»Thåström gick otroligt fort fram till scenkanten och saxade sig upp, ett hopp på säkert 140 centimeter, vilket var lika med mitt eget nyputsade personliga i höjd. Redan spraket när han pluggade i sladden var en elektrisk chock. Så här högt hade aldrig någonsin Miklagård-moogsen eller Trix-licksen låtit.«

MIN FÖRSTA liveupplevelse var konvolutet till »Rockfolket in Concert« i en skivkatalog mamma fått på posten, och som jag slukade sida för sida över en O’Boy efter skolan. Jag minns Burken och Rockragge rockande på varsin enorm piedestal, men jag minns också Svenne Hedlund bredvid, och Benny Andersson hukad över en elorgel snett nedanför, så kanske var upplevelsen uppblandad med »Hep Stars in Concert« i en undrande sjuårings första yra dröm om rock’n’roll.
De första konserterna jag verkligen såg, bortsett från en repetition med dansbandet Hinkens i sexan, var några aulagigs i sjunde klass. Det fanns två lokala storheter som turades om att högstadieturnera: Miklagård och Trix; Gotlands Genesis och öns Stones; de förra gjorde en stark cover på »Kungssången« medan Trix körde med en sådan där »munslang« till gitarren i covern på »Sultans of Swing«.
Detta erbarmliga Trix var, märkvärdigt nog, delaktigt i min största konsertupplevelse två år senare. Med en skivkasse full med skogsbärs-youghurt stegade jag och min punkpartner in i Solbergaskolans matsal redan i tid för soundcheck, klockan strax-efter-tipsextra-avspark, lördagseftermiddagen den 13 januari 1979. På kvällen skulle det bli »Rockfest« under parollen »Frige Fristad«, vilket syftade på något rivningshotat ruckel som Channa Bankiers lokala rockförening ville ha av kommunen för att arrangera »musikfester« i med Anna Själv Tredje (en då småpopulär knarkrocktrio som satt på bildäck och blundade till sequencer-slingor, väldigt bra faktiskt).
Gotlands första riktiga punkband Urban Släke hade ännu inte hunnit konkurrera ut Trix på den lokala scenen, så det var Trix som fick äran att supporta stockholmsgästerna Ebba Grön och Dag Vag.
Detta var deras första turné tillsammans. De hade släppt vardera två singlar, och var såvitt vi visste komplett okända utanför en trång krets visbypunks vars två spjutspetsar missbrukade youghurt och läste Expressens rocksida.
Själv höll jag Ebba som Sveriges toppband tätt före Trettioåriga Kriget, medan min punkpartner satte Ebba strax framför Kung Tung och Fläsket Brinner.

Vi bänkade oss med varsin skogsbärsyoughurt tio meter från mixerbordet, där Brynn Settels just pausat ett blandband med dub-reggae. Ögonblicket senare gasade Thåström in genom svängdörrarna, inifrån skolköket dit annars bara rotmosiga, blodkorviga mattanter hade backstagepass. Axelbandet till gitarren följde husse längs golvet.
Under en raggig grå kavaj med ludd under den uppfällda kragen bar Thåström en oknäppt, urtvättad och missfärgad skjorta. Hans svarta byxor säckade ner över fötterna i slamkrypare. Håret var snaggat, svart och skymt under en skrikröd basker, gitarren hängde på höften och mellan tänderna rörde sig ett plektrum som en fluga fångad i burk.
Thåström gick otroligt fort fram till scenkanten och saxade sig upp, ett hopp på säkert 140 centimeter vilket var lika med mitt eget nyputsade personliga i höjd. Han skrek och skrattade åt Brynn Settels som stod vid mixerbordet och petade små saker ur skäggstubben. Redan spraket när Thåström pluggade i sladden var en elektrisk chock. Så här högt hade aldrig någonsin Miklagård-moogsen eller Trix-licksen låtit. Bara en gång hade jag varit i närheten av en liknande volymchock, när jag tre år tidigare av misstag vridit upp stereovolymen i vardagsrummet på max i en sekund, inför första lyssningen på Sailor-singeln »Glass of Champagne«.
Thåström stod och rotade i två raspiga ackord, orytmiskt och hårt, och formerade dem i en sång på engelska jag aldrig förut hört och han lät makalös, förförisk som Djävulen.
»Stooges« hummade Bumpaberra i »I Love N Y«-T-shirt vid mixerbordet, medan en skäggig socialarbetare i rödvit muddförsedd ABF-tröja bakom mig klagade på att texten inte gick fram. Genomborrad av ett slött soundcheck domnade jag genom taket och golvet och in i magen på mig själv. Detta var första gången ljudet och känslan av rock lade sig som en Alien längs ryggraden på mig och ville slita upp hela kroppen i gudomlig pogo (bara en gång till har jag fått en sådan epileptisk kontakt med rockmusik; med Stiff Little Fingers-singeln »Alternative Ulster«).
Soundchecket varade i tio minuter, Fjodor och Gurra var med i fem, men det räckte för att göra mig svettig som efter en hel kvälls sportande med fotboll eller fickpingis.

