MARIA MULDAUR
Fanning the Flames
(TELARC/CNR)
***

Maria Muldaur är en vandrande reseskildring från missbrukarhelvetet — fast lyckligtvis tur och retur.
Utresan skedde i samband med svårigheterna att följa upp 1973 års uddahit Midnight At The Oasis. Därefter fick hon bara ihop ett par ballader på Waitress In A Donut Shop påföljande år och en jazzig bagatell, Sweet And Slow, med Dr. John 1983 av tillnärmelsevis samma kvalitet.
Återkomsten skedde 1992 med Louisiana Love Call — en sprudlande mix av träskfunk, New Orleans jazz, elektrisk blues och southern soul i sällskap med bl.a. två Neville-bröder, kanongitarristerna Cranston Clements och Amos Garrett och nämnde Dr. John. Efter ytterligare ett jazzigt mellanspel samlar hon nu åter en namnkunnig skara musiker (bl.a. Clements igen, Sonny Landreth, Bonnie Raitt och dennes bassist Hutch Hutchinson — samt en åtminstone på papperet uppseendeväckande kör med bl.a. Mavis Staples och äkta paret Ann Peebles/Don Bryant!), men denna gång runt ett knippe nyskrivna låtar av mer homogen karaktär. Tidvis blir det till förväxling likt Raitt när hon är på sitt faktiskt lite tradiga boogie-humör, och Muldaurs speciella röst — som man fortfarande kunde höra spår av ända fram till förra plattan — är nu alldeles för sliten för att vara njutbar.
Inte dåligt. Men långt ifrån omistligt.