Marcus Birro är författaren från Göteborg vars rollfigurer bär svart skinnjacka, lyssnar på Sisters of Mercy, skriver böcker, jobbar med radio, reser till Italien och hatar spårvagnar. Precis som han själv alltså. Zeros Frans Jahnstedt träffade honom på besök i Sveriges andra spårvagnsstad, Norrköping.

Jag väntar på Marcus utanför Kulturkammaren i Norrköping där han ska ha högläsning senare på kvällen. Klockan är runt 18 och några tonåringar sveper precis bottenskvalpet ur kvällens första folköl när jag får syn på honom. Vi går ifrån ungdomarna ett tag och promenerar på spårvagnsfria Kungsgatan upp för att hitta, som Marcus uttrycker det, ”en mer renodlad pub där de inte blir sura för att man inte äter deras jävla Tacos”. Vi beslutar oss för ett stillsamt Cromwell House där Marcus slår sig ner och börjar berätta om hur han kom in på skrivandets bana.
— Det var i fyran-femman då man upptäckte att det var det enda man kunde. Du vet, jag har ju en bror som skriver också (Peter Birro, reds anm), men det visste jag inte då, han är ju sex år äldre än mig. På mellan- och högstadiet uppmuntrades man av svensklärarna att skriva, men så var det inte på gymnasiet, då blev allt så seriöst. Vi hade ett band som hette The Christer Petterssons. Jag kan inte sjunga men gjorde det ändå, vi lät för jävligt! Det enda som var bra med det bandet var namnet. Sen blev skrivandet viktigare och viktigare, det är ju allt man har, för mig är det verkligen allt.

Idag är Marcus i 30-årsåldern och har två diktsamlingar, den första tillsammans med sin bror, och två romaner bakom sig. Han har även fått ett stipendium från Författarcentrum som gjorde att han kunde tillbringa stora delar av förra året i Italien. Det måste helt klart kännas som en bekräftelse, kanske till och med en revansch?
— Det är en revansch mot alla socialkärringar som sa åt en att skaffa ett riktigt jobb och ville skicka en på sökajobb-kurser där man lärde sig att lyfta medicinbollar i taket. Deras döttrar köper mina böcker nu.
I Italien har han inte legat på latsidan. Förutom att han skickat krönikor till radioprogrammet Frank så tycks han även ha hunnit med en hel del annat, för i höst är han aktuellare än någonsin.
— I augusti kommer boken Diktskola — Författarens guide till galaxen, som är en väldigt personligt hållen ”handbok” i hur man ”blir” författare. Vilket man aldrig blir, givetvis. En roman kommer i september, Landet Utanför, och är en sorts kärleksförklaring till alla de som frivilligt, eller av andra anledningar, väljer eller tvingas leva ett annat slags liv, antingen av sjukdom, alkoholism eller bara av en sund inställning att spela spelet på sina egna villkor. Under tre månader blir det också 52 föreställningar under en turné i Riksteaterns regi.

Media slog tillbaka

— Jag vill inte kalla mig poet, författare är jag ju men det låter så pretentiöst, som att sitta i TV och snacka, säger Marcus och syftar mot all förmodan på program som Röda Rummet i SVT. Men Marcus har figurerat i TV-media under en period av sitt liv, något han inte stoltserar med idag. I romanen Kalashnikov, som gavs ut 2001, skriver han av sig de upplevelser han mötte där, även om han påpekar att det står roman och inte självbiografi på framsidan av boken.
— Jag ville tvätta av mig all skit jag rullat mig i. Media är inte något drömparadis, det finns inget där. Man kan inte anklaga någon, man kan vara en motkraft men man kan inte döma någon. Visst, det är ännu värre i Italien men där finns också en antirörelse som är ganska stor och som vägrar titta på det. Det saknar jag i Sverige.

Alla personer i boken är fiktiva men det är ingen överdrift att säga att det finns stora likheter med verkliga personer i Mediasverige och dessa har naturligtvis tagit åt sig, vilket också har medfört konsekvenser för Marcus.
— Media slog ju tillbaka på sitt sätt, genom att vägra recensera boken. Jag fick jag anonyma hatmail också, men jag såg ju att avsändaren var från GP, säger han.

När jag lite fundersamt undrar om det verkligen var så illa svarar han, som alltid, spontant och rakt på sak:
— Det var fan så mycket värre!

Typisk svartrockare med smör på

När jag vill börja prata om musik och ger min bild av honom som en typisk svartrockare så lyser han upp som en skolpojke som bara väntat på att få berätta om sin första dag i skolan.
— Vi kan börja med skinnjackan, den köpte jag på Kensington Market i London och sen målade en flickvän Sistersloggan på ryggen och så var det ett Missionmärke på också. Jag kommer ihåg hur jag och en kompis, Johan, fick kleta in oss i smör för att få av oss alla jäkla ringar vi hade på oss. Vi var på Roskilde 1990 och där hade någon en bandare och spelade ”Burn” med Sisters, det lät vedervärdigt. Jag tycker det bästa var när Wayne Hussey, han som bildade Mission, kom med. Jag har fastnat där lite, var och kollade på honom i Rom i december förra året. Det var skitbra!