Sedan åt jag skogsbärsyoughurt i väntan på showtime. Jag var konfunderad och stressad över att det dröjde trekvart efter utsatt starttid innan förbandet Trix gick på, klockan kvart över åtta.
Då hade man följt Trix ett tag, och var lite stolt när de drog på med sina Motvind-inspirerade hits. Hela tiden kikade jag bakåt över axeln för att se om Thåström och Settels och dom möjligen stod vid mixerbordet och häpnade över att det faktiskt fanns cool rock på Gotland också (jag fattade inte att Trix var crap förrän långt efter att de lagt av).
Klockan nio blev det pausyoughurt och redan kvart över rusade Ebba på. Fjodor, då känd som Simple Simon, stirrade speedat på Thåström, nu bara i kritvit T-shirt, som började dra samma spretiga ackord som på soundchecket. »Stooges« skrek jag till min youghurt-mustaschprydde konsertkompis, just som Gurra Rat i stället räknade in introt till »Mona Tumba Slim Club« och min kompis svarade »vaddå stodjis…? Det här är ju fan Tumba Slim!«.
Ärligt talat hade det blivit en hel del andra »brands« än skogsbärsyoughurt i pausen, och snön utanför hann bli magsyrligt skogsbärfärgad innan kvällen var slut. Jag minns inte mer av Ebbas spelning än att Tage Dirty och Stig Vig stod och fnissade med någon obskyr potatismos de tagit med sig in, och att jag hoppade som en galning, slirande i indragen snömodd, bland femhundra andra slamkrypare och näbbgäddor.

Knappt tre år senare, på senhösten 1981, var det Ebba och Dag som skulle värma upp för londongästen Elvis Costello i Eriksdalshallen. Tidningen Schlager hade omslagsplåtat Ebbas och Dags hela turnécrew i det tidiga åttiotalets största svenska rockhype. Båda banden hade släppt drivor av skivor som jag köpt och spelat sönder utan att förstå att de var crap. Men innan kvällen var slut skulle jag inse att Ebba Grön bara var ett sketet lokalt Trix jämfört med en riktig top-of-the-pop som Costello.
Idrottshallen var tätt packad med vidunderligt vida kretsar av Schlager-läsare, och när Ebba Grön inledde med »Mamma pappa barn« och jag vände mig om för att skrika något upphetsat till min punkpartner fann jag att han inte längre stod strax bakom mig. Däremot siktade jag hans skräckslagna brillbågar femtio meter bort, brutalt bortspolade i publikhavets böljande vågrörelser.
Jag minns inte mer av den svenska delen av konserten än att jag stod ensam och slogs mot trängseln, samt att jag bar »ska-hängslen« och turn-ups på blåjeansen, och förtvivlade över att de hundra hoppande Ståålfågel-fansen bredvid turades om att skrapa med sulorna längs mina byxben och stampade ut slagen; konserten förvandlades till ett enda plågsamt utdraget gang-bang på mina försvarslösa turn-ups. Jävla idioter.
Jag minns väldigt mycket av Costellos huvudshow, men jag minns ännu mycket mer av pausen mellan Dag Vag och Costello. När pauskassetten med dub-reggae började dåna från scenen hände nämligen något otroligt. Hela hallen avfolkades. Som Råsunda fotbollsstadion vid AIK-underläge med 0-3 och fem minuter kvar på matchklockan. Alla de tusentals Schlager-läsarna tänkte ge fan i Costello, och de gjorde det med ett obekymrat garv!
Snart flöt glasögonen upp vid min sida, skogsbärfärgad i ansiktet av påfrestning och trötthet, men mest av skam. Vi var några få hundra som stod kvar, i väntan på Costello och Attractions, och vi skämdes som hundar över alla som övergivit helkvällen i förtid. När Costello kom in skrek jag, för första och enda gången i mitt konsertliv, rakt ut i luften, så att Elvis verkligen skulle höra:
»We love you! We really do!«.
Costello drog inte på munnen, han ryckte inte på ögonbrynet, men redan två minuter in i första låten såg han ut som om en kostym nödtorftigt knäppts på en oformlig plastsäck sprängfylld med svett. Bruce Thomas var särskilt full och fantastisk för kvällen, Pete Thomas både stramade och svängde som en pinocchiodocka bakom trumman och Steve Nieve hukade i sin elpianopyjamas som en arpeggiopåtänd hep star. En manisk och magisk popshow och en undrande sjuttonårings sista yra dröm om rock’n’roll. Känslan lade sig aldrig som en Alien längs ryggraden och bröt sig aldrig ut i någon spastisk pogo (costellofans stod mest och halvjuckade med hakan), men jag kände att Costello var större än livet självt och att min kärleksaffär med Ebba Grön var över.
Hemma i Visby revs Fristad ner utan pardon och jag har aldrig hört någon uttala saknad.