Det känns på något sätt konstigt att sitta mitt emot ett band från Haninge av alla platser och tro på popens återkomst. Jag menar… ska ett totalt okänt band från en Stockholmsförort lyckas förverkliga ens popdrömmar, efter otaliga andra bands misslyckade försök? Ja, helt omöjligt är det kanske inte. Tre fjärdedelar av Happy Dead Men, som de kallar sig, har nämligen agerat tillsammans sedan 1979-80 och bör vid det här laget vara ganska kompetenta. Åren har gått och de olika musikstilarna och gruppnamnen har avlöst varandra i rask takt. Det band vi idag möter på krogen Tre Backar tycks äntligen ha kommit på rätt köl, efter ett par relativa “misslyckanden”. Deras karriär har kantats av en rad tvära kast, som till sist förmodligen resulterat i det slutgiltiga bandet. Eller? Ja, den frågan var så intressant att vi tog pick och pack och begav oss av till Stockholm för att få veta allt om gruppen.

Janne Hedin (sång och gitarr), Magnus Karlsson (gitarr och sång), Roger KjeIlgren (bas) och Thomas Kristoffersson (trummor) är påtagligt nöjda över all den uppmärksamhet de har fått på sistone. Roger börjar genast berätta om bandets bakgrund:
“Det hela startade redan 1977 då Thomas och jag började spela akustiskt tillsammans. Mer allvar blev det först senare, i sjuan, då vi tick tillgång till riktiga instrument i musiksalen.”
Magnus förklarar att han bodde på samma gata som Thomas och Roger och att de nästan gick i samma klass. Känns historien igen? Jo då, debutspelningen gick naturligtvis av stapeln i skolans aula (precis som det brukar vara i alla filmer på TV). Då stod Beatles på repertoaren och Magnus minns särskilt låten “Birthday”.
“Vi kunde bara två Beatles-låtar innan, så vi tränade in även ‘Birthday’ på eftermiddagen. Sen körde vi den live två gånger!”

* Rocktåget

Allt detta hände i samma veva som Rocktåget drog genom Stockholm. Detta arrangemang innebar spelningar runtom i Stockholms förorter för unga band. Backwards, som grabbarna då kallade sig, fick spelningar i bland annat Åkersberga, Norsborg och Skanstull. Inte så illa med tanke på att fansen enbart bestod av klasskompisar.
1983 var det dags för namnbyte. Det blev då Agent Orange – men bara för en kort tid. Namnet var redan upptaget, så det fick bli Ostrich Cult i stället, efter den gamla obskyra Lou Reed-låten “The Ostrich”. “Put your head on the floor and step on it…”
Ostrich Cult började som ett ganska ordinärt rockband, men efterhand blev musiken mörkare och mörkare. Allt detta berodde på Magnus födelsedagspresenter…
“Ja, jag fick några gitarrpedaler av mamma när jag fyllde år”, skojar Magnus.

* England

England? Ja, just det. Sommaren 1985 tog Ostrich Cult flyget över till Storbritannien – utan returbiljett. Det började med ett sammanträffande i tunnelbanan…
“Jag var på väg till Sundbyberg med pendeltåget när jag träffade en kille som verkligen inte var inom musikbranschen”, berättar Magnus. “Han såg inte skillnad på en bas och en gitarr – men hade höga ambitioner om att sammanföra ungdomar från hela världen till en stor festival i London.”
Det lyckades han också med, och dit kom band från länder som Norge, Tyskland och Irland. Magnus minns särskilt The Cheerfuls från Manchester:
“Dom var jättetrevliga. Bandet bestod av två killar plus en trummaskin, och lät som The Fall. Vi tänkte hänga med dom till Manchester och göra nåt där, men det blev aldrig av.”
“Det var sagt att vi skulle få spela lite överallt, men det hela var jättetaskigt planerat. Vi fick fixa allting själva”, muttrar Roger surt.
Hur många spelningar blev det till sist? Magnus tänker efter:
“Fyra stycken, bland annat utomhus i Battersea Park, på Ad Lib och så på en internatpojkskola tillsammans med det norska hårdrockbandet Excalibur som också spelade på festivalen.”

