ART BLAKEY AND THE MESSENGERS
The History of A Retrospective
Blue Note/EMI CDP 7971902
6
JOHN COLTRANE
The Impulse Years
Blue Note/EMI GRP 31192
Om dessa båda trippelboxar bestod av musik utgiven för första gången, hade tian i betyg varit självklar. Problemet är att jazzstjärnor som Art Blakey och John Coltrane spelat in material som skulle räcka till ett dussin trippelboxar som alla skulle vara i stort sett lika bra. Ska man då sätta ihop en definitiv trippelsamling vore det oärligt att som recensent ge det musikaliskt sett rättmätiga betyget 10 — klart det här är klassiker, men är det de rätta klassikerna?
Jag tycker inte det.
Blakey var först pianist, men bytte till trummor efter att under en gangsters pistolhot i hemstaden Pittsburgh tvingats avstå pianopallen för gangsterns skyddsling Errol Gardner. Art slog igenom i skarven mellan fyrtio- och femtiotal med sina hårtslående punktmarkeringar, och var — så att säga — den allra första funky drummern; som hippast under femtiotalet, på inspelningar med Horace Silver, Lou Donaldson, Hank Mobley och Freddie Hubbard.
Men han har också spelat med alla från Keith Jarrett och Marsalis-klanen till Wayne Shorter och Woody Shaw, så att sätta ihop en »Best of« blir bara fel när man som på »The History of…« gör sporadiska nedslag i ett alltför smalt urval av studio- och liveinspelningar.
Coltrane-trippeln innehåller visserligen de välkända »hitsen« (»Naima«, »Impressions« och »A Love Supreme«), men med Coltrane är det ju så att han tar tid — många av hans bästa arbeten sträcker sig över ändlösa dubbelplattor, och här finns ju ingen plats för sådant. Som ingen annan samtida jazzsolist utnyttjade Coltrane LP-konceptet, och att exempelvis bara få hans cover på Mongo Santamarias »Afro-Blue« från 1963 som sammanfattning av hans många banbrytande etniska djupdykningar är helt enkelt inte kul. För att inte tala om behandlingen av »A Love Supreme«, varifrån bara första delen, »Part One: Acknowledgment« beretts plats: Själva kulmen på verket får vi inte höra…
Som på så många andra liknande jazzsamlingar är producenterna bakom de här urvalen verkliga experter, som i stället för att bara samla ihop de allra bästa groovsen går in med matematisk precision för uppgiften att sammanfatta artistens hela tekniska register; »hm, måste ha en låt där Blakey lägger trioler mot Woody Shaws fyrtakt också…«
Lämna ett svar