JAG HAR ALDRIG gillat svensk musik. Jag blir generad av Roxette och Ace Of Base trots att de säljer miljoner skivor i hela världen. Jag kan inte ens stå ut med Dr Alban, trots att han inte ser det minsta svensk ut och har fått massor av tyskar att taktfast veva med armarna.
Om artisten dessutom sjunger på svenska är det definitivt tvärstopp. Jag vill krypa ur skinnet av pinsamhet. Jag tror att det är därför jag har förträngt hela det svenska musiklivet efter Östen Warnebrings »Du borde köpa dig en Tyrolerhatt« och Ann-Louise Hanssons »Var är du nu, min greve utav Luxemburg?«.
Det är säkert därför jag inte kan komma ihåg första gången jag hörde talas om Orup, jag vet bara att han måste ha gjort entré någonstans mellan Ted Gärdestad och Arvingarna.
Någonstans efter den där dimmiga minnesbilden av dörren till Musikverket och band som hette Skabb, Mögel, Rabies, Snor och Grisen Skriker. Flipperspel och moppe, McDonalds hamburgerbar inte ett öre kvar (sjungs med fördel i marschtakt av person med naziröst).
Det rimmades mycket på svenska om »En natt i tunnelbanan« och »Mona Tumbas slim-klubb«. Min förträngningsmekanism måste ha satt igång på allvar när det var dags för Magnus Ugglas klumpfotade grötrim. Så det var nog mitt i allt det där som Orup dök upp.
Jag ber Äldsta Kompisen om hjälp.
Jo, hon kommer ihåg första gången hon såg Orup.
Hans band Intermezzo spelade på klubben Underground, hon var inte alls där för att se Orup utan för att se några gymnasiekompisar spela förband. Inte ens Äldsta Kompisen kommer ihåg vad det bandet hette, men de rönte stor framgång med en låt som gick någonting i stil med »Jag vill inte gå på premiär med Alice Timander«. Intermezzo rönte också stor framgång, med en anti-lumpen-refräng som gick »Kom, kom ta mig härifrån om ni kan, kom och gör mig till en man om ni kan«. Ingen i publiken blev chockad över det asociala budskapet. Undergroundfolket var luttrat, vana vid att se Adam Ant i piratkläder och Johnny Thunders ramla av scenen.
Äldsta Kompisen kommer inte ihåg så mycket mer av Orup. I stället börjar hon berätta en lång osammanhängande historia om hur hon efter Intermezzo-konserten blev kidnappad av ett gäng skinheads som ville ha henne som maskot. Kanske behövde de tröst efter att ha tvingats lyssna på Orups antipatriotiska budskap.

Jag anstränger mig för att minnas mer av Orup, men det vill hela tiden trilla in textrader om Dover Calais och Ner, ner, ner, nerför backen ner.
Så plötsligt kommer jag ihåg något slags band som hette Ubangi. De hade en sångerska som hette Cia Berg och ledde ungdomsprogrammet Bagen i TV. Hon väckte enorm uppmärksamhet genom att ha rött läppstift och presentera det relativt nya fenomenet Rockvideo. Popstjärnor spelade upp små pjäser samtidigt som de rörde på munnen till sin senaste hit. De flimrande färgerna kändes spännande för ungdomar som vuxit upp med Raskens och Godnatt Jord.
Före, eller kanske efter Ubangi, har jag ett svagt minne av att Orup drog sig fram som gatumusiker. Han spelade disco i gathörnen i protest mot den reguljära gaturepertoaren »House of the Rising Sun« och »Du är den ende«.
Vad jag faktiskt kommer ihåg på riktigt, är hur Ubangi spelade akustiskt på den klubb som jag och mina ideella kompisar envisades med att driva i början av åttiotalet. Det var alltid överambitiösa tillställningar med olika teman och uppträdanden. Vi ville att alla våra vänner och deras vänner skulle få en riktigt rolig kväll och oftast blev vi belönade med att någon stal hela kassan eller drack upp spriten bakom baren. Vi var också kända för att ha världens sämsta ordning i garderoben och många var de festprissar som gick hem i någon annans svarta skinnjacka.
Orup med band spelade på vår stora Jazzkväll.
Jag såg inte själva framträdandet eftersom jag var tvungen att sälja biljetter och sitta på kassaskrinet, men jag tror att de gjorde stor succé. Men inte lika stor succé som det riktiga Jazzband som jammade loss på småtimmarna. Folk tyckte kanske att det verkade mer äkta när jazzen kom från gamla tjocka gubbar än från några spetor i tjugoårsåldern.
Någonstans här, eller kanske före eller efter, gav Ubangi ut sin första LP. Det hörde inte till vardagligheten att någon man kände gav ut skivor på bolag som inte hette Piss Records eller Musikkollektivet i Tibble.
Ubangis trummis Mats Wigerdal var redan uppfylld av sin allomfattande idé om »tokiga hattar som Devo« och berättade gärna historien om hur han träffat en riktig Devo-man som minsann kände till Ubangi. Man förstod att Ubangi var på riktigt.

