För många TV-tittare är han bara den där tungvrickande gitarristen med det långa håret. De som är lite mer musikintresserade känner till att han har spelat med de flesta svenska artister. Men få svenskar vet nog hur stor Janne Schaffer egentligen är. När han i år firar 20-årsjubileum som musiker har han bortåt 500 skivinspelningar bakom sig. Han har en plats i CBS världsorkester och har turnerat med USA:s och Europas främsta rock- och jazzmusiker. I en lång intervju berättar här Janne om sina 20 år på all världens scener och studios.

Namnet Janne Schaffer uttalas med stor respekt i internationella musikerkretsar. Och nu tycks den svenska publiken vara på väg att återupptäcka honom.
— Under de senaste två åren har J:son och jag upplevt något av en revival, säger Janne.
Vi möts i hans villa i Bromma en kulen söndag i slutet på april. Schaffer ser pigg och utvilad ut trots att han så sent som natten före avslutade en fem veckor lång Europaturné med gruppen Hörselmat. Där ingår förutom Janne Schaffer, Björn J:son Lindh på flöjt, Stefan Nilsson, klaviatur, Christer Veltman, bas och Per Lindwall, trummor.
— En fantastisk turné, säger Janne. Fulla hus nästan överallt. Från Zürich till Växjö och Oslo. Det beror förstås delvis på att vi numera är etablerade och har en stadig publik. Fast den verkar också förändras — och breddas. Det kommer folk som verkligen gillar musik utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det tycker jag är enormt positivt.
Under turnén framförde Hörselmat också kompositören, arrangören och körledaren Leif Strands fredsmässa på det stora kristna fredsmötet i Uppsala. Då medverkade precis som på LP:n ”Missa pro pace” Leif Strand och hans 16 man starka kammarkör.
— Det var en upplevelse verkligen. Vi spelade vid midnatt i domkyrkan som var smockfull. Det var minst 2 000 människor därinne och en stämning som… ja, den går bara inte att beskriva.
Janne Schaffers musikaliska karriär började 1963. Då tog han ett sabbatsår från plugget för att under ett halvår spela med dansbandet Chick & Noisemen som norrmannen Erik Wangberg ledde. Wangberg flyttade senare till USA där han blev en framgångsrik skivproducent känd under namnet ”Eric the Norwegian”.
— Tiden i Noisemen var jävligt lärorik. Vi spelade ofta sex timmar per kväll. Från 20 till 02.
— Men jag insåg snart att det inte var min stil. Jag ville att publiken skulle lyssna till musiken i stället för att bara ha den som en förevändning för att jaga brudar.
Janne återvände till gymnasiet och tog studenten. 1964 började han i Sleepstones, en grupp som stod på en stabil grund av Rythm & Blues och där sångaren hette Ted Åström. Sleepstones blev ett av Sveriges mest kända band i mitten på 60-talet.
— Fast vi nådde inga större kommersiella framgångar. Vi var mest inne bland andra musiker. Jag minns att folk från Tages och Hep Stars brukade komma när vi lirade. Det var bara i Göteborg som vi var riktigt populära. Där har musikintresset alltid varit stort.
Efter bråk med sin manager bytte Sleepstones namn till Attractions. 1968 lämnade Janne Schaffer gruppen och hoppade in i Grapes of Wrath, ett band som hade en lätt intellektuell prägel och spelade mycket på studentklubbar. De gjorde också musiken till den svenska långfilmen ”Deserter USA”.
Nästa band blev Opus 3 som Janne bildade tillsammans med Björn Stolt och Ola Brunkert. Ibland satt Björn Skifs in och sjöng. 1969-70 var upplösningens år inom svensk rockmusik.
— Då splittrades nästan alla band, berättar Janne. Massor av musiker gled omkring och det uppstod mängder av olika konstellationer. Många av dom varade bara några veckor.
— I den vevan bildades Betong där bland andra basisten Göran Lagerberg från Tages och radioprataren Janne Forsell ingick. Janne var visserligen ingen musiker man han dunkade lite congas och skrek i miken då och då. Ibland höll han tal till publiken. Det var ofta lite happening över Betongs spelningar.
När Björn Skifs spelade in sin första solo-LP ”Both Sides Now” 1970 fick Janne Schaffer chansen att vara med.
— Jag kunde ju läsa noter rätt skapligt och hade lite hum om harmonilära. Det var rätt ovanligt på den tiden.
Producenten Sven-Olof Walldorff blev förtjust över Jannes insats och under de följande åren gjorde han massor av studiojobb, bl a med Lena Andersson, Cornelis Vreeswijk, Lena Granhagen, Red Mitchell och Barbro Hörberg.