* The BOB

Strax innan intervjun hade Magnus som hastigast nämnt något om en artikel i The BOB som hade samband med deras Englands-tripp. Som alla vet är vår beundran för denna amerikanska tidning mer än stor, så naturligtvis frågade vi om det…
“Vi bodde på ett studenthem vid Earls Court och samtidigt råkade Bruce Davis från The BOB också bo där. Thomas delade rum med Bruce, och han undrade vad del var för kassetter som det stod Ostrich Cult på – vi hade radat upp alla kassetterna på en byrå”, berättar Magnus. “Han tyckte att del lät OK, mycket Cure-inspirerat”, fyller Roger i.
Nå, det hela slutade i alla fall med att Bruce bad Magnus skriva en artikel om svensk rock. Den kom att handla rätt mycket om livet kring Ultrahuset i Handen, och samma år publicerades den i The BOB. Magnus ser riktigt stolt ut och vem skulle inte vara det?
Hur tog sig då killarna hem? Jo, Thomas tog flyget medan de andra gick till svenska ambassaden och tiggde pengar. Första gången blev det tvärstopp, men det andra försöket gick bättre.

* Hemma igen

Hela och välbehållna och med fast mark under fötterna igen kändes del som om de var en erfarenhet rikare. Ostrich tog “motgången” med fattning och plockade in en ny kille på synth. I samband med det började de göra ny musik, och släppte aven sin vinyldebut.
“Det var en egenhändigt finansierad singel, och vi hade ingen distribution så vi har kanske hälften kvar av dom femhundra ex vi pressade”, säger Magnus lite uppgivet.
Roger berättar vidare att den spelades in i en musikaffär vid namn PA Rent. Han är inte särskilt nöjd med resultatet och Magnus skyller på en vid tillfället väldigt hes hals. Dessutom är han noga med att poängtera att denna singel inte är någonting som de står för längre, därtill är stilbytet alltför markant.
I skrivande stund har jag ännu inte hört plattan själv, men månne det blir en riktig dyrgrip i framtiden? Singeln verkar i alla fall mer än hemlig…
Magnus, som är den mest pratsamme, har nu kommit in i början av 1987, då synthkillen hoppade av:
“Vi var förband till SH! här på Tre Backar i slutet av mars 1987 och det var den sista spelningen som Ostrich Cult. Efter det låg vi lågt i nästan ett år, letade gitarrist och ändrade som sagt även stil.”

* Janne kommer

Ni som vet att Happy Dead Men äger något av en frontman i Janne Hedin undrar säkert var han befinner sig i historien och samtalet. Vi låter honom själv berätta:
“Jag stötte ihop med Thomas på ett fik, och eftersom han såg ut som en musiker så gick jag bara fram och satte mig. Han berättade mycket riktigt att han spelade i ett band och dessutom att dom behövde en gitarrist till. ‘Jag lirar bara akustiskt’, sa jag. ‘Precis vad vi behöver’, svarade Thomas och så fick jag hans telefonnummer.”
Efter ett tag ringde han så upp för besked – bara för att få höra att Thomas helt hade glömt bort Janne! Men skam den som ger sig, så Janne stack ned till grabbarnas replokal för en provspelning. Det hela gick bra och i april 1988 var Happy Dead Men en komplett kvartett. Gruppen firade alltså nyss ettårsjubileum.
Strax innan Janne kom med hade en del portainspelningar gjorts med två gitarrer pålagda. De var alltså tre, men räknade med att få med en kille till? Roger, som suttit tyst ett tag, förklarar att de hade provat en annan kille, som dock inte gillade stuket. Säger jag att han nu spelar i Solar Lodge så förstår ni varför det blev Janne istället…
Vi går vidare och undrar om Janne hade vant med i något band tidigare eller om han bara suttit hemma och skrivit låtar?
“Nja”, Janne drar lite på orden och fortsätter: “Jag hade repat ganska mycket, men del var mer med polare, portainspelningar och sånt. Jag hade tänkt starta ett band genom annonser och liknande, men så kom Thomas in i bilden.”

