Först var det ”trollpop” som utvecklades till funksoul. Däremellan tvistades det om de skulle spela trash.
THE BLUEBOTTLES från Göteborg har gått några vändor men har nu gått till final i Rockslaget för andra gången.

Pernilla, Kina, Annette och Klaudia är demoaktuella och i startgroparna för en utvidgad turné, d v s utanför hemstaden, när jag träffar dem på Musikens Hus — hållplatsen för Göteborgs musiker. Under sin tre år långa karriär har de inte lämnat Götet för spelningar längre än till Alingsås men kan skryta om tre fullsatta kvällar på Magasinet.
Nyligen bytte de sångerska, ”nyimporterade” soulfantasten Kina som härstammar från Umeå, och har för den skull klämt fram den nya demon i rask fart!
— Vi är inte nöjda med den — vi gjorde den på två kvällar, berättar Kina och går in på vad som var dåligt respektive bra.
— Vårt motto: ”Äh, men det är ingen skiva”.

Namnet är hämtat från en av tjejernas tidigare band och kan betyda både blåklint och spyfluga om man får lyssna till deras filosofi.
— Det är liksom kontrasten mellan det vackra och det fula, förklarar Pernilla. Sedan betyder det även polis, men det hör inte hit.
Man kan beskriva dem som fyra starka viljor, vilket kommer fram under vårt möte, och det är en liten gåta att de överhuvudtaget kommit framtill ett gemensamt sound. De blandar och drar upp Metallica, Eva Dahlgren och Stonefunkers tillsammans med lokala favoriterna Oro — och någonstans på vägen blev det soulfunk.
The Bluebottles är stora motståndare till covers (kanske därför de är negativa mot Zoom ’94, bland annat? reds anm) och jobbar redan på nya låtar med sikte på huvudstaden. Närmast ligger en gala i Musikens Hus och finalen av Rockslaget — det sistnämnda kom till av en slump när Pernilla telefontrakasserade bokarna och de fick hoppa in som ersättare.
Efter att de deltog i en rockkväll med bara tjejband för ett par år sedan funderar de på att själva arrangera något liknande, med Dilemma i åtanke, och sticker inte under stolen att de från start ville spela i ett tjejband eftersom de är i minoritet (även om det är på gång att expandera).
— Vi låter inte som tjejer när vi spelar, säger de!