De har en egen studio, en färsk Grammis och fans som Joe Clausell och Basement Jaxx. Men Spånka NKPG har tvingats stå ut med mycket för att få göra Sveriges kanske allra bästa house.

»BOM-BIDI-BAM-bidi-bom-bidi-up-jumps-the-boogie to the beat. Aaah kom igen Stockholm, can I get a soulclap!?! Det här är soul, soul från Norrköping, från hjärtat, från oss till er! Jag är ledsen för de makalöst dåliga mixarna, men vi är Spånka NKPG och vi är här för att frälsa er och så!«

Anders »Gresse« Grentzelius har botat årets jobbigaste bakfylla med öl. Det är dagen efter Grammisgalan och han eldar på publiken på Champ, en ny houseklubb på en av Stockholms flashigare barer. Och när Gresse skriker om Grammisgalan skriker publiken tillbaka.
I går vann Spånka en Grammis i kategorin klubb/dans och senast jag såg Gresse stod han och viftade med plaketten till M.O.P.S »Ante Up« på efterfestens dansgolv. Någon berättar för mig att priset inte fick följa med till Spy Bar sen. »Aldrig i livet du, då var den redan på väg hem till Norrköping!«

NÅGRA VECKOR TIDIGARE. Jag och Sharon, tolv år, sitter på varsin plaststol i en barack som heter Kungsgrillen och ligger i Norrköping. »Fan vilket väder«, säger hon åt snöslasket utanför medan vi väntar på en Calzone, en Capriciosa, en Hawaii och Gresse, pappa till Sharon och Spånka NKPG:s mest pratglada låtskrivare och producent.
Dörren öppnas och Gresse lyser upp när han ser vad som är på TV:n ovanför disken.
— Åh kolla Sharon, det är Stefan och Krister! Du gillar ju dem jättemycket!
— Eh, nej pappa, jag har aldrig sagt att jag gillar dem. Jag tycker att de är lite roliga. Robert Gustafsson är mycket bättre.
— Jahaja.
Gresse vecklar upp Norrköpings Tidningar som han har varit och köpt. Det är en helsida om Spånka i nöjesdelen, en artikel inför Grammisgalan. I den pratar Gresse om Norrköpings Symfoniorkester, stadens andra chans att vinna en Grammis i år. Han påstås ha sagt att »det skulle vara häftigt att göra något med Symfoniorkestern« med »stor ironi i rösten«. Själv tycker han att det blev konstigt.
— Jag tror inte han som intervjuade mig fattade riktigt, jag skulle ju verkligen tycka att det vore såå grymt att spela in med den orkestern alltså. Fatta vilka discostråkar de har där!
Fatta vilka discostråkar Spånka redan har. Sedan starten 1996 har de under namnen Royal Family, NBF, Dukes of Disco och Spånka Tillsammans släppt skivor fulla med något av den bästa house som har gjorts för ett svenskt dansgolv. De har spelat som galningar över hela Sverige, och varje liten klubb, varje liten studentnation med självaktning, varje liten festival och varje människa med det minsta intresse för svensk dansmusik har någon gång stött på Spånka NKPG. I form av ljud från ett festivaltält, samlingen »Spånka NKPG Volume One« eller bara för att man har sprungit in i Gresse på en efterfest någonstans.