* Namnbyte

I samma veva måste ni också ha bytt namn, eller hur, Janne?
“Ja, vi skulle skicka ner en tape till Hultsfredsfestivalen, så vi gjorde en portainspelning. Vi var desperata och Magnus bara satte dit Happy Dead Men.” “Inte världens bästa kanske, men det är i alla fall ett namn”, tillägger Roger.
Var fick ni namnet ifrån, en uppenbarelse? “Echo & The Bunnymen”, myser Janne, och vi också. Ni känner väl igen låten som man hoppar över i tro om att det hela inte kan bli mycket bättre… “Happy death men stand in line…”
Portainspelningen och namnet föll i alla fall Gunnar Lagerman på Rockparty i smaken. Gunnar ringde upp i slutet av juni och så var den saken klar.
“Det var konstigt”, säger Magnus. “Det var vårt första riktiga gig. Vi hade visserligen spelat på en fest tidigare, men då körde vi bara covers. Roger hade kommit hem från tågluffning på torsdagen, så vi hann bara repa i tjugo minuter innan det var dags att dra ner till Hultsfred…”

* Hultsfredsgenombrott

Snabba ryck… En annan viktig sak att notera är att gruppens stora slagnummer, “Silent Sigh City”, skrevs under den tid Roger var borta. Han fick alltså repa in den kvällen före avfärd, och en av förra årets låtar var därmed ett helt oprövat kort vid debuten på festivalen.
Trots att Happy Dead Men med andra ord var ganska orepade fanns det inte så mycket nerver med i bilden.
“Vi trodde liksom inte att folk skulle bry sig om ett okänt band klockan ett på dagen”, säger Magnus, medan Roger hade hoppats på att regnet skulle få in publiken till Scen 4 – och mycket folk kom det…
Magnus igen: “När vi kom upp på scenen och såg att det var så mycket folk tänkte jag: ‘det här kommer att gå åt pepparn!’.”
Det gjorde det nu inte, och för mig var Happy Dead Men, jämsides med Traste Lindéns Kvintett, en av de mest positiva svenska kickarna under hela festivalen. Rockparty har också berättat att de fått in en hel del enkätsvar där festivalpubliken röstat på Happy Dead Men som den största överraskningen.
Hur var då känslan efter festivalspelningen? Ja, Magnus berättar att de inte trodde att det skulle hända så mycket mer. En månad var verkligen tung för grabbarna, men…
Magnus lyser upp och börjar berätta: “Vi fick åka till Hultsfred igen och vara förband till Sator i slutet av september.” Enligt Roger gick det väldigt bra: “Responsen efteråt var otrolig – galna brudar som man fick skriva autografer på jackan åt…”
Del hela låter lite som ett Style på folkparksturné kanske, men Happy Dead Men vet vad det handlar om.

* Pop Power Production

Hur är då kontakten med bokningsbolag och skivbolag?
“Vi har skickat demos till Mistlur, Wire och MNW”, förklarar Roger. “Men det är meningslöst att skicka till skivbolag, dom är inte intresserade. Man måste ha ett namn först och en stadig publik. Helst bör man också göra några bra singlar innan man får kontrakt.
Både Bommen och Änubah! hade spelat vår demo två gånger var, och då tänkte vi att det måste finnas underlag för en singel. Det finns ju band som har gjort skivor som aldrig blir spelade i radion.”
Det måste vara en kick att höra sig själv i etern?
“Ja, känslan att höra sina egna låtar i dom programmen var enorm”, jublar Magnus. “Första gången blev man helt ställd, andra gången i Bommen var det häftigt och tredje gången var det lugnt. Fjärde gången den var med hörde vi det inte ens!”
Vi pratar vidare om singeln, “Silent Sigh City”/”Spectacular Way”, som vid intervjutillfället snart ska komma ut på det egna bolaget “Pop Power Production”. Inte “Pop Wimp Production” då, frågar vi lite provocerande…
“Nja, det spelar väl egentligen ingen roll vad det heter. Det är ju inget riktigt skivbolag – det är bara så att det ska se ut som ett”, menar Janne.
Singeln kommer endast att pressas i trehundra ex. Vi tycker att det är en låg siffra, men enligt Magnus vågar de inte slå på så stort efter den förra missräkningen. Dessutom är det ju skapligt att sälja trehundra singlar för ett helt nytt oprövat band.
Överhuvudtaget är det svårt att sälja singlar i Sverige idag – de är dyra, och att det inte finns någon indielista gör inte heller det hela lättare.
Det är två av spåren från Happy Dead Mens fina demo (recenserad i SA #3) som har mixats om till singeln. Precis efter den andra Hultsfredsspelningen i höstas tillbringade bandet tre dagar i en studio i Ropsten. Bakom rattarna satt en man vid namn Charlie Hillson, och demon tog bara tio timmar att spela in.