Nu närmade sig tiden då cool och stil var honnörsord. Jag mins ganska tydligt att alla gick till Zanzibar på Ritz i cocktailklänning och att tjugoåriga killar sydde om hemska grosshandlarkostymer från Myrorna för att likna Rivierans guldgossar.
Svensk musik var plötsligt inte alls synonymt med fritidsgårdar i Rågsved. Nu repade alla band ombord på lyxyachter i San Tropez.
Texterna handlade om Rendez-vous i Rio, Uppdrag i Genève och Äventyr i Rangoon. Orden hade växlat, men pinsamheten bestod.
Men Orup var ännu en gång ett undantag. Det kändes inte så pinsamt att lyssna på stil- och -coolprojektet Thereisno Orchestra.
Tyvärr var världen inte riktigt mogen för easy listening och det hela lät så tillbakalutat att det tippade över och somnade in.
Om minnet inte sviker så inträffade nu Orups verkliga downperiod. Det verkade som om tåget hade gått och många var vi som trodde att han skulle sälja kaffe på Piccolino i Kungsträdgården i resten av sitt liv. Krångla sig mellan borden och ropa »en ost- och skinktoast« tills det var dags för pension. Orup var ingen ungdom längre och hur många gånger orkar man göra comeback utan att slå igenom?

Men så hände det något konstigt. Utan förvarning blev Orup Orup med hela svenska folket. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt kunde man inte knäppa på radion utan att höra »Är du redo, Oh, Oh« och »Jag blir hellre jagad av vargar«. Alla som nyss inte velat ge honom två kronor i dricks var nu bästisar och bundis. De som gick helt över styr började kalla honom Thomas. Orup var på alla TV-kanaler, i alla tidningar och på allas läppar. När han nästan blev stämd av Lars Orup för namnplagiat närmade sig Orup-febern kokpunkten. Till och med gamla fastrar och mostrar visste vem han var och det konstiga var att det inte alls var pinsamt att höra honom. Inte ens jag drabbades av de frossbrytningar som Christer Sandelins grammatik, Thomas Di-Levas snurrigheter, Olle Ljungströms klurigheter eller Eva Dahlgrens poesi alltid utlöste.
När Orup var på radion slängde jag mig inte över avstängningsknappen i kramp. En gång kom jag på mig själv med att gnola med i »Från Djursholm till Danvikstull« utan att tänka på att det faktiskt var det löjliga språket svenska jag sjöng på. Det var nästan en religiös upplevelse. Orups låtar var bra för att de alltid lät som något man hade hört förut. Han gjorde Pet Shop Boys nästan lika bra som Neil Tennant och Wham! nästan lika bra som Andrew Ridgeley.
Det gjorde inte så mycket att hans kläder var lite fel. Guldjacka och cowboyhatt, plötsligt var han en institution precis som Alice Timander. Skillnaden var att alla ville gå på premiär med Orup.
Ända tills han råkade säga att knark inte var så dåligt. Då blev åtminstone fastrarna, mostrarna och Expressen lite tveksamma. Ganska många blev tveksamma när den före detta pacifisten plötsligt bestämde sig för att det var dags att bli man och sjunga för FN-soldater. Orup i grön basker var liksom mer irriterande än Orup i guldhatt. Men alla förlät honom snart igen. Han sjöng ju i alla fall som en ängel och inte såg han ut som Alexander Bard.
Det var svårare för skivköparna att förlåta honom när han visade sura miner efter en knapp förlust i schlager-SM. Det tolkades som lite snarstucket.
Orups stjärna flämtade olycksbådande i några år tills det var dags för nästa fabulösa vändning.
Orup sjöng en sång till det svenska VM-laget i Fotboll och blev lika stor folkhjälte som Gustav Vasa. Här måste jag erkänna att min egen tveksamhet satte in, det var ganska pinsamt att se Orup och hans två medelålders kompisar hyllas av gul/blå-målade fyllon en hel dag i Rålambshovsparken. Jag törs inte ens tänka på hur den påföljande Eriksgatan genom det långa svenska landskapet såg ut.
Men jag är inte snarstucken.
Jag bryr mig inte om att hans senaste skiva ser ut som en Diesel-annons. Jag gick ut och köpte den i alla fall. Nej okej då, det gjorde jag inte, men jag har i alla fall tänkt många snälla tankar om den.