FUNHOUSE är etiketterade som goth — en musikstil som lätt förknippas med dystra människor som spelar mörka och stämningsfulla kompositioner.
Ser man förbi namnet och första intrycket inser man att de är en ny generation svartklädda musiker — med andra intentioner.

Funhouse ska snart upp scenen och göra en av sina sista spelningar innan de ska spela in den nya plattan. De är i Stockholm, ute på Lidingö, och värmer upp för tyska Die Krupps bland svartklädda synthare. Mottagandet verkar ganska svalt, speciellt för ett band som sägs vara Sveriges kungar inom den svenska gothen. Men det verkar inte beröra bandet det minsta. De har redan tjatat mina öron blodiga med att de minsann gör det här för att det är ”kul”.
— När vi startade det här bandet var vi blodigt seriösa, men då handlade våra texter bara om SKIT!
Eftersom killarna verkar vara eniga om dessa värdelösa texter, undrar man förstås vad de har konverterat om innehållet till för ämne…
— Det handlar om samma tjej. Det har väl kommit till någon förresten, berättar Mikael — den eviga clownen.
Temaplattor verkar alltid vara ett sätt att få igång den kreativa sidan hos många musiker, och även tilltala lyssnarna, varför jag undrar om de inte ska arbeta efter den linjen.
— Nej. Det blir väl kärlek i så fall… och droger.
Flowerpower med andra ord?
— Ja, just det!

Självkritiska humorister

Det sägs att ett skratt förlänger livet. Är det så, kommer Funhouse sångare och gitarrist Mikael Hartle att överträffa de flesta vampyrlegender och bli minst tusen år. Under den en timme långa diskussion vi har uppe på takvåningen i ungdomshuset Elverket ute på Lidingö, släpper han loss ett gott skratt vid varje uttalande.
Just denna, i dagens läge, sällsynta och friska mentalitet — glatt humör och positiv inställning — är vad Mikael tror gör Funhouse till ett band som sticker ut ur mängden av andra gothband.
— Jag tror att vi utmärker oss genom att vi har glimten ögat till det vi gör — det har nästan inga av de band som spelar den här musiken, konstaterar han. Vi är bra, tillägger han — självklart med ett skratt.
Precis samma inställning har han när vi talas vid under deras skivinspelning. De har varit i studion i en vecka och har fortfarande inte fått fram något att spela upp för skivbolaget. En ganska frustrerande situation kanske, men Mikael bara skrattar och påpekar att han nog måste vara den enda som inte gillar att gå in i studion. ”Att spela in sina låtar är alltför definitivt, sedan finns det ingen återvändo.” Med den inställningen inser jag att han är enormt självkritisk och svårdisciplinerad, även om han döljer det väl.
— Det tog flera månader att spela in ”Girls” (bandets förra platta), avslöjar han.
Jag hoppas att deras skivbolag M&A Music Art också minns det faktumet, och håller i svångremmen runt både pengar och banddisciplin?