THE PRESIDENTS OF THE UNITED STATES OF AMERICA
II
(SONY)
****

Den man älskar agar man
Och rockmusiken måste skändas för att fortleva

FÖR TJUGOSJU ÅR SEDAN (1969) albumdebuterade Michigan-rockarna MC5, med sångaren Wayne Kramer och basisten Fred ”Sonic” Smith i spetsen. Kick Out The Jams, som den liveinspelade skivan heter, har i mina öron tidernas i särklass coolaste rock’n’roll-intro. ”Kick out the jams, motherfuckers!”, skrek Kramer i det inledande titelspåret och på sina håll svarade de amerikanska skivförsäljarna med sanktioner. MC5 brassade då på med en annonskampanj vars tydliga slogan — ”Fuck you!” — på den tiden var långt över gränsen för det moraliskt acceptabla. Så såg rock’n’roll ut, då.
Men tiderna förändras. Kraftuttryck nöts på och faller sönder eller förlorar sin betydelse. Så när Seattles piggaste powertrio — The Presidents Of The United States Of America, vars debutskiva för övrigt inkluderade en omarbetad version av just Kick Out The Jams — nu nitar fast årets hittills mest styvnackade inledningsspår, då gör de det med rakt motsatt ton och hållning: ”Good evening, ladies and gentlemen, are you prepared to rock? Hello, ladies and gentlemen, let’s rock!”
På sin debut tillät sig Presidents att göra en cover på obskyra garagebandet Traci Lords’ Ex-Lovers We’re Not Gonna Make It, med textraden ”There’s a million better bands, with a million better songs”, och vissa ljushuvuden tolkade detta som ett neopunkigt vem-som-helst-kan-spela!-statement. Föga oväntat fick denna plojlåt också en del kritiker att avfärda Presidents som hurtfriska medelmåttor som sjöng nonsensbjäfs om persikor och musicerande grodor. Herregud! De här killarna hade ju till och med slitit loss flera strängar från gitarr och bas av ren lathet. Usch och fy, musik är allvarligt och fan ta den som ler och rockar samtidigt…
Suck och suck igen. Hur fel kan det bli? Presidents Of The United States Of America är roliga, men de är inget jävla skämt. Visst, där andra sjunger ”motherfuckin'” sjunger Presidents ”featherpluckin'” och det är i snart sagt varje takt en balansgång på slak lina — men de lyckas vara skojfriska utan att bli krystat crazy, de träffar den exakta brytpunkten mellan det perfekt avvägda och det komplett fåniga. Ett fint exempel på detta är när de live ger sig på The Buggles gamla hit Video Killed The Radiostar och gjuter så mycket liv i den att man baxnar. Kalla Presidents ett Devo för nittiotalet eller en reaktion på den depressivt introverta grungen, men kalla dem jönsiga och du har missförstått rubbet.
Presidents är i själva verket ett av de mest musikaliskt raffinerade amerikanska rockbanden nittiotalet uppvisat, idag endast hotade av Weezer. Med trinde trummisen Jason Finn som sammanhållande länk synkoperas hela bandet och musiken kryddas med oväntade, stiliga taktbyten. Även när det säkerhetsriffas enligt formulär 1A hittar Presidents en nerv få andra ens kommer i närheten av.
Texterna då? Jo de berättar förvisso inte speciellt mycket matnyttigt om livet — det är mycket ”Froggie jumped all over the stage” och ”I bought myself a brand new toob amplifier”. Å andra sidan. Här har vi att göra med en man, Chris Ballew, som faktiskt upphöjt nödrimmandet till ren konst — här ställs exempelvis ”Djingis Kahn” mot ”sun”, ”way” mot ”city” (”citaaay”). Ballew menar att en rocklåt bör bedömas utifrån hur många gånger man skrattar när man hör den och till viss mån är jag benägen att hålla med honom. För om rockmusikens förlösande klichégrepp ska fortleva måste de skändas. Och Presidents är ett band vars respektlösa lekfullhet är så omfamnande och glädjefylld att endast redaktören för indiefanzinet Common People i Percy Tårar kan undgå att ryckas med av slutresultatet.
Som namnet antyder är II en uppföljare och alla som uppskattade The Presidents Of The United States Of America — några miljoner, världen över — kommer att känna igen sig här. På förra skivan stöptes The Knacks My Sharona listigt om och blev hitsingeln Lump, nu kan den uppmärksamme höra ekon från bland annat Stooges Fun House, Meat Puppets senaste och Van Halens Panama. Liksom sin föregångare rymmer också II ett gäng svängiga smash hit-potentater — jag noterar utan att tveka Mach 5, Bug City, Bath Of Fire, L.I.P., Supermodel och Toob Amplifier som kommande topplistefavoriter. Men nu får det ta mig fjäder vara sluttjatat för den här gången. Are you prepared to rock? Let’s rock!