Göteborgsbandet SOULS släpper snart uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet ”Tjitchischtsiy (Sudêk)”, och alltså är det självklart att vi på Akasha ville kolla upp vilka människorna bakom denna underbara, ångestladdade musik är.

I den mån jag fortfarande håller mig med idoler (så här vid 20 års ålder), kan jag säga att Souls absolut kan titulera sig med ovanstående epitet. Ni kan alltså tänka er att jag var en smula nervis när jag skulle träffa tre fjärdedelar av bandet (trumslagarpojken Bo Peter befann sig på annan ort för att fira sin födelsedag) på Café Gul i Stockholm. Men det gick bra… här följer ett utdrag ur det mycket givande samtalet.

Okej, Souls, kan ni försöka förklara vad som är så fantastiskt bra med ert band?
Johan: Vi är en perfekt kombination av olika musikstilar. Vi har pop, hård rock (inte hårdrock), depprock… ja, det mesta i oss.
Cecilia: Och det är en bra blandning mellan mjukt och hårt.
Johan: Det känns jäkligt bra när vi står och spelar… för det mesta.
På era livespelningar brukar ni mest köra nya låtar, det brukar inte vara mycket man känner igen. Ligger det någon speciell tanke bakom det?
Cecilia: Nja, det är väl mest att det känns tradigt att bara spela låtar från plattan… Flera av dem är ju typ tre år gamla. Men vi ska försöka bli lite mer publikfriande ur den synvinkeln, det blir ett ganska hårt jobb att försöka nå ut till dem man spelar för när ingen har hört materialet förut. Ibland kan vi inte ens låtarna själva…
Är ni ett partyband? Festar ni innan ni spelar?
Johan: Om jag har druckit för många öl brukar jag få panik, för jag känner själv att jag blir så jävla dålig.
Cecilia: Koordinationen försvinner… Men en öl vill jag nog ha, i avslappningssyfte. Grejen är bara att det är alltid så mycket väntan innan konserterna, så det blir mer alkohol än det borde. Vi får börja göra något istället… hoppa hopprep eller något.
Johan: Det har nog bara hänt en enda gång att jag har gått hem till hotellet direkt när vi har spelat… de glada dagarna vi har hotell. Oftast har man en gardin som täcke. Eller kanske inte så mycket nuförtiden…
Blir ni rika på att vara popstjärnor?
Andreas: Vi får mellan tio och femton tusen för en spelning, men det blir inte så mycket i egen ficka. Vi tycker att det är jävligt viktigt med ljus och att vi får det ljudet vi vill ha… Och sådant kostar ju.
Cecilia får nu syn på en köttbullsmacka som ser god ut, men är tveksam om hennes bakfyllemage klarar av den. Jag frågar om någon i bandet är vegetarian.
Johan: Jag arbetade på ett slakthus i två månader, och under den tiden åt jag inte kött. Men nu har jag lärt mig att älska döda djur igen.
Andreas: Cecilia är nog den som är mest vegetarian i bandet, rent mentalt.
Cecilia: Min pojkväns mamma är jägare, och jag brukar käka älg som hon har skjutit. Annars äter jag inte så mycket kött.
Johan: Jag har en grej som jag brukar göra när vi har spelat och varit ute och festat. Då ska man köpa en 150-grammare med räksallad, och sedan en tjock korv med mos och räksallad… och sedan ska man ta med sig det till hotellet, där man klär av sig alla kläderna och lägger sig i sängen och äter, medan man kollar på MTV.
Andreas: Åh, jag mådde så psykiskt dåligt när jag gjorde det — det kändes som om jag skulle komma till helvetet efteråt. Fan vad äckligt, jag kände mig verkligen som en syndare som hade begått ett stort brott emot världen.
Cecilia: Och så känns det som att man har mat kvar i halsen när man har ätit klart.
Andreas: När vi var i USA livnärde jag mig på en sådan där jättecheeseburgare om dagen… det mådde jag inte heller något bra av.
Apropå USA — hur var det att träffa Steve (Albini, producent på plattor av Nirvana, Pixies, PJ Harvey och Souls) första gången?
Johan: Det var jättenervöst.
Andreas: Vi var i studion några dagar innan vår kompis skulle hämta Steve i Köpenhamn. Vi försökte repa, men det gick åt helvete. Jag mådde så dåligt, för jag hade fått stryk av en dörrvakt och vara mer eller mindre lam, han knäckte revbenen på mig. Vi åkte till Sahlgrenska och en läkare skrev ut Panodil till mig. Det hjälper ju inte ens mot huvudvärk, så vi fick ringa Cecilias pappa (som alltså är läkare) och säga åt honom att ge mig sådana piller med triangel på förpackningen, vilket resulterade i att man var alldeles i såsig i skallen.
Men det verkar som att det ändå fungerade rätt bra när ni väl spelade in… När jag hade köpt ”tjitchischtsiy” kunde jag knappt gå hemifrån på flera dagar. Jag minns att jag skulle gå på ett skitviktigt möte och var halvvägs genom skivan och stängde av och drog hemifrån. Men sedan när jag nästan hade kommit ner på stan var jag tvungen att gå hem igen och lyssna klart på skivan. Den är fantastiskt bra…
Andreas: Jag blev alldeles rörd när du sa så där.
Johan: Nästan tårögd…
Cecilia: Jag fick svettningar.
Det var någon som sa att samarbetet med Steve inte hade fungerat lika bra den här gången… Kan ni berätta lite om det?
Cecilia: Ja, vad ska man säga; Steve hade så mycket annat i huvudet den här gången, så det blev väl inte helt som vi ville ha det. Sången försvann nästan helt på vissa låtar, vilket ju är jäkligt tråkigt. Så nu ska Nille Perned mixa om en del av materialet. Det är därför plattan blir lite försenad.
Hur kommer den att låta?
Andreas: Ja, det blir väl två riktningar helt enkelt — en Steve-del och en Nille/Souls-del.
Johan: Vi ska försöka skriva och spela in några hits också. Skivbolaget tjatar, du vet hur det är…
OK. Framtidsplaner för Souls?
Johan: Vara glada och spela mycket.
Cecilia: Att vi får vara glada och att vi får spela utomlands, helst England, där gillar de oss. Vi har fått beundrarpost och bra recensioner. Och sedan Spanien.
Andreas: Att vi säljer så pass mycket av den här plattan så att vi får göra en ny.

Och ungefär där lämnar jag Sveriges bästa band till att bota sina små och stora bakfyllor (hoppas att det gick över Cecilia). Till Souls säger jag lycka till, ni är värda precis ALL framgång ni kan få. Och till er som läser detta: om ni inte redan har upptäckt och lärt er att älska detta fantastiska band — gör det NU! Det är ingen uppmaning, det är en order.