För jämt tio år sen, 1973, mötte Janne Schaffer flöjtisten, pianisten och kompositören Björn J:son Lindh och ljuv musik uppstod bokstavligt talat. J:son medverkar på Jannes sex egna LP-skivor och Janne finns med på nio av Björns sammanlagt tio solo-LP. I tio år har de också haft gruppen Hörselmat och spelat tillsammans i en lång rad olika sammanhang, inte minst i radio och TV.
— Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det gick till när vi träffades, säger Janne. Men vi började lira ihop och efter något år hade vi funnit en naturlig musikalisk form. En grundförutsättning för att skapa bra musik är ju att man känner varann både personligt och musikaliskt. Och det gör J:son och jag, även om våra karaktärer är rätt olika.
— Det går inte att sätta någon sorts etikett på den musik vi gör. Men jag tycker att begreppet senti-musik som Kjell Alinge har myntat passar rätt bra. Vi blandar helt enkelt lite av varje av… ja, av allting.
— I Sleepstones körde vi mest blues. Det var i första hand John Mayall och Eric Clapton som gällde. Men jag tröttnade och ville gå längre, utvecklas vidare. Så jag började lyssna mycket på jazz, alltså vad som på den tiden räknades som jazz: Gary Burton, Keith Jarret, Charles Loyd.
— Och när jag började med Grapes of Wrath och Opus 3 blev det musik som låg mer åt jazzhållet. Låtarna var längre än tre minuter och helt instrumentala. Jag sjunger förresten otroligt dåligt, klarar knappt en stämma ens hjälpligt även om jag finns med i kören på ”Banankontakt”.
— Rent tekniskt bestod det jazziga väl mest i att vi använde förminskade ackord, maj9:or och plusackord. I dag är det allmängods bland rockmusiker men då var det annorlunda. Sen finns det ju alltid konservativa rockdiggare som hävdar att rock ska låta likadant nu som för 20 år sen.
Andra gitarrister blir ofta smått lyriska när de talar om Janne Schaffers teknik och hans suveräna förmåga att behärska sitt instrument. Men själv vill han tona ner den biten.
— Tekniken var nog viktigare förr. Nu är gestaltningen viktigare. Själva sättet att spela på betyder mycket, liksom tanken och känslan. Åtminstone för oss i Hörselmat som ju spelar någon form av… idémusik kanske man kan säga.
Uttalandet betyder naturligtvis inte att Janne Schaffer har slutat att förkovra sig på gitarren. Han övar två timmar varje dag.
— Men ibland håller jag upp en hel vecka. Det måste jag göra. Då märker jag direkt att det blir en tempoförlust. Det tar ett bra tag innan jag kommer upp i samma nivå som före uppehållet.
Kan du spela allting?
— Nej, hahaha. Klassisk musik är jag till exempel rätt dålig på. Jag spelade visserligen Bach tillsammans med Rune Gustafsson på en platta. Men jag kände direkt att det inte var min grej.
Hur går det till när ni repar in en ny låt i Hörselmat?
— Oftast är det J:son eller jag som har en idé nedtecknad på noter. Men låten är aldrig färdigarrad utan sen känner vi oss för och testar lite olika varianter. Vi är ju både öppna och kreativa (skratt). Efter tre-fyra gånger slänger vi noterna och försöker spela utantill. Men eftersom vi känner varann så väl brukar slutresultatet hamna ganska nära den ursprungliga idén.
— Vi improviserar faktiskt inte särskilt mycket. Det är bara i ett par låtar.
En av hemligheterna bakom Janne Schaffers framgångar är — förutom att han är en lysande gitarrist — hans förmåga att ständigt skapa nya ljud. När man talar med branschfolk är det en vanlig uppfattning att Janne är en av de få gitarrister, ja, musiker över huvud taget, som använder elektroniska hjälpmedel på ett genomtänkt och intelligent sätt — inte bara som effekter för dess egen skull.
— Det tar lång tid att lära sej hantera pedaler av olika slag, säger han. Sen måste man se till att man verkligen styr pedalerna och inte tvärtom. Och de flesta försök leder ingenstans — det är viktigt att inse. Ojoj, så mycket jag har rensat bort under åren.
På scen använder Janne ett MXR-chorus som är kopplat till två förstärkare för att ge stereoeffekt. Han utnyttjar också ett Morley-eko, volympedal, kompressor och overdrive.
I studion händer det, om än inte särskilt ofta, att han använder wah-wah-pedal. Och ibland kommer också ”en konstig Morley-pedal med ett vansinnigt ljud” fram.
— Den använde jag tillsammans med wah-wah-pedalen när jag gjorde musiken till filmen ”Sista dansen”. Då räckte det med dom två pedalerna för att bland annat ljudillustrera en hel bilkrasch.
