Göteborgaren Kristian Anttila var obekant för undertecknad när debutalbumet, Natta de mina, damp ner på kontoret 2003. Lovorden haglade från en enad svensk kritikerkår, men det stora genombrottet uteblev. Nu är Anttila på gång med uppföljaren.

Det är en jäktad Anttila jag möter. Han berättar att han måste skynda på med inspelningen, då han snart blir utkastad från studion. Det senaste året har varit ganska ansträngande för Kristian. Han har brutit upp med sitt skivbolag och står nu på egna ben. Men han verkar ändå vara nöjd med tillvaron och talar stolt om den nya plattan. Jag påpekar att jag tycker att hans sound har utvecklats och fått en mer levande känsla.
— Folk säger det, men allt är egentligen fusk. Den nya skivan kan istället beskrivas som ett enormt lapptäcke som jag pusslat med under två års tid. Processen har varit ganska märklig. Jag skrev de flesta låtarna under en period i mitt liv då jag, för första gången, kände mig ganska glad. Men lyckan föll givetvis i bitar snabbt och jag låg och stirrade i taket i ett år. Jag behöll låtarna från den ”lyckliga perioden”, men skrev om texterna. Slutresultatet blev en skiva med ganska solig musik, men texter skrivna av en helt ödelagd människa. Någon beskrev det som att jag ”stod med ena foten på tivolit och andra i helvetet”. Det lät fint och kändes som en ganska bra tolkning. Det blev ett sjukt album av en sjuk människa, helt enkelt. Fast nu känner jag mig lite bättre.

Är singeln representativ för albumet, tycker du?
— EP:n i sin helhet täcker spektrat för albumet ganska bra. Från sött och soligt till svart och söndertrasat.

Någon viskade till mig att det dyker upp ett par gästartister.
— Det stämmer. Bland annat medverkar Maja från The Kid. Hon har en mycket teatralisk och säregen röst när hon sjunger på svenska. Som en svart, rosslig och hemlig Peter Jöback. Nu kommer jag att få stryk.

Kristians texter är svarta och stundtals svårtolkade. Jag ber honom komma med en egen beskrivning.
— Jag skriver mycket om mig själv. Men var den exakta gränsen mellan fantasi och verklighet går låter jag vara outtalat. Vid en snabb överblick ser texterna på den nya skivan ut som en underlig samling av kärleks-, avskeds- och hotbrev.

Avslutningsvis, hur ser hösten ut?
— Jag släpper en finfin skiva. Sedan ska jag nog köpa mig ett par hamstrar till.