FANTASMAGORIA

”Det är så här äkta thrash-metal ska låta” påstår killarna i Fantasmagoria själva. Och vi andra får väl bara hålla med. Man tänker faktiskt genast på både Pantera och Machine Head i vissa låtar, vad gäller både text, sång och musik.
Tungt och med bakfull stämma sjunger sångaren Peter Grehn ut alla sina aggressioner i sann thrash metal-stämma. Eller ska man kanske säga vrålar. Det låter väldigt mycket bas om man säger som så. Att han har en ”fin” röst är det väl ingen som vågar påstå, men däremot kanske mörk och hes.
Energin tycker jag faktiskt finns där, även om det lutar lite väl mycket bakåt ibland; som om de inte riktigt kommer loss. Men det är ju trots allt ”äkta thrash metal” vi talar om. Det ska ju vara baktungt, hårt, aggressivt och så vidare.
De här grabbarna har ju hållit på ett tag, så man får väl lita på att de vet vad de pysslar med. Och är det thrash så är det. Inte mycket mer med det liksom. Och det låter bra, vissa låtar är extremt bra faktiskt. Andra inte. Men äkta tunggung är det allt, det kan jag lova. Det låter inte bara som sångaren Peter Grehn klunkat i sig en flaska Jack Daniels (vad annars?) — det låter som om han har tuggat i sig flaskan också. Förstår ni då? Bra.
Det är väl bara till och klämma till med ett ”Starkt jobbat PG”!