— Jag håller inte med dom som påstår att tekniska hjälpmedel är ett hot mot musikerna eller till och med mot musiken som sådan. En trummaskin kan till exempel aldrig ersätta en levande trummis eftersom den tröttar ut örat ganska fort. Men när en riktig trummis spelar är det de små, små felmarginalerna som gör musiken levande. Eller till konst eller vad man nu vill kalla det.
— Just nu är jag rätt sugen på en gitarrsynt. Roland har kommit med en modell som jag tror är ett steg i rätt riktning. Man måste ju hela tiden hålla i minnet att gitarrsynten är ett eget instrument som aldrig kan ersätta en gitarr. På samma sätt kan en klaviatur-synt aldrig ersätta en flygel eller ett elpiano. Eller en symfoniorkester.
Vilken sorts förstärkare använder du?
— På scen brukar jag ha tre stycken. Två som Halkan (Janne Hallqvist, smått legendarisk musikhandlare och förstärkarbyggare från Stockholm) har byggt. Dom har väl inget speciellt namn men jag brukar kalla dom Halkans amps de Luxe (skratt). Fråga mig inte hur många watt dom är på för det vet jag inte. Sen brukar jag också ha en Music Man, jag vet faktiskt inte effekten på den heller. Men jag gillar den.
— När jag är i studio kör jag på en 100 watts Booggie. Den är känslig och svår att ställa in och lämpar sig inte så bra på scen. Men vilket ljud den ger! Visserligen säger många att transistorförstärkare numera är lika bra som rör. Men jag tycker ändå att rörförstärkare ger ett speciellt ljud.
Gitarrerna?
— Mest spelar jag på min Gibson Les Paul från 1959. Den köpte jag 1966 då Eric Clapton var min stora förebild. Jag fick den för 1 200 kronor. Det var ungefär vad en begagnad elgitarr kostade på den tiden, oavsett märket. Strax därpå började priserna stiga. I dag är den nog värd mellan 20 000 och 25 000.
— Så har jag två strator (Fender Stratocaster). En från 1962 och en från 1964. Och en Telecaster.
— Fast stratan från 62 är bäst. Den brukar jag använda i ballader och lite lugnare låtar.
Självfallet har Janne Schaffer också ett antal akustiska gitarrer. En nylon-strängad Bolin och stålsträngad Epiphone. Samt vad han kort och gott kallar ”en tolvsträngad”.
Vad är det som gör att Gibson och Fender från 50- och tidigt 60-tal anses överlägsna de som tillverkas i dag?
— Kvaliteten. De är handgjorda och stämmer exakt. Barney Kessel (en av USA:s främsta jazzgitarrister) hävdar att före Vietnamkriget användes en kopparlegering som gjorde att mikarna tog upp ljudet perfekt. Men när kriget kom igång gick det mesta av kopparn till krigsindustrin. Samtidigt fick gitarrfabrikerna fram en ny legering som var nästan — men inte riktigt lika bra som den av koppar. Jag vet inte om det är sant, men de gamla exemplaren ger bättre utljud.
Under 70-talet har Janne Schaffer haft stora internationella framgångar. Han har framträtt i massor av olika sammanhang i Tyskland, Frankrike, England, Schweiz, Norge, Irland, Italien, ja, i stort sett hela Europa.
Och 1974 kom Den Störa Grejen.
Genom kompisarna Johnny Gustafsson och Pete Robinson fick Janne jobb i Shawn Philips band under en stor turné i USA och Canada. Bandet genomförde 45 konserter på 48 dar.
— En fantastisk upplevelse. Vi hade 15 roddar som fixade allting och vi flög till nya städer varje dag.
— Först skulle vi repa en vecka i Philadelphia. Men repetitioner var det bara till namnet. Vi jammade hela tiden i stället. När vi sen stod på scen körde Shawn Philips låtar som jag aldrig hade hört tidigare. Men det var bara att luska ut tonarten och hänga med så gott det gick.
— Du vet, bara känslan att stå på scenen på Roxy i Los Angeles. Helt otroligt. Efteråt fick jag reda på att grabbarna i Toto satt på första raden — och gillade musiken. Dom brukar säga i USA att musiker bara inte får misslyckas i Los Angeles och New York. Misslyckas får man ju i och för sej aldrig göra men speciellt inte där.
— Jag köpte massor av plattor och hade övervikt för 1 500 kronor när jag flög hem från LA till Stockholm. Men Shawn Philips manager pröjsade övervikten. Schysst.
Sen dess har Janne besökt USA åtskilliga gånger för lanseringar och skivinspelningar med såväl svenska som amerikanska musiker.
