JON MARSH är ingen rockstjärna. I foajén till skivbolaget där jag sitter och väntar på att få träffa honom befinner sig däremot tre rockstjärnor som stojar. De kastar ölburkar. De vrider upp ljudet på TV:n så den lilla högtalaren nästan poppar ur sina fästen. De river sönder tidningar. Alla är klädda i svart läder med nitar.
Efter ett tag ropar någon in dem i ett angränsande rum och receptionisten, som hukat sig allt längre ner bakom disken medan oväsendet pågått, smyger fram och börjar städa upp. I samma veva släntrar Jon Marsh in, lätt balanserande en kopp te i vänsterhanden.
Vi går in på ett kontorsrum där en liten TV står i ett hörn och visar MTV med ljudet avstängt. Beloveds senaste singel »Sweet Harmony« börjar visas precis när vi sätter oss ned.
— Det är så jävla typiskt. Jag har precis fått höra att BBC vägrar visa videon för att vi är nakna i den. Idiotiskt.
Det är långt ifrån första gången Beloved uppträder nakna. I den första inkarnationen av gruppen, man är nu inne på den tredje, poserade man spritt språngande på promotionbilderna. Den enda videosamlingen man gjort blev barnförbjuden på grund av lite väl tydliga bilder av blottade kroppsdelar i låten »Your Love Takes Me Higher (Calyx of Isis)«.
— Vi har tagit det så långt det går nu, i och med att alla i videon är nakna. Från och med nu blir det inget mer naket i Beloved. Men jag tycker videon är mycket rofylld och vacker.
1987 släppte de sitt första album, »Where it Is«. Då spelade Beloved en dov gitarrpop som lånade både sound och attityd från New Order. Första spåret hette »If Pennies Came from Heaven Could Karl Marx Have Been Mistaken« där Jon gjorde upp med sitt illröda förflutna. Numera är han inte lika röd vad gäller texterna.
— Vänsterrörelsen är långt ifrån död. Men den berör mig inte lika djupt som förut. Mina texter är fortfarande »medvetna«, men på ett annat sätt. Man kan inte sjunga om skattelagstiftningen i danslåtar. Indierocken passade oss mycket bättre då.
— Men jag lyssnar inte på indiemusik längre. Den ger mig inget nytt.
Har indiepopen någon som helst relevans i dag?
— Jo, det har den ju. All musik som har en publik är relevant på något sätt. Jag menar, till och med Billy Ray Cyrus har ju en publik. Då måste han ändå betyda någonting för de som gillar honom.
Techno…?
— Samma där. Personligen står jag inte ut med det, men…
Vilka skivor är de bästa som någonsin gjorts?
— Ooooh. Bästa albumen? (Lång betänketid.) Jag gillar Talk Talk… Och så ett album som alltid får folk att höja lite på ögonbrynen — »The White Album« med Beatles. Vi brukar ha en liten tävling… vem kan sätta ihop den bästa versionen? Jag tycker nämligen att om man bygger om »White Album« och redigerar bort de tråkiga bitarna så blir det nog det bästa albumet någonsin.
— Ehmm… Greatest Hits-samlingar gills inte, va? Annars hade jag tagit med »Best of Supremes«. Och Dionne Warwick.
— Blaze! Den skivan har allt. Lite Marvin Gaye, lite Stevie Wonder. Synd att Motown övergivit dem nu. Dagens amerikanska soulmusik är inte vad den varit. Den är helt förstörd — blasé och swingbeatskadad. Att säga att soul är de svartas musik 1993 är ett skämt. Till och med Paul Weller har mer soul än Luther Vandross. Och jag tycker Weller är skit, förutom den senaste skivan som var ganska bra.

Beloved framstår i dag som en enmansgrupp. Före detta partnern Steve Waddington jobbar numera med marknadsföring av födelsedags- och julkort. På fritiden knåpar han på sin solo-LP som enligt Jon är »mycket ambient«. Men bakom kulisserna finns en ny person i Jons liv; och en ny medlem i Beloved. Hans fru Helena, som inte vill göra några intervjuer. Efter all uppståndelsen kring förra LP:n »Happiness« gifte de sig och åkte till Indonesien.
När Beloved hade sin våg av framgång 1989-90, hade acidmusiken just mjölkats på sina sista droppar och folk ville slappna av lite mer på dansgolvet. Det var vid den tidpunkten ambient house uppfanns. The Orb släppte sina första singlar. 808 State fick sitt genombrott med »Pacific State«. KLF gav ut den ultimata »ligga-och-tänka-på-universum«-skivan »Chill Out«. I den miljön passade Beloveds transklassiker »The Sun Rising« in som fisken i handsken.
Efter att folk varvat ner tillräckligt började dock takten i housemusiken tuffa igång igen i allt vildare tempo och i början av 1992 hade technon utvecklats till ett frustande överljudshastighetståg som kanade fram över ravefesternas ängar. Vad händer då? Jo, folk vill förstås varva ner med ambient musik igen. Och då tittar Beloved fram igen.
— Men, invänder Jon. Jag tycker varken vi är eller har varit något ambient band. Jag kan inte koppla av till musik med så mycket trummor som vi har på våra skivor. Orb är ju inte särskilt ambienta heller. Okej, »Blissed Out« blev rätt svävande på sina ställen, men det var Steves fel. Fast jag gillar skivan fortfarande väldigt mycket förstås.
Något nytt remixalbum à la »Blissed Out« verkar det dock inte bli.
— Vi har gjort en del remixar, men de kommer på singlarna i stället. »Conscience« blev klar i juli så vi har haft lång tid på oss.
Drömmer du inte om att göra den Perfekta Poplåten som är så bra att den bara inte går att remixa?
— Det är inte därför man gör remixar. Låten blir inte bättre utan man placerar den helt enkelt i en annan miljö. Men visst finns det musik som jag tycker är omöjlig att mixa om. Talk Talk. Beatles. Jag skulle aldrig våga röra några av mina favoritlåtar. Fast jag gjorde en remix av »Headlights on the Parade« med Blue Nile som var enormt bra. Tyckte jag själv. Men Blue Nile själva gillade den tyvärr inte.
Hur föreställer du dig era fans?
— De är 20-25 år. Jag tror inte man kan göra musik för någon annan generation än sin egen utan att det blir uppenbart. Vår musik funkar bäst i bilradion. Om »Conscience« blir en hit så tror jag att det brittiska folket blir mycket bättre bilförare. Undrar hur många olyckor som inträffat just som Def Leppard spelats på radion… Sånt borde undersökas mer.