TIDIGARE PÅ DAGEN hämtar Gresse och Sharon upp mig på Norrköpings station. Det första som händer är självklart att en spårvagn, på pricken lik den som finns på Spånkas CD-omslag, rullar förbi. Spånka är norrköpingsslang för spårvagn och uttalas ungefär som det låter. »Spånka pronounces sponka and sounds like good music« säger de till utlänningar.
Gresse går snabbt och nynnar som en galning.
— Jag har en låt i huvudet, den är helt omöjlig att få bort, något med Luther Vandross tror jag. Jag hittade ett gammalt kassettband i dag som jag fick av en engelsman när jag var i Dahab 1987. Det är bara så jävla bra. Jag satte mig ner med hörlurarna och bara WOW, jag hade aldrig hört något liknande. Massor av åttiotalssoul. Det var då allt det här började.
Vi går och köper bullar på Domus. I kön pratar vi om Spånkas kommande spelning på Popstad i Skellefteå och jag får höra historier om några av de blötaste spelningar de har genomfört genom åren. Nu ska det sändas live i P3 och ingen i bandet får dricka något före. När jag och Sharon har köpt läsk till bullarna börjar vi gå mot Spånkas studio och Gresse flackar med blicken när han erkänner att han är sjukt nervös inför Popstad.
— Fan, tänk om man bara ballar ur. Bara WAAAODUO och börjar dra vitsar i stället. Roliga historier över ett housebeat liksom. Jag måste fan skärpa mig.
Spånkas studio är rätt mysig. Det är ett kök, ett rum med en massa skräp och skivor i, ett rum för själva studion, ett bås för sångpålägg och en bastu.
Vi bjuder Bosse Smedborg, gitarrist och så pass mycket VD och manager att han kallas »Don Bo«, och Frosche, som sjunger, på bullar och pratar om gamla tider.
BOSSE: För många många år sen hade vi ett discoband och det var faktiskt spelningarna med det som finansierade vår första skiva. Till vår allra första spelning hade vi gjort världens dräkter och fixat jättemycket. Tanken var att vi skulle springa in på scenen till ett svulstigt intro och så skulle vi skrika en text. »Is it an aeroplane? No it’s a discoplane!« Eller hur det nu var. Tyvärr hade någon kopplat hela ljusanläggningen på samma säkring som allt det andra, så när ljuset slogs på blev det överbelastat och allt bara dog. Vi stod där framför 250 personer i våra discodräkter och bara »aaaaaaaa, is it an aeroplane, no it’s a eeaah…«. Vi fick ta allt från början, och då hände samma sak igen. Vi kom på sen att vi borde nog flytta lite grejer från det där uttaget. Det var förresten du Gresse som hade satt allt där.
GRESSE: Det var det inte alls! Hur som helst, sammanfattningsvis kan jag väl säga att det är mycket man får stå ut med för att få göra lite house. Men än så länge tror jag inte att vi har legat med någon för att få göra det, va?
Har ni fått ligga med någon för att ni gör house då?
— Nej, hahaha. Det funkar nog tyvärr båda vägarna det där.
Men allvarligt, hur mycket skulle ni kunna göra för att tjäna massor av pengar? Skulle ni sampla »Rapper’s Delight« för att få en radiohit?
BOSSE: Nej jag tror inte det. Vi gör ju musiken själva, vår musik är något som vi har gjort, den skapas ju här i studion eller när vi går omkring i Norrköping. Det är vi stolta över. Det är inte så att vi gräver i skivbacken efter nästa hit. De samplingar vi har är bara som kryddor och det var nog förresten jävligt längesen vi använde en över huvud taget. Självklart vill ju vi också bli rika, men i så fall på vår egen musik.
GRESSE: Mouahahaha! Du kan ju komma tillbaka om tre år och fråga lite mer om det där med pengar. »Hur var det egentligen med godisregnet ni hade på oss, och de där clowndräkterna på McDonalds?« »Ja, eeeh, det var väl inget…« »ICA MAXI Tour då?« »Jomen den står vi för, absolut!« »Och smurfrösterna på nya skivan?« »Ja, det är det senaste.«