* Svensk wimppop

Vi glider in på andra svenska band i samma kategori som Happy Dead Men. Skellefteå-popparna (numera stockholmarna) This Perfect Day har Magnus sett på Cityhallen, och killarna har också hört talas om Hip Horace från Örebro. De har givit ut en MP på La Ment Records, som är väldigt mycket i den Lloyd Cole-stil som också Happy Dead Men använder sig av.
“Det är bättre att vara i ett eget fack”, säger Magnus. “Det känns som om vi står i ett motsatsförhållande till alla råa distade band som finns i Sverige.”
Ja, många är trötta på det typiskt svarta mörkret från Stockholm och Göteborg. Janne håller med och berättar att det finns en uppsjö av band typ Sisters Of Mercy, Bauhaus och liknande i deras hemstad.
Happy Dead Men är därför på sätt och vis ganska unika. Pop brukar mer förknippas med städer som till exempel Örebro än med Stockholm. Ta band som Kassak Czar och Mr Krystal Party, eller tidigare nämnda Hip Horace.
Vi frågar om det inte känns konstigt att spela pop som är så hopplöst ute i Sverige. Magnus håller inte med: “Jag tycker det känns inne – ta Smiths eller Go-Betweens…” OK, det är väl band som har ett ganska starkt fäste i Sverige – men det har tagit sin tid, och vissa har inte fattat det än…

* Amerikanska influenser

Sedan pratar vi lite om bandets förebilder. När man hör Happy Dead Men så dyker osökt referenser som McCarthy och tidiga Beloved upp…
“Det var ganska sent som vi började lyssna på den typen av band. Annars lyssnar vi mycket på sextiotalsmusik”, säger Magnus. “Jag har två backar hemma med allt från Crosby, Stills, Nash & Young till…” “LOVE!”, skriker Terry. “Ja, och Byrds. Dom är i en klass för sig.”
Influenserna är alltså, kanske lite otippat, ofta hämtade från äldre amerikanska band. Andra mer moderna inslag är allt från The Cure till Madonna, och Magnus medger att han fått Madonnas första skiva i födelsedagspresent av Janne.
“Hon är ju bra”, utbrister Janne uppbragt. “Det finns så mycket regler om att ‘den musiken är skitdålig, den ska man inte lyssna på’. Sator är ju godkända på så sätt, men dom är egentligen också väldigt kommersiella.”
Visst har Janne rätt. Mycket av dagens musik är indelad i fack; “godkänt” och “inte godkänt” att lyssna på… Hip hop och acid house-vågen då? Några acid house-låtar är OK, anser Janne, och när Magnus säger att han gillar Neneh Cherrys “Buffalo Stance” visar det sig att Janne nyligen köpt just den plattan.

* Framtiden

Musikaliska och kommersiella framtidsplaner? Ja, Janne vill i första hand göra bättre sånger och helst också spotta ut dem i lite snabbare takt. Magnus anser sig vara lite “ömtålig” när det gäller att skriva nytt material – två låtar sedan Hultsfredsfestivalen är kanske lite väl lite.
Hårdsatsande band brukar ge upp sina jobb, men Happy Dead Men har inte gått riktigt så långt ännu. Janne har ett deltidsarbete, och Magnus jobbar fredagar på Systembolaget i Handen. Han är också inne på sitt tredje år i försöken att bli fil kand.
Ett annat problem för många band är de militära ärendena. Magnus har sin militärtjänstgöring kvar och är inte främmande för att strunta i det hela och ta konsekvenserna av detta.
I Happy Dead Men jobbar alla för alla. De träffades inte för musiken utan för att de var kompisar. Bandet har utvecklats oerhört och då inte minst Jannes sång. Han började sjunga på grund av att Magnus själv ansåg sig dra ner helhetsintrycket med sin sång. Janne kom alltså som den räddande ängeln.
Vi kommer överens om att det i stort sett bara är Freddie Wadling och Robert Jelinek som kan kallas för bra sångare i Sverige – men på den dörren står Janne och knackar. Han har en samlad röst som faktiskt påminner ganska mycket om Lloyd Coles. Ett beröm som Janne tar emot med öppna armar, eftersom Mr Cole är en av bandets stora ledstjärnor.

