Her Majesty är aktuella med debuten Happiness och åker i sommar runt med Håkan Hellström, Marit Bergman och de andra i årets upplaga av Kalas-turnén. När jag träffar Måns Jälevik, bandets sångare, är han både exalterad och lättad över att äntligen fått skivhjulen i rullning.

I början av sommaren släpptes Her Majestys debutalbum. Med gruppmedlemmarnas tidigare struliga skivbolagsaffärer med förra bandet Sludge Nation i tankarna frågar jag hur det känns.
— Det känns oerhört skönt att äntligen få ge ut en riktig skiva, speciellt med tanke på att många av låtarna är skrivna i tidsperioden mellan Sludge Nations uppbrott och Her Majestys födelse. Det här är låtar som vi har velat släppa under en lång tid.

Hur kommer det sig att det blev ett album med Her Majesty istället för med Sludge Nation?
— Det beror dels på att vår gamle trummis numera inte ingår i gruppen utan är manager åt oss, dels på att det är nytt helt enkelt. Nytt band med nya medlemmar och en ny inställning kan man säga.

Ny inställning?
— Ja, just själva sättet att skriva och få fram låtar på är annorlunda.

Medlemmarna i gruppen har spelat länge tillsammans och varit med om både framgångar och motgångar. Måns ser bara positivt på det gamla.
— Förhoppningsvis är vi inte lika blåögda och tar det vi gör på ett lite lättsammare sätt. Jag tror att vi är bättre på att hantera kritik också. Det skulle vara skönt att kunna säga att man inte bryr sig om kritik alls, men självklart gör man det. Även om det inte är det viktigaste så är man ju inte mer än människa.

Titeln på albumet, Happiness, är väldigt passande för helhetskänslan som den inger, jag blir faktiskt väldigt glad av den helt enkelt.
— Ja precis, tanken bakom titeln var just att fånga den känsla av glädje som vi tyckte vi hade skapat utan ironi och traditionell humor som inslag.

Var får ni i gruppen alla känslor ifrån, vilka är inspirationskällorna?
— Det är väldigt blandat inom bandet, våra skivsamlingar är inte ett dugg lika, personligen så återspeglas inte musiken jag lyssnar på särskilt mycket i den jag sedan skriver. Nu när jag kom hem så satte jag på en The Smiths-samling, jag lyssnar väldigt mycket på dem för tillfället. Det finns en tanke och ett genomgående mönster i deras musik som är helt fantastisk, även på många av Morrisseys soloalbum.

Det pratats en del om ett visst Göteborgssound och i bandet ingår Håkan Hellströms gitarrist och bollplank Timo Räisänen som också har producerat skivan.

Varför tror du det går så bra för Göteborgsbanden för tillfället?
— Inte en aning, men jag tycker inte att det finns något genomgående som är typiskt göteborgskt. Soundet finns säkert på andra ställen också. Jag skulle nog hellre vilja kalla det mer svenskt.

Slutligen, varför ska man införskaffa Happiness illa kvickt?
— Jag hade köpt den själv om jag inte hade fått den, säger Måns med ett skratt.
— Även om man inte är stormförtjust i musiken så finns det ändå ett stort hjärta och en äkthet i den som jag tror är svår att motstå. Jag kan personligen uppskatta band som jag inte ens lyssnar på, just på grund av den kreativa kraft som ligger bakom. Jag hoppas och tror att lyssnarna kommer att hitta olika infallsvinklar att ta till sig albumet på.