ATT GÖRA HOUSE i Sverige ger inte massor av pengar. Spånkas singlar betalar oftast sig själva, inte mer och CD:n från förra året har givit ett blygsamt överskott.
Men de har varit i närheten av större saker, och större pengar. Deras musik har spelats runt om i världen, av alla från Joe Claussell, Ian Pooley och Jazzanova till Basement Jaxx. På Hultsfred i somras spelade Spånka samma dag som DJ Rasoul från Naked Music, deephousebolaget från New York som har gått från klarhet till klarhet till ett fett internationellt kontrakt med Virgin. Rasoul och Nakeds Miguel Migs blev så imponerad av Spånka att de började diskutera ett samarbete.
GRESSE: Men sen dess har det inte hänt ett jävla dugg. Vi mailade fram och tillbaka men inget mer. Migs gjorde ju en remix åt henne, vad heter hon, hatobjektet nummer ett? Britney, ja just det. Det tycker jag var fel steg av honom att ta när han kunde ha gjort en åt oss. Hehe.
BOSSE: Men det roligaste var ju att han faktiskt kände till oss innan. De hade faktiskt hört skivorna, och det är det bästa av allt, att någon i New York kan köpa Spånka. Eller som när man får ett mail från nån DJ som skriver »ni ska veta att i kväll kommer femhundra pers i Chicago att hoppa till er musik«. »They went ballistic«, brukar de skriva. Det är ju fantastiskt.
GRESSE: Eller den där japanen som mailade och berättade att han hade spelat Spånka på Mary J. Bliges efterfest i Milwaukee och att hon hade dansat som fan. »Do you know who she is?«, frågade han. »Yes«, svarade vi.
FROSCHE: Jag tycker faktiskt att vi har kommit jävligt långt ändå. Det här är ju en dröm som vi hade för säkert tio år sen, »fan vad coolt att ha en studio och ett eget bolag, här i Norrköping.« Och nu lever vi faktiskt i en dröm som delvis har blivit sann. Bara den här studion liksom, vi har fan bastu!
Och nu är ni nominerade till Grammis, hur ska ni tackla det egentligen?
GRESSE: Äh, vi går dit, super oss fulla och går hem. Och så går vi bakom kändisarna så att vi är med i TV. Och springer efter dem. »EEEEE-Type, får vi remixa dig?«
BOSSE: Jag har inte reflekterat så mycket över det där, förutom att jag ska ha den där Grammisen.
GRESSE: Men du kan ju inte resonera så där Bosse, då blir du ju besviken och ledsen om du inte får den!

NÄSTA GÅNG JAG träffar Spånka springer de genom en korridor i Globen på väg in i närmaste bar. »WAAAA, SÅ JÄVLA SKÖNT!«, skriker Bosse och samtidigt som han kramar Grammisplaketten frågar han om det lät löjligt när han höll tacktal. Jag svarar att det gjorde det inte alls och undrar vart Gresse har tagit vägen. »Eeeh, inte vet jag, han sitter väl kvar på sin plats och kollar på Sahara Hotnights eller nåt«, säger Bosse och lägger sig över bardisken.
Inne på läktaren sitter Gresse på en ensam bänkrad och stirrar upp mot Globens jumbotron. Han är prydligt nyklippt och ser mycket yngre ut än senast.
— Nu är vi ju klara, mumlar han. Det är ju bra, nu har de ju gjort vår kategori, då kan man ta det lugnt. Dricka öl och så… vi är ju färdiga nu liksom. Det var ju bra det här.
Gresse stirrar tomt ut i Globen några minuter till, och sen vaknar han till.
— Jo, alltså, jag sitter och snackar med hon den blonda i Friends här, hon är ju grymt trevlig alltså, och nu är hon och köper öl till mig! Men fan alltså, Bosse var ju löjlig där uppe på scenen! Jag skulle ha tagit det där och bara PUNAAAAANY! Eller nåt sånt. Du vet, något roligt.

SPÅNKA NKPG BESTÅR ÄVEN AV FREDRIK BJUVANDER OCH PETTER EDLUND. LIVE HAR DE DESSUTOM MED SIG EN KILLE SOM KALLAS SAXOFONMANNEN. DE ÄR ALLTID AKTUELLA MED TOLVOR, NÄRMAST »FALLING« MED DUKES OF DISCO OCH SAMLINGEN »SPÅNKA NKPG VOLUME ONE«. NÄSTA SAMLING KOMMER I HÖST.