Jag träffar REFUSEDs gitarrist Kristoffer ? någon gång i mellandagarna nere i deras något kyliga replokal.
Kristoffer har tillsammans med de övriga killarna i bandet just avslutat inspelningen av sin nya fullängdsplatta ”Songs To Flame The Fan Of Discontent”, som beräknas släpps i februari.

Kristoffer börjar med att berätta att själva inspelningen tog fyra veckor, men att man också måste räkna med den tid det tog att göra heta låtar, vilket de höll på med i cirka ett halvår. Fyra veckor i studion kändes utmärkt, menar Kristoffer.
— Håller man på längre börjar man bara tjafsa om olika versioner.
Det blir att man ändrar på sådant som egentligen inte är nödvändigt?
— Ja, precis, men det fanns inte tid till det nu. Vi gjorde så många omtagningar på varje låt (cirka fyrtio) att det var allt vi hade tid med, förutom några roliga små samplingar.

Överraskande bra sång

Jag påpekar att Dennis har utvecklats som sångare om man jämför med ”This Just Might…”, där sången är nästan pinsamt dålig, och Kristoffer håller med.
— Jag tycker aldrig att han har sjungit bra förut, men nu är det nästan överdrivet bra. Det kom lite som en överraskning också, så det var kul.
Jag frågar om han oroade sig för de andra i bandet innan inspelningen, men Kristoffer skakar på huvudet.
— Jag litar på Magnus och David till hundra procent, så jag kan satsa seriöst på det jag gör och spela så bra som möjligt.
Vi börjar prata om perfektion och strävan efter den. Är perfektion ett mål?
— Man lyckas ju aldrig, men man har alltid strävan. Jag har inget emot att det låter lite halvruttet, säger Kristoffer, men ändrar sig snabbt.
— Det låter i och för sig aldrig ruttet när vi spelar in, men lite kassa, skumma ljud från gitarren — det är ju bara rock.
Hur långt kan man då gå? Blir inte pressen fruktansvärt stor när man hela tiden måste överträffa sig själv?
— Det kan ju bara bli tight till en viss gräns, sedan är det inte kul längre (här påpekar han att inte ens Slayer är tighta).
— Tar man ut allt så att inget finns kvar lägger man naturligtvis av och satsar på basket eller något. Jag tror ändå inte att detta är något problem för oss, för det var när vi slutade göra låtar till skivan som det började bli som mest intressant. De sista låtarna…
Så det kommer en fortsättning..?
— Japp!

Avancerad utveckling

Känner du någon gång att er musikaliska utveckling har gått förbi lyssnarna? Är det för avancerat för publiken?
— Jag kan inte tro att vi tappar publik för att det är för avancerat, snarare får vi fler.
Efter att vi har pratat ett tag om hur ofta ett produktivt band bör släppa skivor kommer vi fram till att en gång per år är lagom.
— Blir det för tätt hinner man inte smälta den och väntar man för länge byggs det upp för stora förväntningar, som man kanske inte kan motsvara, säger Kristoffer.
Som Slayer?
— Precis, de väntade i fyra år. Då hade jag byggt upp sådana förväntningar att jag ville att skivan skulle vara bäst i världen, och det var den inte.
— Nej, en platta varje år är bra, fortsätter han bestämt.
Är det fortfarande roligt att spela?
— Jodå. Det har faktiskt aldrig varit så roligt som nu, säger Kristoffer och jag tackar för mig.