KRETSEN, från Stockholm men med flera rötter i Mellannorrland, spelar rock. Ibland långsam, nästan pompös, ibland snabbare med poprefränger, men alltid präglad av sångaren Mikael Westerlunds mörka röst. På debut-LP:n “Under livet” låter han hes och pressad, och det är poplåtar som “Tåget i dig” och “Du du” som sticker ut, i en helhet som kanske är lite enahanda.
Mitt under sommarnattshimlen, på en gård i Gävle, kompenserar Kretsen mer än väl tendensen till entonighet med tyngd och inlevelse. Syntarna får mer plats än på skivan, en stenhård bas och tunga pukor manar på, och den mässande sången är mörk och fyllig. Skivans omslag pryds av mönstret från en samisk trolltrumma, men det är här, med bara ett par marschaller som ljus, som bandet har magi. Kretsens rock är ofta monumental, med en tät ljudmatta, men de glömmer inte nyanserna; ett par glimrande munspelstoner, en akustisk gitarr som blir helt ensam några sekunder, och så fiolen, vass eller smekande i sångarens händer.
Kretsen sjunger om fred, försoning och förnedring i mångtydiga och allvarliga texter. På papperet blir det lätt patetiskt, men de vågar vara det på svenska. Och live, när det andra är helt rätt, fungerar orden utmärkt. Den från början lite lama publiken applåderar allt mer, och börjar dansa när extranumren kommer. Då ger sig också Kretsen på några klassiker. Med starka versioner av Doors “Soul Kitchen” och Lou Reed “Sweet Jane” visar de var de har sina musikaliska rötter. Och varifrån de har ärvt sinnet för besatthet och suggestion, för det är sådant som Kretsen kan. På scen.

Från Arbetaren 26/90