AZURE
”Moonlight Legend”
CD
Solistitium Records

En laserdisc innehållandes Fantasy/Black Metal är det som ligger på undersökningsbordet och med stetoskop, pincett och ett par nyvaskade öron ska Dr Granvik undersöka om den nyss inkomna digitala patienten är lämplig att släppas ut till skivhyllorna. Om så inte är fallet blir det tyvärr fråga om en tvångsinskrivning på rehabiliteringshemmet Indianen, där finns det nämligen inga Cd-spelare där skivor av det vedervärdiga slaget kan göra skada. Både Veles och Arkanum har spenderat skapligt med tid där har jag hört så det ska mycket till innan jag ordinerar en sådan vistelse.
Till att börja med ska jag klargöra att detta inte rör sig om ett band i ordets rätta bemärkelse, det är nämligen en gentleman med det (smått komiska) namnet Amorth Bredlave sm gör all text/musik och även står bakom alla stränginstrument + 99% av det vokala. Den överblivna procenten är det Matte Holmgren (Embracing/Ex. Naglfar) som står för. Han har inte bara lånat ut sin pipa utan också sin färdigheter bakom trummorna.
Då jag är god vän med Mr. Bredlave (Brevlåda på Isländska???) så ska jag ta det lugnt med undersökningen och börjar sålunda med de partier på plattan som ser ut att vara i god kondition. Låtar som inledande ”The Eroican”, ”Embraced By Flames” och ”And The Prophecy Is Him” känns rätt fräscha och uppiggande. Att Amorth valt att skriva en berättelse som går genom alla låtar är kul, nu kan jag inte avgöra om storyn är intressant eftersom det på promo-skivorna inte finns något texthäfte men det är en kul (och vågad) idé i alla fall. Det lilla man får reda på är att en ung smed, Belhelth, ska bli härskare över, inte bara jorden, utan även hela universum. Men först måste det ske lite offer och jag kan tänka mig att Belhelth får andra saker att tänka på än flickor, och varför hans finnar är mycket fulare än hans kamraters. Tids nog får jag väl ta del av hela historien då Amorth lovad skicka upp riktiga skivan när den är pressad. Jag kan redan säga att jag håller tummarna för att Belhelth ska ta hem spelet.
Så greppar jag pincetten och skrapar lite på ytan och tycker mig finna vissa störande element. Jodå, mina vältränade öron hörde rätt, det har lite för ofta smugits in riff som låter tråkiga och fantasilösa. Jag får nog också lov att anmärka på ljudet som är för kraftlöst. Nog för att det inom den här genren inte brukar vara frågan om några ”ångvältsproduktioner” men lite mer power i ljudbilden hade bara gjort gott.
Tack vare att det finns bra idéer och att framförandet är nästan klanderfritt blir det inte fråga om någon tvångsintagning. Nu lite taktiksnack med patienten ”Ut i skivhyllan med dig och lycka till. Men får jag se dig här i framtiden med nytt material hoppas jag att de bra idéerna har bett de mindre bra att dra åt fanders”.
[3]