WHIPPING BOY
Heartworm
Sony

Whipping Boy är ett relativt nytt band från Irland (herregud, varför har ingen upptäckt dem förrän nu?). De är helt underbara, jag blir helt lycklig i hela kroppen av att lyssna på dem. För att vara ärlig var det alldeles för länge sedan jag hört något så löjligt bra. Jag vet inte hur många superlativ jag ska vräka ur mig.
De har lyckats med det svåra konststycket att med djup intensitet låta både melankoliska, optimistiska och energiska på samma gång. De har dessutom en väldigt speciell och originell stil, som inte alls verkar vara efterapande. Gud så skönt.
Själva beskriver de sig (fast bara i början förstås) som hängivna My Bloody Valentine-wannabes. Från det stadiet har de utvecklats en hel del. Tro mig, det märks. ”Indiepop”-känslan känns märkbart liten. De här går mycket, mycket längre än så. Eller som de själva sjunger: ”We don’t need nobody else”. Fast då i ett helt annat sammanhang, men ändå.
Sångaren har tydligen också diverse meriter som att ha skurit sig själv med rakblad, strippat spritt språngande naken, uppträtt med ansiktet insvept i… ja, och så vidare. Mycket fascinerande. Fast själv säger han att han tar så starkt intryck av musiken att han ibland själv inte vet vad han gör… aaah, en sann konstnär!
Och i ärlighetens namn känns det faktiskt att musiken inte alls är byggd på några trista pop-klichéer, utan mer ärlig och självutlämnad musik. Den här skivan rekommenderas verkligen mycket varmt.