Platsen är en kvällstidningsredaktion.
Med bootsen på bordet och nya John Hiatt i walkmanlurarna ögnar rockredaktören igenom nya svenska technofanzinet NU-RGH. Plötsligt sliter han av sig lurarna och ropar på bredaste skånska över rummet
— Wow! Kolla här, en påg i Göteborg har dödförklarat rocken!
Några norrlänningar och en aldrig sinande ström skåningar rusar dit. Alla skakar de på huvudet och börjar tala löpsedlar och debattartiklar.
— Jag vet, vi gör en jätteintervju med NU-RGH:s redaktör och sedan låter vi rocketablissemanget uttala sig dagen efter.
— Toppen, svarar alla och återgår genast till vardagsslitet — att besinningslöst lyssna på nya John Hiatt.
Telefonen ringer hos redaktören för NU-RGH.
Han svarar.
— Ja, hallå, jag ringer från den stora kvällstidningen i Stockholm. Vi skulle vilja tala lite om rockens död med dig.
Äntligen, tänker Herr NU-RGH och börjar maniskt rabbla sin filosofi.
— Jajamensan! Rocken är död! Jag borde veta, det är ett generationsskifte på gång! Jag är ju ung! Bara 29 år! I min generation är det ingen som lyssnar på rock! Bara techno! Technon är så ny! Den har bara funnits i två år och uppfanns av Meja i Legacy of Sound! Det är den nya ariska musiken! Etta överallt är den också…
Herr NU-RGH fortsätter långt efter att luren lagts på av kvällstidningens 25-åriga rockskribent.
Dagen efter ringer telefonen hos tidningen POP.
En kvällstidningsreporter börjar ställa frågor.
— Kommer Rod Stewart att bli tvungen att spela techno snart?
POP-redaktionen småler, lägger på luren och skriver i stället klart innehållet till #4. One Dove, Pet Shop Boys, Staffan Hellstrand, Paul Weller, Idha, Teenage Fanclub, Moby, en bilaga om Tamla Motown…

POP-Redaktionen, oktober 1993