FIRESIDE
Left Rustle
Startrec/HOK

Första gången jag hörde titellåten till denna fyraspårs-CD var på Bergslagsrocken 1995 och om jag inte minns fel så blev jag nog aningen tårögd. Lätt hänt när poppojkar med deprimerade uppsyner spyr ut sina själar bara sådär…
I vilket fall som helst. Låten är fortfarande lika bra och en given sista-dansen-på-fjortis-diskot-hit för nittiotalet. Resten av låtarna är inte lika omedelbara, men därmed inte sagt att de är sämre. Favoriten bland dem får nog bli ”What Cures The Polio”, ett snyggt och disharmoniskt litet epos om att inte våga vara lycklig för att man att allt ändå kommer att rasa imorgon (som jag fattar den).
Jag gillar den här skivan som fan, helt enkelt. Sedan hör det väl också till saken att jag anser att det är i det här formatet Fireside gör sig allra bäst. Vid större doser tenderar låtarna att flyta ihop, förmodligen mest på grund av att uttrycket i Kristoffers sång för det mesta befinner sig i ett ganska enformigt känsloläge (olycklig kärlek, sorg, depression, olycklig kärlek, sorg, depression, olycklig kärlek…).