1976 spelade Janne Schaffer in LP:n ”Katharsis” tillsammans med J:son, Lars Jansson, Stefan Brolund och Malando Gassama. ”Vackert, Janne Schaffer”, löd rubriken i Expressen och de svenska recensenterna var eniga: det här var en verklig höjdarplatta.
”Katharsis” nådde USA och fick lysande kritik i Rolling Stone, landets ledande rocktidning. Det ledde i sin tur till att Janne kunde notera en ny höjdpunkt i sin karriär: han blev uttagen till CBS 20 man starka världsorkester som spelade i Montreux 1977. Det var ett band som vimlade av världsstjärnor: Stan Getz, Alphonso Johnson, Dexter Gordon, George Duke, Eric Gale, Billy Cobham för att bara nämna några.
Konserten spelades in på skiva och sändes i TV.
— Jag har aldrig i mitt liv varit så nervös som den gången, berättar Janne. Vi repade i två dar och det var rena katastrofen för min del. Ingenting funkade. Jag fick knappt en blund på två dygn och var helt färdig. Men precis innan vi skulle in på scen blev jag plötsligt dödscool. Jag hade faktiskt ett solo i öppningslåten och det satt perfekt. Bobby James som ledde orkestern gav mej ett uppmuntrande leende och när jag sen hörde nån i publiken skrika ”heja Janne” visste jag att det skulle gå vägen.
På hemmaplan blev Janne Schaffer känd för hela svenska folket när han fick jobb i Lasse Samuelssons husband i TV-programmet ”Oppopoppa” 1972. Hans tungvrickande och vilda grimaserande gjorde honom till idol och gav honom epitetet ”gitarristen som spelar med hela ansiktet”.
Samtidigt dök han upp i mer seriösa sammanhang, ofta tillsammans med jazztungviktarna Arne Domnerus, Bengt Hallberg och George Riedel.
Han har också gjort musik för barn tillsammans med James Hollingworth och senare med Lasse Åberg i Electric Banana Band.
— Vi har vansinnigt kul när vi jobbar. Det är skönt med en motvikt till den musik jag pysslar med i vanliga fall. Det betyder inte att vi tramsar eller så. Tvärtom. Jag står verkligen för Electric Banana Bands musik.
— Det finns ingen anledning att göra sej till när man gör musik för barn. En del tror att det finns en gräns mellan vuxenmusik och barnmusik. Så är det inte. Dom flesta ungar gillar ju till exempel Elvis. Dom härmar honom och hans sätt att sjunga på vokalerna.
På senare tid har Janne vid sidan om sina proffsjobb spelat tillsammans med amatörer i workshops, på skolor och fritidsgårdar.
— Musiken har ju både en känslomässig och kulturell funktion, säger han. Och en social, inte minst. Därför är det hemskt att kulturbidragen sänks när tiderna blir svårare. Jämför med hur mycket pengar idrotten får.
— Det finns så mycket musikbegåvade människor i Sverige som vi borde vara rädda om och ta tillvara på. Det gäller inte bara rock utan också klassisk musik. Titta bara på Adolf Fredriks musikgymnasium som Stockholmspolitikerna nu flyttar ut. Ett vansinnigt beslut.
När jag frågar Janne Schaffer om vilka hans egna gitarrfavoriter är svarar han undvikande men reser sej plötsligt ur soffan och tar fram en LP.
— Den här killen ska du lyssna på. Honom vill jag gärna puffa lite för.
Rummet fylls av ett melodiskt tema som upprepas gång på gång, hela tiden med små förskjutningar och diskreta ändringar.
Mannen som spelar är schweizare, heter Andreas Vollenweider och han instrument är — elharpa!
Så typiskt för Janne Schaffer. Och visst finns det klara likheter mellan honom och Vollenweider: båda kombinerar en glimrande teknik med fantasi — och humor.
Närmast ska Janne till Åre tillsammans med Electric Banana Band. Sedan väntar spelningar med radiojazz-gruppen, Griegfestival i Norge med en amerikansk kör, USA-turné, diverse spelningar med Hörselmat, Piteåfestivalen, Västerviksfestivalen, Kristianstadsfestivalen — dit Alphonso Johnson kommer. Dessutom ska han spela in en ny skiva med Electric Banana Band.
— Sen blir det väl en del ströjobb vid sidan om. Och jag skulle vilja göra mer filmmusik, det är enormt inspirerande.
Säger Janne Schaffer och småler åt frågan när han tänker pusta ut och ta semester.
— Det gör jag då och då. När jag har lite tid över.

Så här såg Sleepstones ut under den aktiva perioden. Fr.v. Ted Åström, Per Sahlberg, Janne, Hans Lundquist och Per-Olof Alm.