Trender i all ära, men det viktigaste för grabbarna i LION’S SHARE är att de har en trogen skara som fortsätter att köpa deras skivor, även efter det att trend-vindarna har vänt.
AKASHA fick en pratstund med 2/5 av gruppen en stund innan deras spelning på Cityhallen i Stockholm.

Något jäktade och kanske lite nervösa inför spelningen slår sig Lasse Christmansson, gitarrist, och Johan Kullberg, trummis, med ett förflutet i Talk Of The Town, ner vid vårt bord. De börjar, i vanlig ordning, med att berätta att gruppens nuvarande uppsättning har funnits sedan mars ’93.
— Bandet hade genom gamla demo-tejpen fått kontrakt på en samlingsplatta nere i Belgien, berättar Lasse, så vi drog ihop ett gäng. Plattan blev aldrig av, men det hade blivit lite sug på att spela och då gjorde vi det. Sist in var Anders Loos (bas), som har spelat i Glory förut. En rutinerad gosse.

De två övriga medlemmarna är sångaren Anders Engberg och Kay Backlund på keyboard.
De har klinkat på sina respektive instrument sedan barnsben.
— Jag har spelat trummor se’n jag var åtta år, säger Johan.
— Och nu är du trettio… skämtar Lasse.
— Nää. Jag är 26. Det är ungefär likadant med resten av bandet. Det är lång tid men än har vi inte tröttnat på det!

Ni är inte från Stockholm, har jag förstått. Är nå’n av er härifrån?
— Basisten är det. Se’n är vi tre från Sundsvall, en från Fagersta…

Hur kom det sig att ni ville flytta hit?
— Man gör det när man kommer från landsbygden och vill komma vidare, förklarar Lasse. Det blir liksom en liten elit från varje stad som fortfarande har gnistan kvar, och då måste de flytta hit. Tror jag. Så samlas alla från olika städer liksom och så blir man ett trevligt band!

I Metal Zone jämfördes ni med Dream Theater. Tycker ni att den parallellen stämmer?
— Njae… Det tycker vi inte direkt, säger Johan. Det är väl vissa partier som låter lite så. Annars är det mer Black Sabbath och Emerson, Lake & Palmer, just med keyboarden.

Vad lyssnar ni på privat?
— 70- och 80-talshårdrock… Black Sabbath, Kiss, Rainbow, Phenomena, svarar Lasse. AOR, mer melodiös hårdrock. Gary Moore. Inget nytt! Ingen i bandet gillar grunge och sån’t. Metallica gillar jag, men det är jag ganska ensam om i bandet.

Jag känner mig lite generad när jag frågar något om skivkontrakt och Lasse och Johan förklarar att de haft kontrakt med ett japanskt bolag sedan ett antal månader tillbaka. Den 26 juni gick de in i studion.
— Det är japsarna som betalar studiotiden, så skivan kommer att släppas där först. Se’n i höst nå’n gång, kommer den ut i resten av världen.

Låtarna skrivs av Lasse och Kay, och texterna förmedlar inte något enhetligt budskap.

Sedan visar det sig att Kay fortfarande bor kvar i Sundsvall men kommer ner emellanåt när de skriver låtar, och inför gig och genrep förstås.
— I och med att han spelar keyboard som är en krydda till musiken så kan vi köra ändå. Jag (Lasse) pratar mycket i telefon med honom, eftersom det är vi som står för låtarna. Jag får ringa upp och spela några riff i luren.
— Det blir dyrt, kommenterar Johan, och Lasse nickar. Men han klarar sig visst ändå, trots att han lever på A-kassan.

Föredrar ni att vara lata eller vill ni gärna jobba och ”göra rätt för er”?
— Jag är nog rätt lat, säger Lasse och flinar lite skuldmedvetet.
— Jag med, inflikar Johan.
Resten av bandet pallrar sig dock upp varje morgon till sina respektive jobb.

Vad är ni för personligheter?
— Lugna. I alla fall 4/5 av bandet. Vi behöver inte säga vem av oss som inte är det, säger Johan.

Typiska norrlänningar eller?
— Ja, typiska norrlänningar.

Är ni mycket för att festa?
— Ja, så länge det handlar om öl, alkohol. Ingen har testat nå’n drog, inget hasch, säger Lasse bestämt.
— Det gillar vi inte, instämmer Johan. Tre i bandet har förresten barn. En är gift.

Finns det några bra svenska band förutom ni?
— Nää… säger Johan först, aningen tveksamt.
— Jo Candlemass är bra, säger Lasse.
— Electric Boys gillar jag, men dom är inga favoriter sådär, säger Johan.

Hur långt vill ni komma med musiken?
— Tja, så man petar ut en skiva lite då och då, tycker Lasse. Det är väl vad man kan räkna med. Vi vet att vi spelar så otrendig musik, så det kommer inte att bli nå’n Clawfinger-succé sådär. Men vi vill spela musik som vi står för.
— Vi vill ha en liten skara som köper våra skivor, som Rush och Queensrÿche, dom har ju sina fans, tillägger Johan, och Lasse fortsätter.
— Jag tror att det är bättre än att bara få en hit och se’n växer det upp nya band. Det är bara dom lite yngre som köper det, för att vara lite inne sådär. Det är bättre att ha några riktiga fans som följer med bandet och köper deras skivor även när trenden är ute.

Man blir inte rik på det?
— Nä, men vem vet — så småningom kanske? Se på Metallica, det tog fem skivor för dem att slå igenom, Queensrÿche fyra. Det är väl så man får hålla på.

Hur mycket är ni beredda att ge upp för musiken, som till exempel vänner, kärlek…
— Oj! utbrister Johan. Det får du fråga ungkarlen här, säger Johan och pekar på Lasse.
— Ja, jag har ju gett upp allt. Om jag inte träffar en så förstående tjej så att det funkar, som Johan har gjort.
— Ja, jag har haft tur, säger Johan och ler. Jag har haft otur med dom innan, men den här gången har jag haft tur. Kanon!
— Men dom andra i bandet tror jag sätter tjejerna och familjen före, tillägger Lasse.

Vad tycker tjejerna om att ni spelar så mycket?
— Tja, det är väl ingen hit, från någon av dem, svarar Lasse. Jag tror att Mia skulle välja bort det. Åsa också…
— Anna, hon vill ju ligga på en så’n där svandunssoffa och… börjar Johan.
— Ja, just det. Hon vill bli rockhustru. Lyxhustru.

Innan de två lejonen ansluter sig till sina bandkompisar för att mjuka upp sig inför spelningen berättar de att de inte har några konkreta planer för den närmaste framtiden, förutom att jobba i studion då. Men säljer plattan bra blir det kanske lite turnerande i höst. Vi får väl se.