— Ni har till och med reklam för Mission, säger Marcus och visar uppriktigt att han gillar inriktningen på Zero. Vi fortsätter att diskutera diverse artister, så här säger han om tre av dem:
— Imperiet var som Kent är nu men utbudet var ju mindre då. Det fanns inga The Sounds och Håkan Hellström och allt vad de heter, det fanns bara ett band då, Imperiet.
— Vem fan lyssnar egentligen på Einstürzende Neubauten, det är ett sånt band man pratar om, de är ju skitcoola, men vem fan lyssnar på dem?
— The Smiths gillar jag. Saken är den att min brorsa var med och larvade sig i musikbyrån och visade upp ett jävla altare. Egentligen var det jag som lyssnade på dem innan och spelade dem för honom. Men det skulle han aldrig erkänna.

Om Frank och Christer

Marcus har varit med och sänt programmet Frank i P3 i flera år, men på senare tid har han varit med mindre och mindre och nu är han inne på den sista säsongen medger han.
— Christer har sitt eget program nu och jag är ingen programledare. Jag är 31 år och kan inte jobba på Sveriges Radio hela livet. De nya är unga och vill skapa sitt eget program, det kan jag ju förstå.
— P3 blir ju mer och mer som de kommersiella kanalerna. Man kan fan inte spela Markoolio i Frank. Det sitter någon uppe i Stockholm och bestämmer vad vi ska spela. När jag har mina krönikor kan jag få ha vissa önskemål. En gång ville jag ha ”Temple of Love” efteråt, den långa versionen. Det gick bra, men de var skitsura.

Christer som Marcus pratar om har även ett band, Universal Poplab, men när jag nämner deras namn är Marcus helt oförstående och tittar förvånat på mig. Men när jag nämner att det är hans gamla Frank-kollegas band så reds missförståndet ut.
— Ja, ja, jag brukar säga Christers band bara. Han delade ut en demo en gång. Det är lite för allmänt gayigt för mig, men det var en Dead or Alive-cover med som var jävligt bra. Vi gick på Schillerska gymnasiet samtidigt. Han hade det där popstjärneutsseendet redan då, som 16-17-åring. Han har alltid velat bli popstjärna. Jag hoppas han lyckas.

Fotboll och spårvagnar på blodigt allvar

En anonym men pålitlig källa som Zero talat med säger att Marcus har ställt sig upp och skrikit ”domarjävel” på Gamla Ullevi och han säger inte emot när jag påstår att han skulle vara en hetsig fotbollssupporter.
— Jag är en hängiven Örgrytesupporter. Det har bara blivit viktigare och viktigare, jag var coolare upp till 25, sen har jag bara blivit värre. Allsvenskan har blivit lite roligare, jag såg en del av ÖIS brasselir förra våren, sen var jag ju i Italien. I Stockholm är fotbollen riktigt stor, det tvingas man säga som göteborgare.
— Den italienska fotbollen har blivit misshandlad, se bara under VM. De där jävlarna som satt och diskuterade i studion, de var ju Italienhatare allihop. Det var ren smutskastning. Och alla höll på Sydkorea i den där jävla matchen. Italienska ligan är den bästa just nu, det är bara se på Champions League, alla italienska lag går ju vidare. Men vi är uppväxta med Tipslördag här i Sverige och då är det England som gäller. Vi har ju en massa svenska spelare där också. Engelska ligan har i alla fall blivit bättre sedan de utländska spelarna kom in.

Att Marcus inte är någon beundrare av spårvagnar är inte någon hemlighet men han avslöjar att han faktiskt provat Norrköpings brandgula variant.
— Det var roligt, jag tjuvåkte såklart, det hör ju till. Det kan jag inte göra i Göteborg, där är det alltid civilklädda kontrollanter och de känner igen mig. Fast jag känner igen dem också så jag brukar köra upp kortet i ansiktet på dem och säga: jag vet!
— Det är inget som funkar med spårvagnarna i Göteborg. I januari var det ju några olyckor och då hörde jag någon ansvarig gubbe på spårvägen säga ”vi är inne i ett olycksstimm”. Hur fan kan man säga så? Sedan håller de på och gräver upp spåren hela tiden och byter linjerna. Vad fan gör de det för? Det har hänt flera gånger att jag satt mig på fel linje, när jag kom hem från Italien kunde jag inte en enda linje längre.

Jag undrar om de ändå inte kan vara ett fint inslag i stadsmiljön men när jag tittar upp från mina anteckningar ser jag att Marcus har plockat upp ett symboliskt kort ur sin bröstficka.
— Och det är inte gult, säger han.

Vi avslutar här och Marcus går iväg för att hämta sina böcker. En timme senare är han tillbaks hos ungdomarna och läser från sin nya bok och berättar hur mycket han beundrar dem för att de blir glada av att lyssna på deppig musik. När applåderna kommer för tidigt avbryter han och uppmanar alla att inte glömma sina drömmar utan att göra något av dem. Det är väl det allt handlar om; att inte stå där om 30 år och inbilla sig att det bara var tonårsdrömmar. Så följ med på turné i höst och se hur Marcus Birros dröm går vidare.