Jocke Berg ligger bakom de flesta av Kents låtar. Här kommenterar han hur det gick till när han skrev tio av de mest betydande.

»Ingenting någonsin«
(från »Kent«)

Min favorit från första skivan. Första gången vi spelade den var på en legendarisk konsert på Gino i Stockholm ihop med Girlsmen. Då var det en snabb punklåt. Där efter gjorde vi om den i studion med Nille. Den är lite westerninspirerad, lite »Macahan«, så då gjorde vi den långsammare. Eftersom vi kände att nåt saknades spelade jag slingan som finns i låten på melodica. Och då Nille tyckte att jag skulle lägga på två understämmor drack jag en kväll Gammeldansk och rökte hundra cigg för att få till rätt whiskeyröst. Det slutade med att jag var dyngrak inne i studion.

»Frank«
(från »Kent«)

Första versionen på engelska, då med titeln »Little Queen«, spelades in 1992-93 och det var Harri som producerade. Några år senare lyssnade vi på inspelningen och kom fram till att det lät bra. Det var en del snack när den släpptes, om Frank hade funnits på riktigt och så. Slutet av läten är uppdiktad, men det fanns faktiskt en kille som var några år äldre än oss och som hette Frank. Han var den coola killen som gjorde alla tuffa saker först och som vi såg upp till.

»En timme en minut«
(från »Verkligen«)

Den skrev jag kvällen innan vi spelade in den. Jag hade hört en låt med Weezer som heter »Say It Ain’t So« som jag tyckte var fantastiskt bra. Jag bestämde mig för att skriva en låt med samma ackordföljd, även om det inte blev det till slut. Texten skrev jag bara rakt upp och ner, samma dag vi spelade in. Länge var det min favoritlåt från plattan.

»747«
(från »Isola«)

Den höll på att missa »Isola«. Vår producent Zed var sen en dag till studion och jag satt och väntade och spelade lite på piano. Martin kom förbi och spelade slingan som finns i låten. Vi spelade in låten natten innan hela skivan skulle vara färdig.

»Innan allting tagit slut«
(från »Isola«)

Grunderna skrev jag hemma vid köksbordet. Sångmelodin var först bara på gitarr. Det är nog den Kent-låt som jag är mest nöjd med, stämningen vi fångade var perfekt. Det finns inte mycket jag vill ändra med den.

»Kungen är död«
(från »Hagnesta Hill«)

Martin skrev refrängen. Han hade haft den liggande länge. När vi var i USA köpte Martin en skiva med ett band som heter Hi-Fi Killers. I en av låtarna hade de en basgång som vi föll för. När vi väl använde den fungerade basen otroligt bra till refrängen. Jag tog en gammal vers som jag hade. Det är min favorit från »Hagnesta Hill«. Dels för att den är så bra, dels för att vi räddade den i studion.

»Musik non stop«
(frän »Hagnesta Hill«)

Jag skrev först bara basgången våren 1999. Vi byggde en instrumental runt den och låten fick snabbt namnet »Discolåten«. Jag trodde hela tiden att det skulle bli en fantastisk låt och till och med kommande förstasingel. Ingen av de andra höll med. Det var först när jag och Markus la sång och kör som alla bitar föll på plats. Jag blir oftast trött på hitsen, man hör dem för ofta. De är sällan mina favoriter.

»En helt ny karriär«
(från »B-sidor 95-00«)

Det är ett mirakel att den inte hamnade på »Verkligen«. Nille gillade den inte! Jag fattade inte då hur bra den var. Vi spelade i stället in den med Heikki Kiviaho i Sundbyberg. Men det är inte säkert att den hade blivit lika bra om vi hade spelat in den med Nille.

»Verkligen«
(från »B-sidor 95-00«)

Det är också en låt som jag är väldigt nöjd med. Jag hade haft den liggande ganska länge innan vi tog tag i den. Det är dessutom den första låten som Harri är med och lägger gitarr på.

»Vintervila«
(från B-sida till nya singeln »Dom andra«)

En jättegammal låt, från 1991-92. Då spelade vi in en snabb version med crossbeat-trummor. Det var en av de tre låtar som var med på vår första riktigt bra demo. Nu har vi spelat in en ny soft version.