* Texter

Janne skruvar betänkligt på sig när vi närmar oss ämnet texter:
“Det är svårt att diskutera texter och textinnehåll. Mina är för del mesta ett försök att få fram en känsla, så egentligen handlar dom väl inte om nåt speciellt.”
Magnus hjälper till: “Det är ingen som lyssnar på våra texter, men jag lägger ändå ner arbete på dom. Anledningen till att vi sjunger på engelska är att det är ett mer melodiöst språk.”
Politiken då – eller är pop bara misslyckad kärlek, Magnus?
“Ja, oftast, man får inte bli för politisk.” Janne håller inte med: “Jag kan skriva politiska texter också. Jag har många såna hemma, men det har bara inte blivit några färdiga låtar av dom.”
Diskussionen glider in på vers, refräng och dynamik. Just dynamiken är en sak som många band missar. Magnus visar med handen hur det ska gå till:
“Upp och ner eller ner och upp. Om man ger järnet i versen har man ingenting kvar till refrängen – om man inte har en exceptionellt bra musikslinga, vill säga.”
“Jag tror att vi försöker vara ett europeiskt band. Europa har alltid varit kontinenten där melodierna har dominerat, i USA är det mera rytm. Det blir europeiskt när man sätter melodin i högsätet”, lägger Janne till.
Sitter ni hemma och tragglar innan ni tar upp låten i replokalen, eller…
“När vi gjorde ‘Silent Sigh City’, till exempel, satt Janne först själv hemma och jobbade med den. Sen kom han över till mig med en färdig refräng. Men jag tyckte att han skulle ta några andra ackord i den, så då gick han hem och gjorde en melodi på dom ackorden i stället.”
Låtarna som Magnus skriver blir oftast lite mörkare i soundet. På “Spectacular Way”, som alltså är baksida på singeln, har han gjort versen, medan Janne har skrivit det lite tuffare falsettpartiet.
“Det är svårt för mig att göra melodin när det är Janne som sjunger”, menar Magnus, och avslutar därmed diskussionen om deras “Lennon/McCartney-samarbete”.

* Plats på scen

Mycket längre än så kommer vi inte, för i samma ögonblick dyker Suzzie från Soul Patrol upp i dörren. Grabbarna från Happy Dead Men är tvungna att sitta kassan medan deras kompisar står på scenen.
Soul Patrol har nämligen fått den stora äran att öppna den absolut fullsatta Haninge-kvällen på Tre Backar, och när de äntrar scenen är bandet om möjligt ännu tyngre än vid framträdandet på den senaste Hultsfredsfestivalen (se artikel i SA #3).
Efter deras mycket övertygande spelning är turen kommen till Happy Dead Men, och öppningen är stark. Janne kastar sig in i “Whatever Happens”, som är en av de fyra låtarna på den senaste demon. Hans tolvsträngade gitarr är fullständigt lysande och om jag säger att Magnus påminner en del om Johnny Marr förstår ni själva…
Gitarrerna blir plötsligt omänskligt nakna. Roger och Thomas sätter igång beatet och “Spectacular Way” är i gång. Resten är sedan som ett enda långt triumftåg fram till gruppens stora slagnummer “Silent Sigh City”.
Den är infallsrik, frisk och mycket tilltalande, och här kommer bandet verkligen till sin rätt. “Silent Sigh City” är en hit av STORA mått – den klingar med oss hela vägen hem från de tysta suckarnas stad…