Bingsjös spelmansstämma i Dalarna känner de flesta till. Åtminstone de 30.000 entusiaster som varje år trampar ner åkrar, häckar och trädgårdar i bygden.
Päkkos Gustaf är bofast. En spelman som upprätthåller traditionerna efter de andra Bingsjöspelemännen som Hjort Anders och Pekkos Per.
En musiker med fötterna djupt förankrade i den karga svenska landsbygd.

Päkkos Gustaf sitter jäms med matbordet och tittar ut i evigheten. Han trummar lite spänt med fingrarna, kisar med ögonen och väser ”ah” och ”nej” och ”inte bra, för snabbt på ettan” och ”där var jag för nervös”.
På skivtallriken snurrar en svart vinylskiva med en etikett med texten ”provskiva från Grammoplast”.
Päkkos Gustaf med adressen Bingsjö i Dalarna sitter och lyssnar på sig själv i tillpressad form. Han är självkritisk på gränsen till självutplånande, kommer hela tiden med påpekanden om bristande ”tonkvalitet”, om låtar som inte borde vara med, om sin egen bristande teknik. MEN ändå:
— Har man tatt fan i båten får man ro han i land.
Efter att ha samtalat ett par timmar sammanfattar Gustaf det hela i ett ordspråk när vi står ute på gården. Gustaf har gjort en skiva och så den blev, fick den bli. Nå’t annat finns inte. Den kunde blivit bättre, jodå. Och den kunde blivit sämre, jodå.

Farfars farfar

Vi står ute på tunet på Päkkosgården och blickar ner över Bingsjö. Om väggar kunde tala skulle dessa väggar berätta om spelmän, oj, oj, oj. Om Päkkos Hans (Gustafs far), om Nylandspojkarna, om Pilt Olle, Junkas Jonas, om Hjort Anders och alla de andra Bingsjöspelmännen och sist men inte minst om en av Gustafs anfäder (”få se nu, var det farfars farfar?”) Pekkos Per. 1800-talets storspelman i Bingsjö som kunde förtjäna upp till 100 riksdaler på ett bröllop (gissa om det var pengar…)
— Du vet, säger han, när dom får höra att man bor på Päkkosgården så förväntar dom sig att man skall spela som en liten jäkel och det kan ju förstås kännas lite jäkligt ibland.
Det som tynger är inte traditionen, utan folks förväntningar på vad traditionen är.
— Traditionen är viktig, men den försvinner när ingen går in för att bevara den. Dialekten i spelet försvinner. Du vet, ungdomen liftar runt hela sommaren med fiolen på ryggen och lär sig en låt här och en låt där. Nej, dom skulle isolera sig ett tag på en plats och lära sig spelet där. Sen kan dom fortsätta med annat.
Att förklara vad ”dialekt” betyder är lite knepigt. Men det är ungefär som när man hör när det är en jazztrummis som försöker spela rock och viceversa. Man har en del karaktäristika när man angriper en låt, man har en speciell ”dialekt”. Gustaf har lärt sig Bingsjösättet att angripa en låt, han spelar med ”Bingsjödialekt”.
Gustaf har lite svårt att spela nu. Han har hållit på att bryta sten på åkrarna. På två av fingrarna sitter det plåster.
Folk får lätt för sig att Päkkos Gustaf uppbär nå’n slags konstnärslön och sitter hemma och spelar fiol hela dagarna och är pittoresk, men så är det inte. Det kanske till och med är så att Gustaf har mindre möjlighet att spela än vad folk tror. Sådan är ju bondens årsrytm. På vintern är det mindre att göra, lika med mer fiolspel. På sommaren intensivt arbete med djur och jord, lika med mindre, ja rent utav inget fiolspel. På sommaren när vanligt folk spelar fiol som mest, jobbar Gustaf som mest ute på åkrarna och klämmer fingrarna blodiga för att få allt i ordning inför Stämman.
Stämman är Bingsjöstämman förstås. Den första onsdagen i juli brukar det vara då sisådär en 30 000 medborgare som gör en utflykt till den lilla byn i Rättviks Finnmark. Alla styr stegen upp mot Päkkos och Danielsgårdarna som ligger längst upp i Bingsjö med milsvid, svidande, utsikt mot Hälsingland.

30 000 pers i trädgården

30 000 personer som trampar omkring i familjen Päkkos (Gustaf och Svea med barnen Lisbet och Hans) trädgård, äter matsäck på deras åkrar, somnar i deras häckar. En hel del av dom går in och fikar i själva mangårdsbyggnaden. De så att säga sätter sig i familjen Päkkos knä.
Blir det inte lite tungt?
— Nja, inte blir det mycket sovande under ett par dagar. De första kommer redan på söndag kväll och är nere vid dansbanan och spelar och stampar. Sen väller det in folk fram till onsdagen och på den natten sover jag ingenting. Men det värsta kommer dagen efter när vi skall städa upp. Oj, oj, oj…
För några år sedan var det så skräpigt så Gustaf och Svea gick till tidningarna och hotade med att sluta med stämman om det inte blev bättring. (”Det var kycklingben fullt så det såg ut som om det hade varit timring…”) Dessbättre bättrade man (publiken) sig och hotet behövde aldrig verkställas.
I år var det 13:e gången. Första gången var 1969. Då som nu ingick det i Musik vid Siljan.
— Pål Olle och jag spelade i kyrkan härnere, berättar Gustaf, och det var så mycket folk så vi stod uppklämda mot altaret. Hur vi kunde spela fattar jag inte än idag. Efteråt smet vi ut genom fönstret i sakristian och hamnade rakt i famnen på prostinnan. Sen sprang jag upp till Päkkosgården och gick inte ut nå’ mera. Den gången var det ändå bara 450 personer, sen har det ju ökat stadigt år för år. Nu verkar det som om vi nått en kulmen.
I år var Sveriges Radio (Riksradion kallar dom sig visst) och direktsände från Bingsjö i stereo. För en gångs skull hade man satsat lika mycket på ett musikevenemang som ett sportevenemang. 4-5 reportrar, 5 tekniker från radion, två från televerket, en producent, Christina Mattson, och en programledare, Bengt Emil Jonsson sände från Bingsjö i olika pass under kvällen. Själv satt jag så att säga på läktarplats och kunde inte höra resultatet men ryktet säger att det passerade.
Till sist något om skivan. 17 Bingsjölåtar, varav 7 med solospel av Gustaf. På ytterligare 7 av låtarna spelar Orsapojken Johnny Soling stämma (”jo, han är bra…”). På tre låtar ackompanjerar Hjerp Erik på dragspel.

Explosivt

”Explosivt”, säger Johnny Soling när jag ber honom sammanfatta Päkkos Gustafs spel.
”Som en eldkvast” vill jag kanske tillägga själv. Hans sätt att spela låtarna gör mången lärd man förundrad. ”Så kan man väl inte spela”, ”den tonen skall väl inte vara med”. Men Gustaf tar inte åt sig. Han spelar och varierar sitt spel som bara han gör. ”För folkmusiken finns inga lagar”, säger han.
— Den kommer nog inte att sälja, avrundar han med när vi står ute på tunet.
— Jodå, säger jag, vänta du bara…
P.S. Skivmärket är GIGA. Distribueras av Sam.