar Backyard Babies och Hellacopters vara de stora förebilderna och det är en och annan riktig skräckinjagande kalkonavbild av originalen som dykt upp men också ett guldkorn och det är Baines.
Baines spelar relativt lättsmält lo-fi pop/rock med vacker kvinnosång. Hon har en bra röst som passar den rätt så enkla men välspelade musiken. Tyvärr hittar jag inget hos Baines som bryter ut eller gör det nämnvärt eller på nåt sätt speciellt i sin genre. Detta faktum gör dock inget med tanke på att det är himla mysigt att lyssna på. Demon innehåller dessvärre bara två sånger, lite synd.

Nässjös nya rockstjärnor

När man som bäst trodde att rock’n roll dog ut på sjuttiotalet visas nu att så inte alls var fallet, det har rasat in rock i demohögen. Om någon hade sagt att denna demo var Backyard Babies för fyra år sedan, bakfulla och halvdöda som få, hade jag inte betvivlat det. Nässjös nya rockstjärnor heter dock Scarecrows och spelar rock’n roll och mer än så är det inte. I de trendvänliga spåren av svenska förebilder som ovanstående och the Hellacopters följer de efter med en halvdaskig dammig rock som känns mer åttio- än nittiotal och är otroligt tråkig. Bra musikanter är de och jag kan ju inte säga att de är dåliga för det är de inte, de är duktiga, men det här området känns redan jävligt mättat.

Ärlighet är bäst

Än en gång måste jag säga att jag hatar att säga demos med tanke på att det är jävligt ruttet att sparka på folk som redan är på botten, men jag kan inte ljuga, ogillar jag något så säger jag det. Ärlighet är alltid bäst i längden och kom gärna ihåg att jag inte är någon rockskribent utan en helt vanlig musiktokig fjant.
Med det i minnet kan man ju hoppas att Sold Out Sweethearts inte hatar mig när jag frågar mig själv om det fortfarande finns någon som gillar sånt här. De kallar sin egen musik för ”glampunkrock” och jag ska inte argumentera mot det, för visst finns det lite av allt det i deras musik och visst, glamrock och punk kan vara schysst att lyssna på ibland men inte tillsammans. Punkröst som går över i falsk glamrocksång med punk/oi körer i bakgrunden och sen punkrockgungmusik som glider ut i glamrockiga gitarrslingor. Det känns som om de inte riktigt har bestämt sig för vad det är de ska spela. Det kan ju nästan ses som lite kult sådär men jag har inte upptäckt skönheten i det.
Tounge Tripper heter nästa band i stereon och är ännu ett av dessa band som jag lätt drar in under samma genre som Dregen och gänget. MEN detta känns i alla fall lite mer äkta för sångaren låter verkligen som han dragit i sig en hela whisky och gitarrslingorna ligger där de ska. Tycker dock att det saknar lite ös, drag, energi, det känns i slutet mer som gubbrock än rock’n roll och man önskar att nåt kunde dyka upp och sparka upp tempot men nej… jag lämnas besviken och uttråkad.

Största pärlan

The Brute Choir kommer från Piteå och är den största pärlan (iklädd en CD-skiva med tillhörande fotografi) i numrets krönika. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på pop vilket gör det svårare att ge detta band en rättvis recension. Jag tycker verkligen om deras musik, sångarens röst och stämningen dessa komponenter skapar tillsammans, men jag kan inte komma på rätt ord eller rätt band att relatera till för att få nån annan att förstå vilken kategori av musik de spelar.
Personligen jämför jag dem gärna med lo-fi/emoband som Starmarket, Him Kerosene eller tidiga Fireside men det känns inte heller rätt. Det är välspelat och griper tag i mitt hjärta, jag hoppas någon signar detta band snart, det förtjänar de.