Hårdrock. Det är livet för Martin Svensson, 14. Han sjunger och spelar gitarr i hårdrockbandet Carpe Diem från Varberg.
— Ska man rocka järnet måste man ha sändare på gitarren.
Martin kopplar in en liten sändare som sitter på hans gitarr. Ljudvolymen drar han upp ordentligt. Högtalaren på 100 watt vibrerar och ger ifrån sig ett dovt ”elektriskt” ljud. — Har man en sändare slipper man trassla in benen i sladden.
Så slår han ner handen över strängarna. BAAAAMMM!! Plötsligt verkar den trånga replokalen alldeles för liten. Ljudet skulle räcka till en konsert på Globen eller Scandinavium. Så känns det en halvmeter från högtalaren.
Carpe Diem drar igång. Första låten heter ”You are all I want”. I mitten av låten drar de ned tempot. För showens skull presenterar Martin bandet. I mikrofonen ropar han:
— På trummor: Caroline Engdahl, bas: David Holmén, gitarr: Ola Nordhal. Och på synt: Johan Lundgren.

Krämar på med 550 w

Replokalen är så liten att bandet har svårt att få plats med alla instrument, förstärkare och högtalare. Gitarristerna Martin, Ola och David får vända sig mot trummisen Caroline för att kunna spela. Johan på synten står också vänd in mot rummet. Här är det inte fråga om att spela på någon stor scen.
Men det gör inget. Sällan har ett så litet rum upplevt ett sådant drag. Det är tur att replokalen ligger i ett industriområde i Varbergs utkanter. Sammanlagt finns det högtalare på 550 watt i rummet.
De flesta i gruppen har spelat tillsammans i tre år. Ända från början var det hårdrock som gällde. Det är en musikstil som har fått helt fel rykte, tycker de.
— Hårdrock är inte bara gap och skrik. Man måste kunna spela musik också. Det är faktiskt lika svårt som att spela klassiskt, säger Martin.
De andra i bandet håller inte riktigt med. Klassisk musik är nog svårare. Men att de ägnar mycket tid åt sin musik är klart. De skriver sina låtar själva och kämpar för att bli kända.
— Musiken är viktig men det räcker inte för att bli känd, säger Martin.
— Man måste sköta marknadsföringen också.
Martin menar till exempel att man måste ringa till tidningar för att höra om de vill skriva om bandet. De ska också spela in en demotejp som de kan skicka till olika skivbolag.
— Man måste jobba för att bli känd. Vi försöker göra så att folk känner till oss.
Martin är yngst i bandet. Trots det är alla överens om att han är ledaren, i alla fall när det gäller att jobba för att bandet ska bli känt.
— Vi vill visa andra vad vi går för. Det är så många som säger att det inte kommer att bli något av det här bandet. Vi vill visa att det går. Därför vill vi bli kända.
Men att bli känd är inte bara bra, tycker Martin och de andra i bandet. Det får inte gå för fort. Martin skojar och säger att det måste vara jobbigt när alla fansen vill ta på kroppen. Caroline tar det lugnt och menar att än så länge är de för unga för att bli riktigt kända. Det räcker med att spela på ungdomsgårdar och i nöjesparken i Varberg. Som mest har cirka 300 varit och lyssnat på dem.
— Det är en underbar känsla att få igång publiken, säger Martin. Och att veta att de har gått dit bara för att lyssna på oss.

Carro lugnar killarna

Han är ganska kaxig, Martin. Han lever för sin musik och säger saker som: ”Att spela rock är ibland viktigare än att gå i skolan”, ”Man måste spela järnet och våga visa upp sig.”
— Men, säger han, ibland blir det för mycket av mig. Då får Carro lugna ner mig.
Caroline är lugn. Hon ler, där hon sitter bakom trummorna.
— Hon är drottningen — Caroline the queen, säger Martin.
Martin och Ola har en riktigt stor idol — gitarristen Yngwie Malmsteen.
— Honom skulle vi vilja träffa. Inte bara ha hans autograf, utan verkligen sitta ner och snacka.
— Han har säkert mycket att berätta för oss.

Rock bättre än hip hop

Något som hårdrockarna Carpe Diem inte tycker om är hip hop, Army of Lovers och New Kids On The Block. De fuskar och spelar inte sin egen musik, tycker de.
— Utan marknadsföring kommer man ingenstan. Men att inte spela själva och ändå lyckas, det är för mycket, säger Ola.
Carpe Diem spelar varenda ton själva. De ger allt och rockar järnet i det lilla rummet utanför Varberg. Vem vet, kanske de kommer att lyckas.

Martin Svensson blev väldigt känd 1999, som soloartist med låten "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow". /Blaskoteket-red